På bilden är det visserligen en pojke som sitter vid symaskinen, men det har sin förklaring: 1951 hade pojkar och flickor i Blackeberg under en månad bytt slöjdlektioner. Här visade Olle handarbetsfröken att han kunde sy – en slips…
Foto: Syslöjd i Blackebergs samrealskola av Lantz, Gunnar (CC-BY).

Elisabeth minns: Textilslöjden bedrevs dels i gången mellan lågstadiebyggnaden och huvudbyggnaden, dels i en textilslöjdssal vid aulan och dels i en inhyrd lokal i bottenvåningen av ett hyreshus.

I årsklass 5 var det vår klassföreståndare som hade textilslöjd med oss den termin då vi stickade tumvantar. De blev inte bra!

Tre år senare fick min lillasyster vara med om försöksverksamhet: Killarna sydde och tjejerna snickrade.

Lena minns inte var vi hade slöjd, men gillade att sticka och virka – även om den virkade turkosa babytröjan av någon anledning blev V-Ä-L-D-I-G-T stor…

Sy däremot, särskilt på maskin, var INTE roligt. Mamma hade precis likadan grön symaskin som den på bilden (fast med spak istället för trampa) men själv skaffade jag aldrig någon maskin. Däremot blev jag hyfsat bra på att ändra kläder – alltid för hand.

Klänningen vi skulle sy i skolan minns jag tydligt. De duktigare fick göra ärmar och skjortbluskrage, medan vi andra fick nöja oss med basvarianten: ärm- och kraglöst liv med bystveck och kantband av snedremsor. Och så en vid kjol (gjord för många stärkta underkjolar).

Klänningen till vänster har de lite längre kortärmarna och ungefär den eleganta, ”frånstående” kragen, som jag avundades och som var så modern just då. Jag tror aldrig att jag sett det sen dess. (Observera tidningsannonsens erbjudande ”utan  motstycke”: fem ”tonårsklänningar” för endast 70 kr!)

Det viktiga i slöjden var att man gjorde på RÄTT sätt. En gång skickades en bit sytråd runt som varnande exempel: Den var lite smutsig eftersom en elev hade sugit på den för att lättare få den igenom nålsögat. Så gjorde vi alla, och varför det skulle vara så förkastligt begrep jag aldrig. Ändå förfasade vi oss lydigt.

Klasskamraten Lillemor var betydligt tuffare än jag. Dessutom kunde hon verkligen sy, och gjorde det alldeles frivilligt även utanför skolan. Hon sydde alltså snabbt färdigt den mer avancerade klänningsmodellen, med krage. Men sen ville hon hellre göra en modern dräkt, med kort liv och vid kjol – ungefär som på bilden till höger. Den enda skillnaden var alltså att hon inte ville sy ihop livet och kjolen.

Men det var FEL! En viljornas kamp utbröt mellan henne och fröken under resten av terminen (åtminstone som jag minns det): Lillemor pillade med att fästa trådar medan lärarinnan ilsket patrullerade runt henne. Till slut sa hon hotfullt: ”Om du inte syr ihop klänningen får du underkänt!” Lillemor snörpte raskt ihop klänningen, visade upp den för godkännande. Och rev upp sömmen. Jag är inte helt säker på att hon gjorde det i lärarinnans åsyn, men jag föredrar att komma ihåg det så.

Nä, slöjdlärarinnan minns jag inte som en sympatisk person. Jag misstänker henne starkt för att vara samma person som hotade mig med tvångsmatning i matbespisningen.

UPPDATERING: Vid 60-årsjubileet fick jag äntligen veta var vår slöjdsal låg – i bottenvåningen till ett hus på Paternostervägen. Här finns bildbevis – och så kan man läsa mer om jubileet: 60-årsjubileum i (fd) Nytorp med (fd) klass 9 G1. 

Ungefär så här föreställde vi oss nog att vi såg ut i våra klänningar:

Franska modeller inför modevisning i Vinterträdgården på Grand Hotel Royal 1957 av Åke Blomquist, SvD (CC-BY)