Gunnar B fortsätter att berätta barndomsminnen: När jag flyttade ut till Enskede 1944 var jag bara dryga tre år och kan nog inte säga så mycket om tillståndet på andra sidan vedtravarna som dolde det som fanns på andra sidan. Men när väl vedtravarna försvann (över en natt) så blev det fri sikt bort till Enskede idrottsplats som var omgärdad av ett högt staket och innanför det fanns en tät granhäck som klipptes regelbundet.

Ingången då låg där höghuset nu ligger, och en bit bort på Handelsvägen hade ”Snus-Malla” sin lilla kiosk. Långt senare skulle denna lilla träkåk rivas och en ny fin kiosk byggdes någon gång på 50-talet.

Men åter till idrottsplatsen, för på den fanns en stor grusplan för fotboll i de lägre divisionerna. På vintern spolades den till en fin skridskobana där dåvarande skridskostjärnan Åke Sejfart kunde skrinna runt.

Sedan fanns den gamla fina läktaren med alla dess utrymmen och kontor. Tyvärr brann denna träläktare senare upp. På läktarsidan fanns de förstklassiga kolstybbsbanorna där jag kom att springa en hel del senare. Så fanns gräsplanen för de högre divisionerna, och det var kul att sitta på läktaren och njuta av fotbollen. Det kostade en liten slant att få sitta på läktaren – men man kunde nog smita in då och då.

Bortanför fotbollsplanen stod ett antal fina björkar och bortom dem kom så granhäcken. Det fanns också tre tennisbanor längs staketet mot Handelsvägen.

Nedan: del av karta från Generalstabens litografiska anstalt 1944 (CC-BY), Kartografiska Institutet, Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan.
(Klicka för större bild.)

Periodvis tillbringade jag mycket tid på idrottsplatsen, dels som åskådare, dels som idrottande, även om ingen ledare såg oss småkillar som potentiella idrottsmän. Alldeles oavsett så hade vi kul.

Just granhäcken och staketet var en utmaning för oss för eftersom jag bodde på Sockenvägen så var jag tvungen att hitta en genväg och det gjorde jag: I hörnet ner mot Handelsvägen Sockenvägen grävde vi ut ett kryphål, något som personalen på idrottsplatsen inte gillade, och de försökte med alla medel stänga igen det där hålet. Striden varade många år.

Men vad hände inne på idrottsplatsen? Sommartid var det ju alla friidrottsaktiviteter som vi ungar också prövade på, vintertid spolade man en rundbana för skrinnare. Vid ett tillfälle har jag för mig att jag såg dåvarande tennisstjärnan Calle Schröder spela tennis på en isbana (kan jag ha drömt). För övrigt skulle jag träffa Calle många gånger under slutet av 50-talet på Kungliga Tennishallen.

En stor begivenhet på sommaren var när Hammarbypojkarna gjorde uppvisningar med alla de konster som de kunde. Jag och en kompis gick senare med i Hammarbypojkarna för att senare byta till Enskedepojkarna.

Ja, Enskede idrottsplats spelade en viktig roll för mig.

Men som idrottsplatsen ser ut idag är en stor skillnad mot då. Idrottsplatsen har ju utvidgats ut över alla de kolonilotter som då fanns längs Sockenvägen och även Handelsvägen.

Vi ungar tillbringade mycket tid här ute och det som var mest spännande var nog det dike som klöv kolonilottsområdet i två delar och precis där vi kom fram till diket gick det in i en tunnel som gick rakt under småstugorna på Enskedefältet och mynnade nästan borta vid Huddingevägen. Det gick många historier om detta dike, varav de flesta var uppdiktade. Men visst var det kul att gå där mellan de olika kolonilotterna och följa vad som hände.

Marken där dagens parkeringsplats till idrottsplatsen ligger låg då för fäfot med högt gräs, och i detta gräs bodde lärkor som jag kallar vårinsjungare. Vi kunde följa lärkans stigande alltmedan de sjöng, för att sluta sjunga och falla rakt ner mot marken. Vi försökte aldrig leta efter lärkans boplats, för vi hade ju lärt oss i skolan att när någon/något närmar sig boet så lockar lärkan bort den nyfikna med att spela skadad.

Så här i början av 50-talet började hockeyn bli något även för oss svenskar och på idrottsplatsen byggdes det upp en rink för hugade spelare. En sak som jag inte får glömma är den bangolfbana som anlades vid Enskede sportstuga. Där kunde man spela till långt in på kvällarna och i början var den mycket populär.

Längre bort fanns ju också Enskede hoppbacke med sitt oerhört höga torn som lite skrämde oss när vi gick upp på det och kunde blicka utöver Enskede med omgivningar. Jag tror att där fanns en liten paviljong och vid den skulle man bygga en sådan där gymnastik grej för ringövningar, en sådan skulle sedermera byggas även vid Margaretaparken.

Jo, nog fanns det mycket att göra i Enskede allt. Det jag saknade men skulle få senare var stora skogar. Det fick jag när jag flyttade till Skönstaholm i Hökarängen.

Enskede idrottsplats invigdes 1927 och var berömd för sina snabba kolstybbsbanor. Bilden högst upp på sidan visar DM för skolungdom den 16 september 1938, av Sandels, Karl (CC-BY) Stockholms stadsarkiv via Stockholmskällan.