Lena föddes 1946 och kommer ihåg. Mamma hade sagt att jag kanske skulle skaffa TV när jag blivit vuxen, så att de kunde komma hem till mig och titta. Men sen gick det undan: 1958 flyttade vi till Farsta och köpte ganska snart därefter TV, ungefär samtidigt som vi skaffade telefon.

När jag i slutet av 60-talet flyttade ihop med min kille hade tvåan just kommit. Vi köpte för 300 kronor en begagnad jättelåda, alls inte byggd för två kanaler. Men vi hängde en blyhammare i kanalväljaren, så att den hamnade i ett mellanläge: Två kanaler!

Man brukar räkna den 10 december år 1950 som den första gången televisionen fick praktisk användning i Sverige. Då direktsändes Nobelprisutdelningen i Stockholms Konserthus, med utrustning man bara några dagar tidigare fått från Radio Corporation of America (RCA).

På scenen fanns förutom två televisionsmottagare även 2×3 meter stora biografdukar med projicerade bilder. Bilden ovan är från Svenska Dagbladet, som skrev:

I Lilla salen, bara några tiotal meter från den högtidsklädda, ordensglittrande, sidenfrasande skaran av nobelgäster i Konserthusets stora sal, satt flera hundra personer i vardagsdräkt (utom riksdagsmannen och bondeförbundaren Jones Erik från Helgeandsholmen och Ovanmyra, som liksom alltid bar sin rödylletofsade Bodadräkt) och följde högtidsakten via televisionen och radion.

Och så gör man lite reklam för hur det kommer att bli när vi får “riktig” television: Då kommer man i sitt eget hem att kunna se bilder som samordnas med referatet, istället för som nu bildsändning med fristående radioreferat. Kungen själv var livligt intresserad av experimentet och hade fått en egen mottagare framför sig, så att han kunde se både talaren och sig själv.

Men vägen dit hade varit lång. Redan under 1920-talet körde man provsändningar och 1930 demonstrerades television för första gången i Stockholm på biografen Röda Kvarn. Sen kom kriget och bromsade utvecklingen i Europa – men inte i USA, som alltså fick ett stort försprång.

1935 utlyste SvD en tävling om vad man skulle kalla den som tittar på television. En person föreslog “radioskådare eller radiotittare”, och tyckte att själva apparaten också borde få ett namn, exempelvis “bildradio, synradio eller tittradio”. Vinnaren skulle få en tia, och till slut bestämde man sig för att lotta ut tian bland alla dem som föreslagit “radiotittare”, med en femma i tröstpris till “fjärrskådare”. (Kan det förslaget möjligen ha inspirerat/inspirerats av det norska “fjernsyn” och tyska “Fernseher”?)

I England hade BBC börjat med regelbundna TV-sändningar redan 1936, men i Sverige tvekade man att använda skattebetalarnas pengar till sånt, och det rådde politisk oenighet om hur televisionen skulle finansieras och förvaltas.

Och vem skulle ha råd med en sån apparat? Många beskrev det nya mediet som en dyr leksak för miljonärer. Så hade Bellbolaget också tänkt med de första telefonerna, avsedda för en exklusiv, välbärgad skara. När civilingenjör Cedergren ville ha “telefon i varje hushåll i Stockholm” startade han Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag, som efter ett intensivt priskrig kunde överta Bellbolaget. Och telefonen blev allmänt tillgänglig. Senare tiders mobiler var på samma sätt från början avsedda för affärsverksamhet. Så blev det ju inte riktigt…

Hösten 1950 inledde den nya Televisionsforskningsnämnden försök med TV-sändningar från KTH:s Teknis. På onsdagarna kunde de ses av cirka 300 amatörbyggda mottagare med en täckningsradie av 50 km – under goda förhållanden. 1951 tillsatte regeringen en statlig utredning som tog så lång tid på sig att den fick öknamnet televisionsfördröjningskommittén.

Men det som fick den svenska opinionen att svänga till televisionens fördel var när filmbolaget Sandrews placerade ut tusen TV-apparater på olika håll i Stockholm. Då fick den svenska publiken med egna ögon se det man tidigare bara hade läst och hört om på radio. Reaktionen var entusiastisk.

Nedan demonstrerar Philips television på Tekniska museet i Stockholm, november 1952.

I USA finansierades verksamheten med reklam, men i Sverige bestämde man sig till slut för ett system med licensavgifter, som i Storbritannien: Staten var ägare och tittarna betalade för rätten att inneha TV-apparat. På så sätt blev televisionen en verksamhet i allmänhetens tjänst – det som kallas “public service”. Det blev AB Radiotjänst (nu Sveriges Radio) som fick uppdraget att bygga upp en svensk television, och radion och televisionen samlades under ett gemensamt monopol.

Provsändningarna fortsatte. Den 23 maj 1954 skrev DN om en avslutad “TV-vecka”. Experterna verkade eniga om att sändningarna tekniskt sett lyckats utomordentligt väl, “malörerna har inte varit fler än de som förekommer i betydligt mer TV-avancerade länder” skriver man stolt. “Teknskt charmant” sa statsrådet Sven Andersson. Fast några gånger hade filmen satts in bakfram, så att skylten “Kommer strax” fått träda i funktion. Och Tekniska högskolans nät var överbelastat. Men allmänintresset var stort och köerna hade varit långa utanför de affärer där man ordnat sändning.

