Det vimlade av affärer och företag

Ovan: Butikerna Postiljonsvägen 4-8 i början av 1960-talet.

Det är ju inte så, att det i vår tid saknas butiker eller företag i förorterna. I mitt eget uppväxtområde, Svedmyra, har vi framförallt BEA, som öppnade 1969 (och då talar vi tyst om att det formellt sett tillhör Gamla Enskede, för de skriver sig själva som i Svedmyra). Sedan har vi fem restaurangverksamheter, varav tre är pizzerior, ett Thai-ställe och ett Sushi, och två av pizzeriorna har alkoholrättigheter. Där finns också ett par ”frissor”, en kvartersbutik och ett par ställen till.

Men det kommer ju inte på långa vägar i närheten av det myller av verksamheter som fanns ”då det begav sig”. Det här är inget som gör anspråk på att vara en systematisk genomgång av området Svedmyra och dess butiksverksamheter utan istället ett försök att ringa in flertalet, med bidrag av personer på Facebookgruppen ”Svedmyrabarn”.

Endres

Den absolut viktigaste verksamheten i Svedmyra under 50- och 60-tal, i tät konkurrens med Konsum, var ”Endres”.

Sven Endre

Sven Johansson föddes 19 november 1910 i Sanda församling på Gotland. Han arbetade i sin fars speceriaffär, sysslade därefter en tid med försäljning av cyklar och radioapparater och började som charkuterist 1931 att köpa upp levande och slaktade djur för försäljning i Stockholm. Med den tre år yngre brodern Claes startade han 1934 en livsmedelsaffär i Klintehamn och senare även i Slite. 1940 öppnade han också en fiskaffär i Klintehamn.

Av någon anledning tog sig bröderna Johansson namnet Endre, efter socknen med samma namn på Gotland (och nej, de är inte släkt med Lena Endre, det var det första jag frågade henne då vi började första ring i samma klass – hon härstammar från Estland). 1950 flyttade bröderna till Stockholm och fick lägenheter i fastigheten Oppundavägen 2-4 i Svedmyra, i det precis färdigställda bostadsområdet. Endres kommanditbolag, som bröderna bildat, fick också hyreskontrakten på sex av de sju butikslokalerna i samma fastighet.

Butiker på Oppundavägen 2-4. Foto från Anders Aronsson

I lokalen närmast rondellen inrättades speceriaffären, sedan en fiskaffär, en mjölkbutik, ett konditori och en sybehörsaffär, med lager i den sista butikslokalen. Det enda som bröt av mot Endres hegemoni var frisörsalongen, som innehades av Sixten Bladh. Snart släppte också bröderna Endre sybehörsaffären och lagret, vilket istället blev Marges sybehör. Till jularna, berättar de som är äldre än undertecknad, tuffade det ett modelltåg i lagerlokalen.

Ur SvD 1953-12-17

Första gången som ”butikkomplexet” omnämns är i Svenska Dagbladet. Där får vi veta att natten till 16 december 1953 sprängde inbrottstjuvar kassaskåpet i Endres livs på Oppundavägen och kom över drygt 11.000 kr.

Ägaren Sven Endre sköt fem skarpa skott i luften för att försöka hejda tjuvarna och en av dem tappade växelmynt för mellan 400 och 500 kronor. Såsom medlem i Klinte skyttegille, sedan 13 års ålder, hade han förvärvat vapenlicens. I december 1959 gjordes ett misslyckat rånförsök mot butiken och i mars 1962 kom tjuvar över växelkassan.

Endres butiker i Svedmyra. Foto från Anders Aronsson.

50-talet var lite av en omvälvningarnas tid, efter kriget. Sven Endre hade en del att göra med Kippler, som bildade AB Kipplers, med butiker i Bandhagen, Huddinge, Sollentuna, Hagsätra, Mariatorget, Bredäng, Skogås och Åkersberga. Även Bror Erik Andersson (BEA) tillhörde kretsen och åtminstone de två förstnämnda gjorde en studieresa till USA för att studera ”Supermarkets” (snabbköp).

Det ledde bl a till att ”köpman Sven Endre” 1957 på en reklamkurs för Stockholms detaljister, med titeln ”Vägar till vidgad kundkrets”, föreläste om ”kontakt med butiksområdet”. Det ledde också till att såväl Endre som Kippler började att expandera.

