I skogen vid Blåsutparken upptäckte Lars hur bra han trivdes i naturen.

Ovan: Per-Gunnars bild från dagens Blåsutpark och skog, som han minns väl.

Lars berättar: När jag bodde på Blåsutvägen kallades jag av någon anledning ”Larsa”. På vintern (det var riktiga vintrar då!) åkte jag naturligtvis skidor bakom vårt hus och i nuvarande Blåsutparken. 

På bilden står jag med skidorna i handen tillsammans med min mor och min lillasyster.  Det är nog nära gångvägen mot T-Skärmarbrink och ”det stora berget” där en del av flickorna lekte ”kök”.

Lars-mamma-syster

Kälke var också populärt. Det fanns en fin backe ner bakom höghuset som står närmast Blåsutvägen 19. Där gångvägen mot Skärmarbrink börjar. En bra backe med bra fart var det.

Lars-SellbergsMen vi fick hålla utkik efter sandbilen. Eller sandkärran, som drogs av en häst. Uppe på kärran stod en gubbe och höll i tömmarna samtidigt som han med den andra handen kastade ut grus över gatan. På sandkärran stod det ”Zellbergs”. (Samma Sellbergs som jag jobbade åt i ett antal år). När han kom med sin kärra ställde vi upp kälkarna i övre delen på backen för att hindra sanden komma ner vår fina backe.

Brita-11 (2)

På nästa bild är det Brita som åker kälke bakom sitt hus på Pastellvägen.

Skridskor åkte jag naturligtvis på grusplanen där Globen i dag står. Skridskorna hade fyra små medar på varje fot och vevades enkelt fast i pjäxan. Det lossnade också lika enkelt…

På den sidan Nynäsvägen var jag som alla andra och lekte. Badade i ”ödledammarna” gjorde jag däremot inte. Det sas då att slakthuset kastade sitt slaktavfall där! Vi lekte också i skogen intill dammarna.

Annars lekte jag nog mest i skogen mellan Blåsutparken och Arkadvägen. Det visade sig att jag trivdes i skogen. Jag var mycket där och i fantasin befann jag mig i vildmarken. Något som senare blev en del av mitt vuxna liv. I fyrtio år har jag vandrat och paddlat både på fjäll och skogar i landets norra ödsliga vildmarker. Ensam eller med kamrat.

På bilden nedan är det jag till vänster och min kompis Ulf Elving till höger. Killen i mitten minns jag vagt. Tror han bodde i Blåsutvägen 21 och hette Tommy. I handen har han en slangbella… om jag minns rätt var väl han lite bättre än oss andra att hitta på aktiviteter.

Lars-3killar-i-skogen

På biografen Kaza (tror jag den hette) vid Skärmarbrink T-banestation såg jag en film med/av Povel Ramel. Det var något om tvål. Jag såg kanske fler men det minns jag inte.

Filmen kan ha varit ”Ratata” från 1956, där ”Var är tvålen?” framfördes av Povel Ramel, Martin Ljung, Oscar Rundqvist och Tosse Bark. Fast det fanns också en som hette något med Anderssonskans Kalle. Minnet är vagt. Kan blanda ihop min barndom eftersom jag bodde på tio olika adresser innan jag blev tonåring!

Hammarbyhöjdens hus såg vi från Blåsutvägen 21. På nyårsaftnarna var det imponerande fyrverkerier där. Högre upp i Hammarbyhöjden gick jag en termin på något som kallades ”Skrammelorkestern” där vi barn skulle utöva musik. Det jag minns av de besöken var korridoren utanför lektionssalen. Tydligen kunde jag inte uppföra mig som läraren ansåg jag borde göra.

Nu dyker ett annat minne upp på tal om vandring.

Min första längre vandring gjorde jag under tiden vi bodde på Blåsutvägen. Vid Roslagstull bodde några släktingar till oss som vi besökte frekvent. Den här gången tog jag mig dit själv. Jag hade ännu inte börjat i skolan men vi hade åkt så många gånger så jag hittade bra. Visste vart bytet mellan olika spårvagnslinjer skedde. Resan dit gick utan problem men vid hemresan, och när jag stod på hållplatsen blev jag lite konfunderad. Jag tittade på mynten i handen och funderade. Är det inte femtiofem öre det kostar tänkte jag? I handen låg det två tioöringar och en femöring. Det räcker ju inte. Spårvagnen kom skramlande mot mig. Vad ska jag göra? Ett snabbt beslut förflyttade mig till trottoaren intill husväggen.

