Det var i Tyskland man var först med att anlägga små odlingslotter i städerna: “Schrebergärten”. Läkaren Daniel Schreber ville egentligen skapa lekplatser för arbetarbarn. Den första anläggningen stod klar 1865, men började snart användas för odling av grönsaker och frukt istället. Till Sverige kom de vid sekelskiftet 1800/1900, och blev snabbt en succé.

Stockholmspolitikern Anna Lindhagen engagerade sig i många frågor: kvinnlig rösträtt, arbetstidsreglering, barns rättigheter. Hon såg här en möjlighet för stadens arbetare att få “leva lite lantliv och dryga ut sin försörjning genom att själva odla nyttiga livsmedel”. Trädgårdsarbetet skulle dessutom verka för “sinnets höjande”, hjälpa i kampen mot “tbc och överansträngda nerver” samt hålla männen borta från värdshuset. 1906 bildade Lindhagen den första koloniorganisationen: ”Föreningen Stockholms koloniträdgårdar”, som hon sedan förblev ordförande för ända fram till 1921, då staden övertog ansvaret.

Anna Lindhagens restriktiva regler om odling och bebyggelse ledde till visst missnöje bland en del odlare. Ibland krockade den välmenande visionen med den krassa verkligheten. 1916 hade kolonisten och skomakeriarbetaren Gotthard Ljunglöf odlat för mycket potatis på sin lott och styrelsen hotade med uppsägning, eftersom, enligt §2, ”endast en tredjedel af lotten får upptagas af samma växtart.” Med början på baksidan av styrelsens brev skrev Ljunglöf ett fem sidor långt, välformulerat svar, bland annat:

Vi fattiga arbetare behöfva först och främst odla något för munnen och magen. /…/ För mig är det blommande potatislandet lika hänförande som den varierande blomsterängen./…/ Wi få ju snart inte företaga oss något på fri hand för dessa Edra, för hvarje år nyredigerade och tillökade kontrakts skull! Wi äro endast Edra drängar helt rätt och slätt./…/

Konsten att sköta jorden, den kan jag, den behöfver jag inte vidare lära.

Många andra kolonister hade däremot ingen erfarenhet av odling, därför anställdes 1916 en trädgårdskonsulent som skulle hjälpa dem med ”undervisning om trädgårdsskötsel, konservering och tillagning av trädgårdsalster. Blommor och gräsmattor ansågs ej tillräckligt nyttiga att odla.” Det gällde tydligen att noga räkna ut tredjedelarna.

Även för byggnadernas utseende fanns stränga regler. Anna Lindhagen förklarade:

”I början tyckte jag att man skulle lämna kolonisterna fullständig frihet ifråga om lusthusen, men sedan jag sett så osmakliga(!) saker i den vägen har jag ändrat åsikt. Nu ska vi hjälpa dem med ritning och se till att vi få små trefliga hus.”

Men inom ramen för reglerna har kolonisterna i alla tider ändå skapat sin egen individuella stil. Även om smygkontorisering till deklarationsbyrån som på bilden intill nog inte var så vanlig…

Nedan: Ritning ur ”Koloniträdgårdar och planterade gårdar” av Anna Lindhagen, 1916 (Norstedt) via Stockholmskällan 

Till Enskede kom koloniträdgårdarna 1911. Redan i maj 1904 förklarade stadsträdgårdsmästare A Medin att ”det af Stockholm stad nyligen förvärfvade Enskede säkerligen särdeles väl torde passa för ett realiserande af koloniträdgårdsfrågan.” Så långt från stan räknade man nämligen med att det skulle dröja länge innan marken behövdes för bostäder. Dessutom hade Enskede varit en mönsterfarm och marken var lämplig för både bärbuskar, blommor och köksväxter. Fruktträd däremot ansågs tveksamt, “alldenstund ägarne knappast lära få ha sin frukt i fred.”