I samma nummer passar Gevalia på att annonsera. Observera avslutningen: “Stockholmare! Se och hör Gevalias TV-program idag. Kommer som avslutningsprogram i sändningar kl 16-18 och 19.30-20.45.” (TV-reklam?)

Den 29 oktober 1954 inleddes svenska TV-sändningar i mindre skala med programmet “En skål för televisionen”, som innehöll både nyhetsmagasin och väderleksrapport, även om tyngdpunkten låg på underhållning. Det spelades in i A1s gamla gymnastiksal och programledare var Lennart Hyland. På SVTPlay kan man se det enda som återstår av programmet (tyvärr utan ljud): inslaget “Då televisionen kom till Sverige”
– ett kåserande reportage om den första tidens vedermödor: TV-skolan flyttar in i sina lokaler och eleverna hälsar på Skansens änder med sina åbäkiga kameror på hjul.

Dagen efter uppskattar DN att omkring 25000 personer följt den svenska televisionspremiären på fredagskvällen i ett par tusen mottagare, och många affärer höll öppet för en stor och nyfiken publik. Mest spännande för arrangörerna var nog att Columbia Broadcastings TV-film med de amerikanska Nobelpristagarna inte kom fram förrän en kvart innan programmet skulle börja, eftersom dåligt väder tvingat ner planet med filmen i Hamburg. Därför hade man inte hunnit med någon översättning.

En av de medverkande var Arne Källerud, en van skådis, som dock tyckte att det var otäckt med direktsändning, utan sufflör och med tre kameror att hålla reda på. Han var stolt TV-ägare och skulle direkt efter sändningen ringa hem för att höra vad man tyckte, för “stugan är ju svart av folk som ville titta”.

Den 4 september 1956 startade den första (och enda) svenska kanalen sina sändningar ”på riktigt”.

Programmet stod i tidningen under rubriken TV I DAG, och inleddes med testbilder och testfilmer under dagen. Klockan 20 kom så kvällens enda program: “Tänker ni rösta?”, som innehöll information inför 1956 års kommande val, samt underhållning. Även här medverkade Lennart Hyland.

Den 1 oktober 1956 hade tusen licenstagare betalat avgiften på tjugofem kronor och mindre än ett år senare hade antalet tiodubblats. Men det riktiga genombrottet kom med VM i fotboll i juni 1958, arrangerat av Sverige, som också gick till final. Antalet TV-licenser steg raskt från 23 457 till 148 000, ett år senare var de 405 803.

DN-annonsen till vänster visar människor som trängs framför ett butiksfönster med TV: OBS mannen som står på en låda för att se, trots att han hamnat längst bak.

Och även denna dag, lördagen den 13 oktober 1956, medverkade (förstås) Lennart Hyland, nu i underhållningsprogrammet “Lyckohjulet”, som följdes av amerikanska “I love Lucy”. På söndagen väntade en resefilm från Portugal.

När publiken tittade på TV istället för att gå på bio hamnade filmen i en djup kris. Det var bara en grupp som fortfarande valde biografen framför vardagsrummet – de nya “tonåringarna”. Det var nu de många “fyrtiotalisterna” började sätta sin prägel på samhället. Samtidigt med televisionen uppstod för första gången en tydlig ungdomskultur med egna värderingar och handlingsmönster. Och televisionen representerade för tonårsungdomarna det skötsamma och stillsamma familjelivet, som man ville ta avstånd ifrån.

Även föräldragenerationen verkade lite ovana vid den nya apparaten, och försökte inte sällan gömma den bakom dörrar i en “riktig” möbel – gärna av mahogny. Samtidigt började man ställa möblerna så att alla skulle kunna se TV-programmen. Det fanns speciella TV-kaffekoppar, där fatet förlängts så att man kunde lägga kaffebrödet bredvid koppen.

Reaktionerna inför det nya mediet var starka och samhällsdebatten livlig, trots att man tagit nästan alla idéer för TV-program direkt från radion. En del var oroliga för televisionens passiviserande och fördummande effekter, speciellt den demoraliserande inverkan den kunde ha på ungdomen. Andra såg stora möjligheter till folkbildning, och det fanns förhoppningar om att mediet med sina möjligheter till spridning över hela jordklotet skulle kunna främja världsfreden. Det hade ju inte gått så lång tid sen krigsslutet.

Vi som var med när teven kom till stan kommer ihåg hur livet förändrades. Mattider, barnens sovtider, umgänget med familj och vänner – allt anpassades efter TV-programmen. Alla tvättade håret på den TV-fria dagen (onsdagar tror jag det var). Min moster var tidigt stolt TV-ägare och berättade att hon strök tvätten framför TVn. Och alla såg ju samma program, som man sen kunde prata om.

Gamla enskedebor minns Mohlins radio och TV på Pastellvägen 11.

Där köpte Brittas pappa deras TV-apparat, trots att de då redan hade flyttat till Högdalen. Och Ewa har berättat om hur den snälle ägaren satte ut en TV i skyltfönstret så att alla ungar kunde stå utanför och titta på Sigges Cirkus – med Sigge Fürst, förstås.

Och det var fullt med ungar som stod där och glodde!