När familjen flyttade till radhus i Skönstaholm

Gunnar B berättar: 1952 flyttade vi från Sockenvägen till ett radhus i nybyggda Skönstaholm – från en tvåa där vi tre barn delat på ett rum till ett fyrarums radhus med stor källare, en liten vind och en uteplats. Vilka ytor, vilken rymd! Det var nästan som en dröm hade blivit verklighet. Vi skulle inte behöva trängas längre trodde vi, men med tiden skulle även radhuset bli trångt på något sätt.

Bild ovan: Skönstaholms radhus 1952
(Public domain) via Wikimedia

Men när vi flyttade dit och jag var elva år var det stort, mycket stort. Och så hade vi två toaletter, bara det! Att inte behöva stå och hojta utanför toalettdörren på den som var där inne. Eller fajtas om vem skulle gå först när det hampade sig så att två hade behov samtidigt. Jo, regeln ”kiss går före bajs” hade följts även om vi på olika sätt hade använt och vrängt den regeln för att djävlas lite med varandra, men nu var det bara att ta den andra toan. Skönt!

Trots att vi hade flyttat så långt – från Sockenvägen 371 borta vid Sockenplan till Söndagsvägen 61 – och trots att jag inte längre skulle gå i Enskedefältets folkskola utan i Hökarängens var postadressen fortfarande Enskede. Först senare ändrades det till Farsta. Men nytt var det – och modernt.

Hökarängsskolan 1950-tal (Public domain) via Wikimedia Commons

”Glöm inte att stänga av plattorna, när du använt dom!” sa morsan, när jag stod där i det nya köket och beundrade allt det där nya: inte bara spisen utan kylskåpet, köksskåpen, den skinande, blanka diskbänken och elspisen, ja vad fanns där inte och vad skulle finnas i och på dom. Förut hade jag bara sett en elspis hos mormor (Mimmi) i Arboga, men nu hade vi också en och då måste jag förstås prova den och skruva på alla de olika vreden till plattorna och till ungen och ”värmeskåpet”. Så satte jag på en platta, en av de fyra som fanns på spisen. Den platta som jag provade var den så kallade snabbplattan, den blev långsamt varm och röd.

Elspis 1940-59 av Kjell Karlsson (CC-BY), Tekniska muséet

Vilken skillnad från vår gamla gasspis, som susade och brusade där på Sockenvägen, och vilken skillnad på kök! Här var det stort och rymligt, där borta var det trångt och bökigt. Även om vårt kök inte var urgammalt som många andra i Gamla Enskede. Jag hade sett många omoderna kök, när jag gått omkring och samlat tidningar och tomflaskor för vargungarna och scouterna, då hade jag sett äldre personer stå där i köken och rotat under diskbänken efter flaskor. I vissa av äldre husen längre bort på Sockenvägen och på Stockholmsvägen hade det bara funnits kallt rinnande vatten och en liten diskho. Vi hade faktiskt haft det bättre än de, men nu var det som att vara i himmelriket med alla dom nya sakerna, alla de nya utrymmena, allt. Och så luktade det nymålat.

Bilden nedan är från Stadsmuseets museilägenhet i ett av de första s k barnrikehusen, där även ”mindre bemedlade barnrika familjer” skulle ha råd med en dräglig bostad. För att hålla nere kostnaderna fanns där ingen balkong, ingen diskho och inget kylskåp. Men det fanns ett rymligt skafferi, centralvärme, sopnedkast , gasspis samt slasktratt med varmt och kallt vatten.


Gunnar fortsätter: Ja på Söndagsvägen fanns alltså det vi inte tidigare hade haft, elspis och kylskåp. Tänk bara att inte behöva hitta på ett bra sätt för att kyla livsmedel under de varmaste högsommardagarna. Hur många gånger hade jag inte när jag var liten fått gällen, alltså halvsur, mjölk, smör som nästan flöt på sitt fat, eller ost som nästan kröp från fatet och svettades. Hur mycket mat hade inte förgåtts under varma somrar?

Tänk vad morsan och andra morsor lade ner mycket arbete för att försöka att kyla olika livsmedel under sommaren och se till att mjölken inte frös till is och smöret blev stenhårt under den kalla vintern. Fast vi barn kunde förstås tycka att det var kul när mjölken hade ett tjockt lager mjölkis som lock i tillbringaren, vilket hamnade i morgonchokladen. Hade man mjölken i en flaska kunde det hända att flaskan sprack av kylan där i skafferiet och att ismjölken stod som en pelare upp ur flaskhalsen.

