Vi som bodde i Enskedetrakten i mitten av förra århundradet åkte inte ofta utomlands. Men Christer M kan berätta om när han och kompisen drog iväg på egen hand.

Bilden högst upp visar andra tältande mopedkillar på sextiotalet
(Gustavsvik 1968, Picryl).

1961 var året då vi slutade 9:an i Nytorpsskolan. Det var också året då de flesta av oss fyllt 15 år och fått lov att köra moppe. Diskussionen var intensiv om vilket märke man skulle ha: Monark eller Crescent, Puch eller Tomos eller något annat.

Jag och min kompis Gunnar H hade var sin Crescent, han en blå och jag en grön. Förutom färgen såg min moppe ut som den på bilden till vänster. Det var för övrigt Crescents första modell med fotpinnar.

Vi funderade under våren på om vi skulle göra något kul till sommaren och vad det i så fall skulle vara. Så småningom växte planerna på en resa någonstans fram. Vi kom fram till att vi skulle åka moppe söderut och se hur långt bort vi kom. Vi tänkte oss att bo på vandrarhem under resan och sen fick vi se. Vi anmälde oss till Sv Turistföreningen, för det var tydligen ett krav för att bo på vandrarhem.

Sagt och gjort, en tidig morgon efter att skolan var avslutad packade vi väskorna och gav oss iväg med många uppmaningar och förmaningar från våra föräldrar. Nu ska vi komma ihåg att man inte fick köra fortare än 30 km/tim så sträckan per dag blev inte så lång. Man fick inte heller köra på motorväg så det blev en del omvägar där vi måste välja en annan typ av väg. Fast motorvägsnätet var inte så utbyggt på den tiden så det var egentligen inte så stort problem.

Första dagen kom vi i alla fall till Norrköping, ca 17 mil hemifrån. Det hade mörknat, vi hade med oss en katalog från Sv Turistföreningen med alla vandrarhem listade. Vi hittade en skola i Norrköping som fungerade som vandrarhem. Där övernattade vi. Kravet var bara att man skulle ha lakan med sig och det hade vi.

Morgonen efter fortsatte vi vår resa söderut utmed kusten. Vi hamnade så småningom i Oskarshamn för nästa stopp. Samma sak där, övernatta i en skola. Nästa sträcka skulle bli till Karlskrona.

Där hade jag mina morföräldrar så de var vidtalade om att vi kanske skulle dyka upp, vilket vi också gjorde. Vi kunde bo hos dem några dagar.

De bodde på Saltö, en ö i Karlskrona med ett fik med jukebox och flipperspel, speciella jättegoda rågskorpor och ett fint badställe. Lite kallt i vattnet dock, detta var ju bara i mitten av juni. Lördagskvällen ägnades åt ett besök i Wämöparken, ett slags Skansen och nöjesfält utanför Karlskrona.

Efter vila på söndagen var det dags att dra vidare på måndagen, nu till Malmö. Där hade jag också släktingar, en morbror med familj. Vi fick kinesa hos dem vilket var tacksamt eftersom vi började tröttna på vandrarhemmen (två stycken hittills). Just det fick till följd att Gunnar köpte ett tält. Vi hade också hittat ett gammalt täcke som kunde vara bra att ha om det blev kallt på nätterna. Vi hade förstås inte tagit med oss några sovsäckar eftersom tanken från början ändå var att bo på vandrarhem.

Vi överlade nu om vad vi skulle göra härnäst. Efter att ha spenderat någon dag i Malmö drog vi vidare till Trelleborg. Vi bestämde oss för att ta färjan över till Travemünde.

Den tog hela natten och väl framme letade vi reda på en campingplats. Vi hade ju tältet så vi slog oss ner nästan vid strandkanten. Vi stannade där några dagar, tog det lugnt, snackade med folk och de undrade förstås vad vi två unga 15-åringar gjorde där själva, och på moppe dessutom. Detta var alltså 1961, det var andra tider då. Beställde man en Coca-Cola i baren vid campingplatsen fick man obligatorisk rom i glaset, Cuba Libre alltså, till oss.

Så småningom måste vi dra vidare. Vi tänkte ut att vi skulle ta vägen via Danmark hem. Vi åkte alltså till Grossenbrode för vidare befordran till Gedser i Danmark. Den trippen tog nästan hela dagen så vi hann precis med sista färjan på kvällen. Väl där hör det till saken att våra kontanter var slut. De sista hade gått åt till båtbiljetten. Resten av resevalutan fanns på en postsparbanksbok som fungerade i Danmark men inte i Västtyskland.

Men vi var hungriga så vi äntrade restaurangen ändå och intog smörgåsbordet. Sen kom problemet. Vi hade som sagt inga pengar att betala notan med. Vi pratade med hovmästaren, visade våra bankböcker och lovade att våra föräldrar skulle betala notan när vi kom hem. Till slut gick han med på det så vi kunde fortsätta.

Det var väldigt sent på kvällen, vi var trötta och kunde inte köra så långt innan vi måste slå läger. Vi hittade ett ställe som verkade bra, slog upp tältet och gick och la oss. Morgonen därpå när vi vaknade visade det sig att vi hade tältat på en bondgård. Snabbt ner med tältet och kvickt iväg.

Vi gick till posten, tog ut lite pengar till mat och bensin och for sedan vidare till Helsingör. Väl där tog vi färjan över till Helsingborg. Därifrån fortsatte vi en bit till in i Småland, hittade en campingplats och slog läger. Vi resonerade lite om hur vi skulle fortsätta, började bli trötta, och somnade.

Vi bestämde oss sedan på morgonen för att vi skulle fortsätta nonstop ända hem. Det handlade då om nästan 50 mil. Vi satte fart och körde, och körde, och körde. Dagen gick, det blev kväll och natt men vi fortsatte.

Då, någonstans i trakten av Ålberga mellan Norrköping och Nyköping, klockan var mitt i natten, kanske tre eller fyra, ser vi två lysen på andra sidan vägen. De visade sig vara två andra mopedister som var på väg söderut. Och inte nog med det, det var dessutom två kompisar till oss. De hade anammat vår idé om en mopperesa. Jag vet inte vad deras slutmål var men det var ju lite kul att vi skulle stöta på dem där och då.

Efter ytterligare ett antal timmar kom vi till slut hem nån gång på förmiddagen. Jag har för mig att det var en lördagsförmiddag. Gissa om några var glada när vi kom hem, föräldrarna förstås. Vi var båda trötta, hade träsmak och var frusna också förstås. Föräldrarna betalade också notan från båten. Vi hade förstås kunnat strunta i det men min pappa hade alltid inställningen att man ska göra rätt för sig. Jag minns inte om vi fick något tack, men hovmästaren blev nog glad i alla fall.

En sak vi lärde oss var: Ta med handskar och varmare skor om du ska åka moppe långt på försommaren, det var inte riktigt säsong att köpa handskar i juni. Hela den här resan blev ett minne för livet, en lite udda resa vid den här tiden men rolig och lite strapatsrik.