Och 1911 kunde DN rapportera: “Nya koloniträdgårdar upplåtas på Dalen vid Enskede, vid Dalens arrendegård, varken intill Enskedestaden eller Södra begrafningsplatsen, utan avskilt läge med sedan gammalt odlad jord.” Eftersom marken låg så långt borta från stan lockade man med längre kontraktstid och större tomt. Dessutom fick stugorna vara så pass stora att man kunde övernatta. Och intresserade Söderbor lockades med att spårvagnens arbetartåg endast kostade 5 öre per tur. Tomterna gick snabbt åt.

När staden 1921 övertog rörelsen blev kolonisternas tillvaro otryggare. Stockholm expanderade och behövde alltmera mark för bostäder och industrier. Kolonisterna fick bara ettårskontrakt, vilket gjorde att de inte gärna ville investera i förbättringar av sin stuga. Under bostadsbristens dagar på 50-talet hyrdes kolonistugor ut som bostäder, och det hände att människor frös ihjäl. Långt fram på 60-talet ansågs det som ett tecken på fattigdom att ha en koloniträdgård, åtminstone av den sommarstugebyggande stockholmsbefolkningen.

Opinionen mot otryggheten växte, inte minst efter att Dalens kolonister i Enskede 1965 tvingats elda upp sina stugor för att ge plats åt vad som skulle bli norra Europas största sjukhus, men småningom kom att bli en fjärdedel av vad man tidigare tänkt.

I maj 1971 skriver Arvida Keller upprört i SvD under rubriken: “Blommande trädgårdar blev skräpig stenöken.“:

”I min närhet revs, brändes och skövlades de idylliska koloniområdena i Enskededalen plus den vackra tallåsen. Efter denna treåriga vandalisering, åtföljd av otaliga kostbara utredningar ang ett stort fint sjukhus, som skulle byggas här, lades hela projektet ned.”

Upprördheten sedan Enskededalen ödelagts spelade säkert in när ett möte 1966 i Medborgarhuset samlade så många arga kolonister att alla inte fick plats. Mötet resulterade i en utredning och senare beslut att de gamla koloniområdena i Stockholm skulle upprustas och bevaras samt markeras i stadsplanen som parkområde.

Idag finns bara rester av Dalen och andra koloniområden kvar. Efter andra världskriget ansåg Stockholms politiker att kolonierna spelat ut sin roll, eftersom människor fått råd att resa och ha riktiga fritidshus. Från 60-talet kom en ny generation som uppskattade närheten till stan och möjligheten att arbeta med händerna. Och efter protesterna ändrades myndigheternas agerande och numera planeras inte några ytterligare rivningar i Stockholm. Den nyaste anläggningen invigdes på Årstafältet 2003. Idag är köerna långa. Kolonisterna äger stugan, men inte marken, och åtminstone i Enskede förhindras spekulation genom att föreningens värderingsmän bedömer priset vid försäljning.

Koloniträdgårdarna i kris- och krigstid: Den potatisodlande skomakeriarbetaren Ljunglöf, som sa upp sin lott 1916, skulle ha behövt den ännu mera under de följande åren. Under kristid, världskrig och arbetslöshet har koloniträdgårdarna varit viktiga för försörjningen. Enbart under 1917 skördade Stockholms koloniodlare 870 000 kilo potatis på 5 800 lotter och även parker som Humlegården odlades upp.

Under andra världskriget fanns enligt Hembygdsföreningen följande koloniträdgårdar i Enskede:

1. Ensta-Sundsborg
2. Kvarnängen
3. Skansen
4. Gröndal
5. Johanneshov
6. Holmen
7. Johanneshovs gård
8. Skärmarbrink
9. Enskedevägen
10. Dalen

I området fanns dessutom 16 potatislotter av olika storlekar. (Klicka på kartan för större bild.)

---

Har du minnen från koloniträdgårdarna? Kanske rentav pallade lite äpplen? Eller minns du något HELT annat?  Skriv en kommentar nedan eller mejla oss på ”Vad minns du?”