På semestern i Bohuslän fick jag kontakt med Claes, som gått i gamla Röda skolan ungefär samtidigt som jag. Han ville gärna medverka i Enskedebilder, så här kommer hans berättelse om tallskogarna där alla vi trångbodda förortsungar lekte. Så här kändes det.  /Lena

No use ramblin’, walkin’ in the shadows
Trailin’ a wanderin’ star
No one beside you, no one to hide you
Nobody knows where you are

But if somehow you could pack up your sorrows
And give them all to me
You would lose them, I know how to use them
Give them all to me

[Collins / Farina]

Vilken är din längtans skog? Var i hjärtats vrår har du gömt den? Märker du skimret mellan träden? Går du vilse bland de höga stammarna, stannar du kanske till, vill se dig om och undra? Var är jag, varthän går min stig? Kan du då se mysteriet?

Min sagoskog var en furuklädd sandås. De höga tallarna stod glest men stadigt i marken. I milda junidagar sken solen fram bland stammarna; gråa, disiga träd som tycktes glida ihop med ljuset. Skogen var en magisk värld där allt kunde hända. Vår barndoms lekar levde där. Doften av kåda, vajande torrt gult gräs i vinden. Stenar med mossa. Det varma, strilande skira ljuset skrämde oss inte. Tvärtom.

En sommardag på 1950-talet var vi förvandlade till indianer, krigsmålade, på jakt. Vi lurpassade i ett buskage, några tioåriga fantasifulla pojkar som ville förbluffa världen eller slå oss själva med häpnad. Vårt villebråd var jämnåriga flickor. Helst några intet ont anande. Vi väntade i vår ”hydda”, beväpnade med rönnbärsslanor som spjut och hoppades på tur.

Och till slut kom de. Tre nynnande flickor som plockade vilda blommor till sommarbuketter. När de passerat oss på väg upp mot åsens krön störtade vi fram under vilda tjut.

De blev verkligen rädda, la benen på ryggen och försvann ur sikte. Lite snopna stod vi kvar, förvånade. Förtrollningen var bruten. Var det inte mer än så här? Och indianer var vi ju verkligen inte. Utan bara några utklädda flämtande grabbar, helt misslyckade i ett låtsaskrig.

Men skogen fanns kvar. Tallarna som stod utspridda i en karg mylla, – självklara i sin egen rätt. Solen som föll över stock och sten. Och fjärilar som vinglade över blåklockorna. Fågelkvittret i fjärran.

Skogen var ett andra hem för oss trångbodda ungar i förorten. Uppe på åsen kunde man få se rådjur som strövade bland träden, eller harar som sprang förbi uppskrämda. Eller en ekorre rännande längs en trädstam.

Öster om åsen låg Enskededalens koloniområde. En vidsträckt grönskande oas, som gränsade till flera förorter. Att vandra där en vårdag när äppelträden blommade var hisnande. En stilla frid vilade över allt, – kolonisterna gjorde inte något stort väsen av sig. Det enda som hördes var våra skors knarrande mot gångarnas singelgrus. Och så våra pladdrande barnaröster.

En sensommardag några år senare när vårt grabbgäng strövade där blev vi fängslade av alla fruktträd som dignade av äpplen, plommon och päron. En av oss kunde inte lägga band på sig: ”Kolla grabbar, vicka schyssta pall! Vi norpar några.” – En missnöjd kvinnlig stugägare kom ut på förstukvisten, slog ut med armen: ”Buss på dom, Fido!” Och vi fick själva springa för glatta livet med en schäfer bakom oss. Men vi kom undan.

Kolonistugerörelsen importerades från Västeuropa. Under första världskrigets år var det bra att i folkdjupet få till stånd en ökad självförsörjning. Dalens koloniområde etablerades vid denna tid. Ett foto visar området och vår skog som en avlägsen kuliss mitt i fonden.

Våra små pojkstreck var jämförelsevis obetydliga i det stora perspektivet. På central nivå i Stockholm var planerare och politiker oroade över bristen på sjukhusbäddar. Man tyckte att skogen och koloniområdet borde ge vika för högre värden. Därför planlades för ett jättestort sjukhus som skulle täcka hela området.

1968 kunde vi se skogshuggare som med motorsågar kapade varje tall på åsen. Därefter följde stora bulldozers som planade ut allt till en stor grusöken. Kolonistugorna revs och jämnades med marken. Inte en tillstymmelse till liv, ingen fågelsång, inga rådjur.

Nu vidtog utredningarnas tid. Planerna utreddes under sju år, till dess man insåg att man inte hade råd med ett sjukhus av den här storleken. Ett minisjukhus påbörjades och det står där än idag. På 1980-talet uppfördes så Enskededalens bostadsområde med ”ny-romantiska”, mögelskadade snabbyggen. Det hafsverket var svårare att förklara för en frågande allmänhet. Ett tag såg det ut som om de ansvariga skulle få stå till svars.

Men så illa gick det aldrig. Så nog är det ”go” i Stockholmspolitikerna. Och de sakkunniga har fler vägar att beträda än ”Den enda vägen”. Och det gör de.

Nej, politiken i Stockholm liknar mest ett myller av vägar som hela tiden korsar varandra och där den ena handen aldrig svarar för vad den andra gör. Men blå luftslott har man lätt för att konstruera. De är byggnader som verkar vara betydligt vackrare än kolonisternas och som tycks utlova ett mer verkligt jordiskt paradis än några somrars odlarmöda.

Länk till originaltexten
I bloggen: hennies4stories2tell.wordpress.com

Läs mera: Koloniträdgårdarnas historia. Hans-Göran berättar om när han hade Tallis som lekplats – sen han vågat sig dit trots de farliga Tallisarna…