För några år sen gjorde vi en vandring förbi många gamla torp och gårdar, hela vägen från Höjden vid Skanstull ända ner till Sandsborgs krog och värdshus, strategiskt placerad precis där dåvarande Dalarövägen och Tyresövägen möttes.

Nu följde vi Skansbacken från Skanskvarn och Höjden uppe vid Skanstull och ner till Kolerakyrkogårdens dödgrävarboställe – och så fortsatte vi de dödsdömdas sista väg ända bort till Galgbacken. Och lärde oss mer om platserna på vägen. Själva kyrkogården är numera ett lummigt parkområde och Skansbacken en gång- och cykelväg.

Ända sen 1600-talet har här funnits kvarnar, och det är inte helt lätt att hålla reda på vilka som föregått dagens Skanskvarn. I Hembygdsföreningens årsskrift 2014 görs en sammanfattning, i korthet:

• 1695 vet man att här fanns en gammal kvarn, eftersom den nye mjölnaren klagade över dess skick. 1717 tog mjölnaren värvning och kvarnen förföll.
• 1756 omnämns nästa kvarn, som låg vid nuvarande Höjden (då kallat Nedre Skanskvarn). Redan 1820 var den kvarnen oanvändbar och tjugo år senare revs den.
• 1762 byggdes ytterligare en kvarn högst upp på Skansberget, på Kvarnängen vid dagens Söderstadion. Den kallades Övre Skanskvarn och det är egentligen den kvarnen som fortfarande finns kvar och kallas Skanskvarn. Men först hade den hunnit både brinna och flyttas.

Skanskvarn (som alltså från början hette Övre Skanskvarn) användes flitigt som kvarn ända till januari 1828, då Stockholm drabbades av en våldsam storm. Mjölnaren var inte hemma och grannarna fick inte tag på honom. Han hade visserligen låst sin kvarn, men inte surrat vingarna tillräckligt, utan de snurrade allt snabbare, tills kvarnen vid femtiden på fattade eld, antänd av gnistor från den våldsamma gnidningen kring hjulstocken.

På dess ställe byggdes 1850 Nya Övre Skanskvarn, som dock måste flyttas 1859, när Kvarnängen exproprierades inför bygget av Johanneshovs skans. Skansen blev aldrig färdig, men rester av bygget finns kvar, numera i källarplanet till ett kontorshus vid Arenavägen 7, direkt norr om Söderstadion. Övre Skanskvarns flytt gick till dess nuvarande plats, nära det ställe där den rivna Nedre Skanskvarnen stått. Samtidigt med flytten byggde man ut underbyggnaden som bostad åt mjölnaren och för magasinering av mjöl.

Platsen där den nya kvarnen hade byggts upp, och där den står än i dag, benämndes Skanskvarn, medan den gamla fastigheten Nedre Skanskvarn istället fick den formella beteckningen Höjden. Kvarnen användes sen bland annat för korkmalning, som tvättstuga och som smidesverkstad. Efter rivningshot på 30-talet blev den kulturminnesmärkt, rustades upp med servering och fick småningom stora terrasser. Så här såg den ut från ingångssidan 2018:

Det ryktas om att här finns ett spöke: mjölnarfrun Linda, som var så stark att hon kunde bära två mjölsäckar samtidigt uppför kvarntrappan. En gång råkade(?) hon döda sin man genom att tappa den ena säcken i huvudet på honom där han stod nedanför trappan. Nu tänder hon ljus i fönstren på kvällen, när servitriserna gått hem. Sägs det.

Åren 1994-95 diskuterade man att flytta Skanskvarn längre västerut för att få plats med den kommande Tvärbanan med Fredriksdalsbron. Men 1996 beslöt stadsbyggnadskontoret att Tvärbanan fick gå norr om Skanskvarn. Den anrika kvarnen står kvar på sin plats, omgiven av broar.

Nedifrån skymtar man kvarnvingarna mellan alla broar: gamla Skansbron, Skanstullsbron, Johanneshovsbron och Fredriksdalsbron, som hade arbetsnamnet Kvarnbron, just efter Skanskvarn.

Den branta Skansbacken var en del av Gamla Göta landsväg,
som gick längs Götgatan till Skanstull och sen delade sig i två: Dalarövägen fortsatte mot sydöst, medan Göta landsväg svängde av mot sydväst:

Elias Martins akvarell från 1780 visar Götgatan söderut, mot Skanstull. Två kvarnar syns: närmast ligger den första Nedre Skanskvarn (den som revs 1840), i bakgrunden vid Kvarnängen syns Övre Skanskvarn, som brann 1828. Det vita huset är Tullhuset.

