Det första minnet jag har är att jag packar min ryggsäck med några böcker och vandrar ensam iväg nerför Skärmarbrinksvägen, passerar Sofielundsvägen och kommer fram till Röda skolan. Jag säger inget hemma, knallar bara iväg i smyg.

Det som har hänt är att mina bästa kompisar, ett år äldre än jag, nu saknas på gatan och jag vill ju vara med dem. Några fröknar vid Röda skolan förklarar att jag har kommit ett år för tidigt. ”Om ett år det din tur” förklarar fröknarna, så det är bara att lomma hem igen.

Ett år senare var det dags igen. Och att börja i första klass under fröken Rhenströms vingar var ju en fröjd. Hon var ju så ung och vacker tyckte jag.

Hela klasskortet från klass 1. Flera klasskort finns här.

Minnena från själva undervisningen är nog lite diffusa. Men bokstavskorten som skulle klippas ut med sax är ett givet minne. (De syns också på klasskortet.)

Skeppsbrotten under gympalektionen då alla lianer, bockar, plintar fick plockas fram är upplevelser som jag fortfarande kan glädjas åt.

Likaså att bli belönad med att få ringa in till lektion genom att springa med ringklockan runt skolan. Syslöjden med en duk, en kudde, en gympapåse och en krokodil är väl inte att förglömma.

Till de positiva minnena hör självklart grusplanen, där man spelade fotboll så fort möjlighet gavs. Och det var alltid de äldre pojkarna som bestämde villkoren. Och tillgången till ”kulan” i betong gav associationer till ”Hattstugan”. Berget likaså.

Jag tyckte nog det var lite av en idyll. Men några minnen då jag kände att jag blev orättvis behandlad lever kvar.

Det ena är från gymnastiken. Hade råkat glömma mina gymnastikbyxor och fick som straff gympa i kalsongerna. Oj, vad jag skämdes och inte blev det bättre av klasskamraternas skratt.

En annan händelse som dröjer sig kvar är att fröken körde ut mig i kylan tillsammans med två klasskamrater efter ett bråk i kön utanför klassrummet. Innan vi fick gå in i klassrummet skulle vi vara uppställda utanför klassrummet. Som ordningsman skulle jag ingripa om bråk uppstod. Jag försökte få ordning på bråkstakarna, men just då kom fröken och vi blev utkörda allihopa i bara skjortärmarna i det kyliga höstvädret.

Självklart tyckte vi synd om oss där vi stod och huttrade och sa att nu fick fröken skylla sig själv om vi råkade bli sjuka.

Men i övrigt var Röda Skolan ett paradis där jag gick från 1952 och tre år framåt.