Gunnar berättar om hur han lekte på krigets vedtravar.

Vykortet ovan är från Pelargatan/Burspråksvägen ca 1946 och om man tittar noga kan man på andra sidan bron se vedtravar på båda sidor om gatan. Sådana fanns det lite överallt i Stockholm med förorter under krigsåren och en tid därefter, eftersom stenkol och koks var ransonerat och krigsvintrarna ovanligt kalla. Andra världskrigets bränslekommission ansvarade för ransoneringen, men är nog mest känd för att ha infört ett ”kokslov” då man slapp värma upp skolorna. Lovet finns kvar, numera som sportlov.

Gunnar från Sockenvägen har minnen av hur man kunde använda vedtravarna. Jag föddes 1941 mitt under det intensiva kriget som nu skulle ta en ny vändning. Men det är en helt annan historia, vad jag tänkte på nu är vilka minnen jag har från kriget. Egentligen inte många men några finns där allt.

Som ni nog minns så fanns det vedtravar runt om i hela stan, för stadens invånare måste ju värmas i synnerhet under den kalla vintern. En bild som jag har i mitt sinne är från de vedtravar som fanns längs Strandvägen.

Strandvägen fredsdagen 1945, Aftonbladet (CC-BY), Stockholms stadsmuseum via Stockholmskällan.

Men en bild är något annat än verkligheten, och den fanns givetvis i Enskede. Utanför vårt hus och vår port på Sockenvägen 371 fanns stora, för en liten kille enorma, vedtravar. Vedträna var kanske en meter långa, och de låg som sagt i travar, dubbla travar, delvis på mittsträngen, som idag är trädbesatt, men då bara var gräs. Och på det som idag är cykel- och gångbana låg det dubbla travar.

Just det där med dubbla travar med en smal gång mellan var både spännande och skrämmande. Vi ungar hade ju en fin klätterplats för att komma upp på vedtravarna och när vi väl var uppe som kunde vi kuta längs traven. Härligt! Och så kunde man hoppa mellan de två travarna. Men vid ett tillfälle när jag kom kutande stannade jag upp i skräck, för där mellan travarna fanns en gubbe, som jag minns det med blodigt ansikte. Snabbt vände jag för jag hade en känsla av att han skrek (eller det kanske bara var hans blick som sa): ”Stick grabben!” Så det gjorde jag.

När jag kom hem så vågade jag inte berätta för Mor vad jag sett för då hade jag nog blivit förbjuden att klättra på vedtravarna. Men jag kan fortfarande se det där ansiktet som stirrade upp mot mig.

Jag vet inte hur många vedtravar som fanns längs Sockenvägen men många var det säkert, för det fanns gott om plats, som man kan se idag. När vedtravarna försvann har jag ingen aning om, för minnet är ju sådant det är, men visst försvann de på en gång? Mja.

5 reaktioner på ”Gunnar berättar om hur han lekte på krigets vedtravar.

    1. Jo, jag har bl a läst om en “tvåmetersman” som lyckades begå “nesligt våld” mot ett hembiträde bakom en vedtrave – fast det var visst inne i Stockholm, inte i vårat Enskede. 😉

      Gillad av 1 person

Lämna ett svar till maria65a Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s