Spårvagnen for förbi och jag började gå in mot sta´n. Jag hade bestämt mig för att följa spåren. När spåren delade på sig tänkte jag stanna för att se vilken väg vagnen tog så jag kunde följa efter. Till saken hör att släktingarna hade en kolonilott vid Riksmuseet där jag hade tillbringat dagen. Ska man vara där ska man ha stövlar, sa min mamma innan jag for.

Det innebar alltså att jag gick igenom sommarstaden i gummistövlar från Roslagstull till Blåsutvägen. Och det var ju inte närmaste vägen heller eftersom jag följde spårvagnens spår. Min mamma frågade förstås om jag tappat pengarna. Nej men det räckte inte, sa jag och visade upp handen med mynten. Ja, men det är ju två tjugofemöringar och en femöring sa hon. Jag hade sett fel. Hon berättade senare att när jag kom innanför dörren där hemma ställde jag mig på knäna och orkade ingenting mer den dagen. Kanske mitt intresse för vandring startade då.

Mitt avtryck i idrottssammanhang är annars lätt räknade. Vi något tillfälle kom någon på idén att ha springtävling runt kvarteret. Blåsutvägen-Skärmarbrinksvägen-Gravörgränd-Blåsutvägen var lagom långt tyckte någon. Vi satt hemma och textade nummerlappar som vi sedan fäste på bröstet. Jag fick en lapp där det stod 1 på. Men till min förvåning skulle jag springa sist i raden av löpare. En kamrat som var både större och starkare än jag bestämde det. Jag som trodde jag skulle få springa först eftersom jag hade en etta på bröstet. Efter ett varv avslutade jag min idrottsbana och har aldrig upptagit den igen.

Det är lite märkligt det här med att skriva ner sina minnen. Ju mer man skriver desto mer kommer man ihåg. Sedan undrar man ju vart de kamrater man hade då tog vägen och hur det gått för dem i livet.

Lars har även berättat om hur det var att bo och leka på Blåsutvägen och när han gick i Röda skolan. 

5 reaktioner på ”I skogen vid Blåsutparken upptäckte Lars hur bra han trivdes i naturen.

  1. Trevligt att läsa, Lars!
    Jag känner väl till området kring Blåsut, eftersom jag växte upp på Pastellvägen.
    Precis som du undrar jag vad som hände med kompisarna; därav min fråga till dig om Sven Carlsson, samt i annat sammanhang Christer Falk.
    Sen är det t ex Helen Gustavsson, Ulf Danielsson och Tommy Lundgren från Arkadvägen, Ronny Hjelm och hans syster Yvonne från Skärmarbrinksvägen och Leif Håkansson från Pastellvägen.
    Alla nämnda var klassisar.

    Gilla

    1. Hej! Ronny Hjelm bor i Saltsjö-Boo. Honom kan du enkelt hitta. Ronny träffar jag en gång om året. Slå honom en signal. Då kanske även Gunnar Vistam gick i samma klass? Bodde själv mitt emot Ronny.

      Gilla

    2. Hej igen!
      Ett minne dyker upp när det gäller namn. På den tiden jag bodde där kallades jag ”Larsa” av någon anledning. På alla de ställen jag bodde fick jag nya öknamn-smeknamn.

      Gilla

  2. Kul att se bilder och läsa historier från ens barndomstrakter. Jag hade en kusin (Conny Reineborn) som bodde på Blåsutvägen 19. Jag var ofta där med honom. Vi åkte bland annat skidor på gärdet mellan Arkadvägen och Blåsutvägen. Hans kompisar Uffe och Lasse Elving träffade jag också en del. Sista gången var när Conny konfirmerades och redan flyttat till Vikstensvägen i Kärrtorp. Själv är jag uppvuxen i Hammarbyhöjden.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s