Söder om Isstadion, ungefär där dagens Arenatorg och  norra delen av Globen ligger, fanns det två stora grusplaner som på sommarhalvåret användes som bollplaner. Det var dessa planer som framför allt gällde för barnens aktiviteter. 

Bilden ovan visar  ovan visar snöskottning av rinken. Den gången fick matchen mellan Göta och Gävle ställas in p.g.a. snöovädret.
Fotograf: Jan Ehnemark, Svenska Dagbladet, 1 februari 1957  

På vintern spolade man planerna, och den ena reserverades för bandyspel i organiserad form. Där kunde idrottsklubbarna söder om stan hyra in sig. Den andra planen uppläts till allmänheten. Här lirade pojkarna ishockey medan flickorna åkte skridsko.

I anslutning till skridskobanorna fanns en kiosk där man bl a sålde favoritdryckerna Citronil och Loranga. Härligt gott men kanske inte den lämpligaste drycken mitt i smällkalla vintern. 

På somrarna blev planerna pojkarnas domäner. Då var det fotboll som gällde. Möjligtvis kunde uppdraget som Bollkalle/Kalle Bakom anförtros åt en flicka. Efter en ”fullträff” över mål kunde bollen studsa ner mot ödledammarna, i värsta fall rulla i. Då krävdes det simkunnighet hos bollräddaren. (Observera dammarna i bakgrunden på bilden nedan.)

(Bild ur boken Hammarby IF – en klubbhistoria, Idrottsförlaget, 2011):
Rolf Rydvall, Rune Larsson, Folke ”Hinken” Holmberg, Rune ”Gösen” Björklund och Berndt Westerlund pustar ut efter ett träningspass 1954 där de tvingats att bestiga backen strax söder om grusplanen ett par gånger.

Många har minnen och berättelser från bollspel och skridskoåkning på grusplanerna.

H-G Persson berättar: Där var välskötta banor, en fantastisk aktivitet, mycket folk, primitiva men mysiga värmestugor, spel och lekar utan större inblandning av vuxna.

Ishockey spelades nästan alltid på tvären av banan och många småmatcher pågick samtidigt. Lagen såg olika ut var gång, efter att två valts att göra sina egna val av medspelare i tur och ordning. Målen gjordes av snöklumpar som höggs ur de höga snövallarna med antingen Sirius- eller CCM-klubbor. En del av tiden gick åt att leta efter försvunna puckar i drivorna. Avsaknaden  av vuxna var påtaglig. Framför allt av tränare. Vi som spelade hade våra egna regler och motivationen var det aldrig något fel på. Det var viktigt att ha rätt skridskor när man spelade hockey. Bandyskridskor dög inte bland mina kompisar.

Efter en match kunde en tröttkörd kropp få lite återhämtning i den röda omklädningsstugan med sina hårda träbänkar och den vedeldade kaminen. Jag kommer fortfarande ihåg lukten av svett och brinnande ved. Dofter som jag bara minns med välbehag. Det fanns två omklädningsrum: ett mindre för flickor och ett större för pojkar.

Speciellt söndagarna dominerades av bandymatcher med lag i olika ”gärdsgårdsserier” men en hel del publik (även om jag aldrig har sett några äktare på Johanneshovs IP). Under sommarhalvåret spelades många fotbollsmatcher på planerna.

(Text ur ”Slakthuset, Isstadion, Globen”,
Enskede-Årsta hembygdsförenings årsskrift 2012.) 

Har du också minnen från Johanneshovs grusplaner? Eller något HELT annat? Skriv en kommentar nedan eller mejla oss på ”Vad minns du?”