Höjden hette alltså ursprungligen Nedre Skanskvarn och hörde samman med verksamheten vid den kvarn, som troligen redan på 1600-talet fanns på berget strax söder om den viktiga tullporten Skanstull. Här låg under 1700-talet det första värdshuset utanför södra tullen. Förutsättningen för krogtillståndet 1762 var att innehavaren kontrollerade att ”vanartigt folk” inte undergrävde landsvägen genom uttag av sand. Fastigheten ligger nämligen på grusåsen Stockholmsåsen, där man hämtade sand och grus till stadens uppbyggnad.

I början av 1800-talet användes gården också som hyrstall – folk från landet parkerade sina hästar och vagnar på gården, tog sig en snaps och promenerade in till stan. Utanför Stockholms tull var man utom räckhåll för stadens polis, vilket gjorde den till en tidvis ganska skum plats. Ryktet blev allt sämre, det sägs att lönnbränd sprit såldes och tjyvgods bytte ägare, och 1838 drogs krogtillståndet in.

Kvarnen var då obrukbar och revs under 1840-talet. Nya hyresgäster flyttade in, småningom mest slaktare, som jobbade i små slaktarbodar, åtminstone fram till det nya Slakthuset byggdes 1912. En tid bodde även Skanskvarns mjölnare här, här fanns bagare, och ett hembageri, senare smedja, byggdes på den gamla kvarnens plats.

1979 renoverades huset och hyrdes ut till Motorcykelklubben Rapido, som på informationstavlor på plats och hemsida www.rapido.se berättar om hur de hyrde det förfallna huset, hjälpte till med renoveringen 80-82 och därefter har fortsatt att underhålla huset och omgivningarna. Tillsammans med den gamla slaktargården mitt över vägen är Höjden nu en fin och välbevarad miljö.

Mittemot Höjden/Nedre Skanskvarn ligger sen 1764 gården Skansberg. På Skansberg fanns ingen odlingsbar mark, men läget utanför tullen vid vägen in till stan lockade en del hantverkare, och tidvis lär man även ha haft lönnkrog. Från andra hälften 1800-talet fanns här mest slaktare, vars hårda arbete delvis betalades i brännvin. Tillsammans med ”rytande slaktarhundar” och en del högljudda grisslakter skapades en ganska stökig miljö. Först när Skanskvarns krogtillstånd drogs in 1838 blev det något lugnare.

Även här finns nu en MC-klubb.

Och sen förra gången vi var här har nya hus vuxit upp, bland annat bakom Skansberg.

Krogen Lilla Gröndal byggdes 1753 av en f d kofferdistyrman (styrman på handelsfartyg). Liksom sin granne på Johanneshovs gård arrenderade han även några grusgropar i närheten, och båda grannarna kallades därför ofta Sandherren. Krogen fanns kvar till 1838, då all utskänkning av brännvin förbjöds av sockenstämman. Därefter bedrev man mest slakteri och trädgårdsmästeri på gården, och där broarna nu ligger fanns tobaksåker. Inga spår av det finns kvar. Ett av många koloniområden anlas 1918 på en del av ägorna, och på 30-talet revs huset.

Man vet inte när Gröndalstorp byggdes, men fram till 1897 bodde här slaktare. Då byggdes Stockholms Nya Tapetfabrik, som blev kvar ända till 1935, då vägen drogs om för tunnelbanebygget. Det verkar ha gått bra för tapetfabriken. I SvD 1925-10-28 kan man läsa att man både stora silvermedaljen i St Petersburg 1908 och Hedersdiplom i Parisutställningen 1925.

Dödgrävarbostället ligger vid Kolerakyrkogården, som tidigare var mycket större. På fyrtiotalet samlade man de bevarande gravstenarna kring huset, som nu omges av en naturskön park med promenadspråk och cykelväg, och dessutom är en lagskyddad fornlämning.

En av gravstenarna gör mig förbryllad: Där står att Anna Christina Svensson är ”Sörjd af maka och barn”. Borde det inte vara ”make”? Ännu mer förbryllad blir jag när jag ser att Fiskhandlanden W Lundgren har en exakt likadan gravsten, inklusive texten att han är sörjd av maka och barn. Märkligt. H.Hv. är i alla fall inte någon fin titel utan betyder ”Här Hvilar” har jag tagit reda på.

