Ovan: Slakthusområdet 1931, av Oscar Bladh, Stockholmskällan (CC-BY)

Tommy berättar: I gungparken kommer jag ihåg att jag var en rackare att gå på styltor, även de höga fotstöden. Framåt, bakåt, åt sidorna. När vi gungade var det populärt att hoppa från gungorna (framåt) och se vem som kom längst. Litet udda var att vi gick in bland buskarna som omgav gungorna och letade efter nyckelpigor. Där kunde man hitta inte enbart den sjuprickiga utan även andra med olika antal prickar och andra grundfärger än den röda.

Ibland ordnade lekfröken fotboll på grusplanen – för både killar och tjejer – och det var så många barn i varje lag (kan tänka mig åtminstone kring tio stycken) att det var svårt att ta sig fram. Så det lag som gjorde några mål låg ju väldigt nära segern.

Om parkleken: På Stadsmuseet finns en av de Solrosskyltar som markerade ”parkleken” – dvs lekplatser, som på eftermiddagarna måndag-lördag bemannades av utbildad personal och dit barn under 15 år var välkomna.

I Stockholm kom verksamheten igång i slutet av 1930-talet och skyltarna kom 1939: Konstnären Karl Ottto Lodén ritade en förlaga och utifrån denna skapade akitekten Erik Glemme en ritning.

På (den rekonstruerade) pappskylten i blomman står öppettider, i bladet (med prydlig skrivstil):

Barnen har frihet komma och gå.
Lekledarens anvisningar skall åtlydas.
Lekredskapen får användas bara av barnen och på egen risk.

Tommy fortsätter:  Vi hade en schäfer, som hette Puck, och honom tävlade mina föräldrar med och nådde championklass i Rapport. Vi umgicks med andra hundägare på bl a Pastellvägen (den ena vovven hette Kiddy, minns ej den andras namn) och Burspråksvägen (en kolsvart hanhund som hette Ulan).

Ibland tränades hundarna i Slakthusskogen som vi kallade den (nuvarande Globenområdet), det var framförallt vår hund och den jag inte minns namnet på, och mannen i den familjen var kriminalpolis. Ofta var min mamma hundförare och matten till den andra hunden, en tik.

Det fanns i Slakthusskogen s.k. fula gubbar, som mest ägnade sig åt att blotta sig. I mitten av femtiotalet hände det sig att min mamma och den andra matten (jag tror nog att även hussarna fanns med i bakgrunden) tog fast ett par av dessa gubbar. Gubbarna kunde inte gå sin väg, för då markerade hundarna, och man fick iväg bud till polisstationen en bit bort. En gång vet jag att man skickade iväg en cyklist till polisen – och tillbaka kom en flåsande konstapel på budbärarens cykel.

Det blev åtal, rättegång och fällande dom och jag vet att mamma var med och vittnade. Sedan stod det om dessa ingripanden i Aftonbladet, med bild på mattar och hundar samt rubrik i stil med ”Polisfru tar fast fula gubbar”. Därefter blev det lugnt i skogen vad gällde denna typ av ofredanden.

Det skulle vara intressant att få fram notisen från Aftonbladet.

UPPDATERING: Under corona-pandemin våren 2020 öppnade Kungliga Biblioteket tillfälligt tidningsarkiven. Och där hittar vi artikeln från Aftonbladet den 22 november 1953! (Klicka för större bild).

Utdrag ur texten:

Polisamazoner jagar ”fula gubbar” med hund.
Två kvinnor har med hjälp av var sin schäferhund givit polisen ett gott handtag när det gällt att spåra upp ”fula gubbar” i Enskede. På kort tid ar flera män som uppträtt utmanande och sedlighetssårande i skogen mellan Slakthuset och Nynäsvägen förts till polisen genom kvinnornas ingripande.