Vi hade turen att ha både en skolläkare, som regelbundet dök upp i plugget och en skolsköterska, som nog var där varje dag, vilket kunde vara tur. Det är stor skillnad mot idag då dessa viktiga personer knappast finns.

Men låt mig börja lite tidigare, 1944 när vi just hade flyttat in på Sockenvägen 371, för vi hade genast behov av ”sjukvård” – främst jag, men även min bror. Den som först råkade illa ut var min bror, som ramlade ut genom vårt fönster ner på grustrottoaren och fick åka till sjukhus för att sy något/ra stygn. Vi bodde på nedre botten, så fallet var inte så långt, men ändå.

Jag fick åka till Södersjukhuset hösten 1945 då jag hade fått kokande mjölk över mig och fick brännsår av andra graden på hela mitt högra bröst. Jag hade blivit hysterisk av smärtan och ingen fick ta i mig där jag stod och tryckte upp mig mot ett köksskåp och den bomullsundertröja jag hade på mig brände fast i bröstet. Mor ringde efter en taxi och så bar det av till SöS där jag rullades in på en bår på akuten. Jag behandlades och fick någon form av bandage över bröstet – men kommer ett sådant bandage att sitta fast på en livlig fyraåring? Knappast, så det tog ett halvår innan brännsåret läkte och därför blev det många besök till SöS för omplåstring.

Något år senare fick jag en bandyklubba i huvudet så att mitt högra ögonbryn sprack och åter åkte vi till SöS. Det blev bara ett stygn den gången.

Nu till skolan och skolsköterskan. När vi började i första klass skulle vi ha en läkarundersökning och vid denna skulle vi få en calmettevaccinering. När läkaren tog fram sprutan för att sätta den i min vänstra höft, vågade jag inte ta denna spruta utan höll hårt för med mina små händer. Det gick inte att få bort dem. Men då tittade man på insidan av min underarm, där man hade givit mig och alla barn en TBC-testspruta alldeles under huden, och den hade på något sätt varit positiv och därför behövde jag inte calmettesprutan. Jag var så lättad.

Bilden högst upp på sidan visar en annan ängslig pojke som 1957 ska vaccineras, ur SvD av Herman Ronninger (CC-BY), Sthlms stadsmuseum via Stockholmskällan.

Till skolsköterskan kunde man gå vid behov och för mig blev det behov då och då. När jag gick i andra klass fick jag tre varbölder på min vänstra höft och fick gå till skolsköterskan för att varet skulle klämmas ut. Jag har tre vackra märken efter dessa varbölder där, de sitter i en vacker symmetrisk triangel.

På en rast klättrade jag på järnstaketet som gick längs skolgården och det ville sig inte bättre än att jag ramlade ner i de buskar som fanns utanför staketet. När jag klättrade upp igen kommenterade en av mina kompisar att jag hade ett sår i handflatan alldeles vid tummen. Så bar det av till skolsköterskan och jag fick ett stort bandage runt handen. Jag njöt på något sätt, och behövde inte, eller kunde kanske inte, använda handen i skolarbetet. Jag var faktiskt rätt lat.

Vid en fotbollsmatch där jag stod i mål och slängde mig efter bollen fick jag en hård spark över min högra hand så nu fick jag gå till skolsköterskan igen.

Och när jag hade flyttat till Skönstaholm i Hökarängen och gick i Hökarängens folkskola så var det dags igen. Vi hade fått lite extra ledig tid och vi killar lekte ubban och jag jagade en kille i vår källare, något som var tillsagda att inte göra – det var därför vi gjorde det. Jag hade kastat ubban och bränt honom och vände för att springa ut men då fanns där en järndörr som några tjejer stängde precis när jag kom springande, så att jag for rakt in i den och flög i en båge några meter.

Jag blev lite groggy och ställde mig upp och kände över ansiktet om jag blödde näsblod. Det gjorde jag inte, men jag hade tre sår, ett i pannan, ett under näsan och ett, det största, mellan ögonen. Så iväg till skolsköterskan, men nu i Hökarängen. Och sedan kom Mor och vi åkte till SöS igen, och jag fick sys med fyra fem stygn. Detta skedde en torsdag och eftersom jag var lite risig på fredagen så låg jag hemma och vilade mig. På lördagen gick jag till skolan men ”fröken” skickade hem mig med det samma för jag hade stora blödningar, främst under ögonen.

Tack för att vi hade skolsköterskor som kunde ta hand om oss, kanske främst livliga killar!

Men vi kunde ju bli sjuka utanför skolan också och då hade vi en barnläkare, dr Wallin, som hade mottagning i Hammarbybacken. Dit kunde man åka, men man kunde också ringa till honom så kom han hem och kollade oss. Det hände då och då. Jag besökte dr Wallin den sista gången någon gång i mitten av 50-talet.

Så var det med det. /Gunnar