En enda gravsten står kvar ute i det som nu är park. Den tillhör Johannes Weilbach, född 1811, död 1853, den siste av de stora skeppsbyggmästarna på Stockholms stads Stora Skeppsvarv vid Tegelviken. Han dog av kolera under den andra koleravågen som drabbade Stockholm 1853.

Kyrkogården hette från början Södra begravningsplatsen och anlades av Kung Gustav IV Adolf under 1808-1809 års krig. Enligt minnesskylten var denna kyrkogård avsedd i första hand för ”fattiga och så kallade Politelik”, dvs i arresten avlidna och oidentifierade upphittade lik, och i andra hand för soldater, som dog i den så kallade ”Lantvärnssjukan” (troligen dysenteri). Efter freden begravdes här okända och fattiga människor, men “begravningarna skall hava gått lättsinnigt till” enligt en dåtida rapportör.

Under 1800-talets koleraepidemier dog många människor på kort tid och det blev snart ont om plats på stadens kyrkogårdar. För att undvika smittspridning ville myndigheterna också begrava kolerans offer snabbt. Därför kördes liken ut ur staden och begravdes i massgravar utanför tullarna. De döda från Södermalm kördes ut till det som 1842 började kallas Kolerakyrkogården. Den användes sen som kyrkogård fram till 1901, då en ny begravningsplats byggts vid Sandsborg, den som numera heter Sandsborgskyrkogården.

I parken finns ett litet område med odlingslådor, en skylt med rubrik ”Här skapar vi äng!” och en annan med information om spökvandringar. När vi var där repeterade rockbandet, som nu är hyresgäst i dödgrävarbostället, med öppna dörrar och fönster i det vackra vädret.

Inte långt ifrån Kolerakyrkogården finns en annan plats med en mörk historia: Galgbacken, dit de dödsdömda forslades längs Götgatan. Ungefär halvvägs fick fångarna sin sista sup, i krogen Hamburg, hörnet Götgatan/Folkungatan. I dricksglaset graverades den dömdes namn, och skåpet där glasen förvarades visas fortfarande på Stockholms Stadsmuseum, även om glasen tyvärr försvunnit.

Ända fram till slutet av 1800-talet användes avrättningar som avskräckande exempel. Därför skedde de inför publik, avrättningsplatserna skulle ligga på väl synliga platser och efteråt fick liket hänga kvar till allmän beskådan. Allteftersom Stockholm växte flyttades avrättningsplatserna allt längre ut från staden, eftersom ingen ville bo granne med en galge. På 1600-talet flyttades därför Stockholms avrättningsplats från Stigberget (”Galgberget”) på Södermalm till norra delen av nuvarande Hammarbyhöjden: “Galgbacken”. Bara några hundra meter söder om nuvarande Hammarby Sjöstad avrättades fångar här, först med hängning, från 1800-talet med halshuggning. 1877 flyttades avrättningarna in i fängelserna.

Fortfarande vill nog ingen bo granne med galgen, inte ens om den är borta sen länge. Det sägs att byggnadsarbetarna hittade skelettdelar vid Galgbacken när Hammarbyhöjden byggdes på 1930-talet, vilket de tvingades hålla tyst om för att inte skrämma bort de nya hyresgästerna. Fram till mitten av 1980-talet ska det ha funnits en liten tvärgata till Kalmgatan med namnet ”Galgbacken” som ledde fram till kullen, där Galgbacken en gång låg, men den finns inte kvar, och minnesskylten på platsen har också haft en förmåga att försvinna.

Men 2021 hade skylten dykt upp igen, jag sparar för säkerhets skull texten här, om den skulle försvinna igen.

Bild: Baron Georg Heinrich Görtz välbesökta avrättning vid Skansberget den 19 februari 1719. Till höger i bild syns galgen och innanför ringen med män som bär spjut finns stupstocken och den grav som man grävt till den avrättade. I bakgrunden ligger Katarina Kyrka.

Fotnot: Baron Görtz grävdes dock efter en vecka upp av en trotjänare, som förde kroppen till anhöriga i Hamburg.

---

Nedan karta över omnämnda platser
Klicka kartans ”Visa större karta” [ ] för att se kartan i eget fönster. Då ser du även listan över markerade platser. Zooma in och ut med ➕ och ➖ .