Men sommaren var nog värst. Hur många kylmetoder försökte sig inte husmödrarna på där de stod i sina kök utan det som vi idag uppfattar som självklart, kylskåp. Kallt vatten i ett kärl och så skulle mjölken i tillbringaren eller flaskan ner där och det fick duga. Eller olika kylmetoder som man utvecklade, det hände mycket alldeles efter kriget, bland annat fanns något som liknade frigolitflaskor, i vilken man kunde ställa ner en enliters mjölkflaska, man hade nog kallt vatten i den där behållaren också.

Sedan all mat som blev över och som man inte kunde slänga, man var ju van vid att ta tillvara på allt som blev över. Allt skulle ätas upp, men hur kyla maten på ett bra sätt? Det var inte lätt! Men nu blev det helt annorlunda, nu med kylskåp var grejorna kalla även under den varmaste sommardag. Vilken skillnad!

Bara det att vi nu kunde göra vår alldeles egna glass i frysfacket! Glass hade Mimmi alltid haft i sitt kylskåp där ute i Abrahamsberg, senare i Arboga, när vi kom på besök. Glass var annars något som vi köpte i glasskiosken på Sockenplan på somrarna. Som jag berättat tidigare fick vi alltid årets första glass den första maj, och det innebar att sommaren började.

Fast vår hemmagjorda blev just bara en dröm. För morsan hade inte tid med sådant, hon hade ju fullt upp med jobbet i skrivbyrån och att utveckla den. Så glassen fick bli en dröm, men att drömma är inte så dumt det heller, för då smakar glassen bäst.

Ny kylskåpsmodell HSB, Sundahl, Sune 1956 (CC Public domain)

Apropå konsten att bevara olika matvaror minns jag äggen som ju kunde bli skämda om de inte förvarades på ett bra sätt. Jag vet att morsan hade en stor glasbehållare med vattenglas (= natriumsilikat, en konserveringsvätska), en slemmig genomskinlig vätska i vilken man la ner de färska äggen. Vad jag fått höra efteråt är att dessa ägg inte kunde användas till allt, men i alla fall. Det fanns säkert många fler sätt som husmödrarna hade. Husmodern kunde hon!

”Och sen ska ni inte glömma att plattorna alltid är varma en lång stund efter det att man stängt av dom!” förmanade morsan. Alltid dessa förmaningar, alla dessa påpekanden! Dom dök alltid upp i tid och otid, men man kunde låta bli att lyssna på dom eller i varje fall låta bli att rätta sig efter dom, bara låtsas att man skulle följa dom. Jag visste redan att plattorna kunde vara varma, jättevarma, länge, länge efter det att man stängt av dom. Det hade jag lärt mig mycket smärtsamt hos Mimmi en gång.

Jag var hos Mimmi i Arboga en sommar och Mimmi satt ute på sin balkong och solade, något som hon älskade att göra. Hon älskade att dricka kaffe och gjorde det ständigt i mängder. Jag var så där sex år. Jag var inne någonstans, då Mimmi ropade och frågade om jag kunde känna om plattan fortfarande var varm. Jag gick fram till spisen och lade en hand på en av plattorna. Jag skulle ju känna på plattan och tog det så där bokstavligt som barn gör ibland och nog var den varm alltid, mycket varm.

Mimmi fick ett snabbt svar. Ett illtjut hördes från köket och sen kom snabba fötter ut till balkongen. ”Men lille vän inte skulle du lägga handen på plattan, förstod du inte det? Du skulle bara hålla handen ovanför plattan.” Handflatan var alldeles röd. Snabbt tog Mimmi med mig ut i köket och bredde smör eller margarin på handen för att lindra smärtan. Smöret nästan kokade och rann från handen. Inte gjorde det något åt smärtan heller. Tänk vad tokigt man tänkte, att inte kyla ner handen med kallt vatten, utan att lägga smör på det brända stället, men så var det.

Men det borde Mimmi ha vetat efter min stora brännskada på högra bröstet två år tidigare. Då var vi i det där trånga köket på Sockenvägen, mor skulle göra potatismos och vi barn älskade att se när mjölken ”växte”. Nu var det så att grytan stod inte så stadigt på gasspisen och där stod två ivriga småkillar som skulle få bästa plats. Då hände det som inte skulle hända men gjorde så i alla fall.

Grytan tippade och den kokheta mjölken hamnade på mitt högra bröst. Bomullströjan nästan brann fast i huden och ingen fick röra mig där jag stod och tjöt i högan sky, helt hysterisk av smärtan. Det blev taxi till Södersjukhuset där man plåstrade om mig. Under ett halvår var jag regelbundet på sjukhuset för att se om brännskadan för ni tror väl inte att en fyraårig kille kan ha ett bandage runt kroppen. Nä just det, bandaget täckte inte skadan utan det blev inflammationer som måste ses om.

Skönstaholms radhus, interiör 1952 (Picryl)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s