Min egen far var vid den här tiden grossist i Klarahallen och en av dem som levererade frukt och grönsaker till de bägge företagarna. Men hans verksamhet var för liten och han fick kliva av när Klarahallen lades ned och verksamheten flyttade till Årstahallen 1962.

Jean Wase i Klarahallen.
Leon Wase, som en kort period skötte ”torghandeln” vid Svedmyra T-banestation.

En kortare period hade fadern också ”torghandel” utanför tunnelbanan vid Svedmyra. Det var bl a hans äldste bror, Leon, som på grund av sviktande hälsa 1957 måste avyttra sin egen livsmedelsbutik, som fick sköta försäljningen av frukt och grönsaker utanför tunnelbaneingången. Verksamheten lades dock ner när han blev sämre och 1959 avled han i lungcancer, inbiten rökare som han var.

Redan 1955 hade broder Claes Endre startat en butik vid Gullmarsvägen, men 1959 utvidgades verksamheten även till Blå bodarna vid Slussen och Linnégatan, samtidigt som aktiviteten vid Gullmarsvägen tonades ner. 1961 öppnades ett ”Supermarket”, eller ”rapidlivs” som det också kallades, i två våningar på Rålambsvägen i Marieberg.

Interiörbild från Endres ”rapidlivs” på Rålambsvägen.

Då hade butikskedjan även etablerat sig i Farstas nybyggda centrum och samma år öppnades en butik vid Odenplan. 1962 startades också butiker i Örebro och Katrineholm, och året efter en på Humlegårdsgatan. 1964 fanns även en butik på Drottninggatan där Försvarets materielverk året efter öppnade en överskottsfilial. 1966 fanns också butiker vid Åsögatan och i Uppsala, men då fattades Örebro och Katrineholm och Farsta.

Det var förmodligen här någonstans som vändningen började, även om Vällingby tillkommit året efter, för i juni 1969 hade butikerna vid Humlegårdsgatan, Odenplan, Vällingby och i Uppsala sålts. Sven Endre hade fått ”intressen på annat håll som verkar mer lönande”. 1970 konstaterar Stockholms rådhusrätt i domen mot Sven Endre att han redan 1967 måste ha förstått att situationen var hopplös. Istället ägnade han sig åt skattebrott och undanhållande av varuskatter till ett värde av 3,7 miljoner kronor. Domen blev två års fängelse.

Undertecknad har svårt för att tro, att vi som växte upp med ”Endres” kan hysa några fördömande tankar i fallet. För oss var bara ”snabbköpsbutiken” något helt annat än Konsum på andra sidan rondellen. Här fanns fiskaffären med det fascinerande rinnande vattnet på rutan (om jag inte minns fel) – som ju var närmast obligatoriskt på den här tiden – och brödet, bakelserna och godiset på konditoriet. Endres gav också arbete åt flera som bodde i området, så det var nog med en hel del beklagan som Endres ”rapidbutik” 1970 övergick till ”Favör”.

Konsum

FOTOGRAFI Konsumbutiken i Svedmyra småstugeområde. 1934-1934 FOTOGRAF: Andersson (SMÅA). BILDNUMMER: SM 1350 Stadsmuseet i Stockholm

Det andra ”storföretaget” i Svedmyra var ”Konsum”. Totalt hade man fem butiker i området. Den första butiken var mjölkbutiken Herrhagsvägen 1 (bild ovan). Där har jag förresten en lustig anekdot som jag fick från Maj, som var gift med Sixten Wase av en annan släkt än min egen.

Någon gång omkring krigsslutet hade hon klivit in i den lilla mjölkbutiken och då stod två andra damer där. Så kom butiksbiträdet ut och frågade: ”Vilken av fruarna Wase ska jag betjäna först?” De andra två var min fars första fru, Anna-Lisa, den andra Victoria, gift med facklige ombudsmannen Gustav Wase. Ingen av dem kände till varandra och de två senare hade ingen aning om att deras makar var kusiner. Vilket inte heller makarna visste.

Mjölkbutiken Oppundavägen 9 nederst till höger.

Mjölkbutiken betjänade egnahemshusen som byggts på den gamla (vild)svinmyren under 30-talet och en bit in på 40-talet. Men när de nya hyreshusen på kullen, signerade arbetarklass, uppfördes så tillkom de övriga butikerna. Det var mjölk och brödbutiken, Postiljonsvägen 8, Speceri- och köttbutiken, Postiljonsvägen 6, mjölkbutiken, Postiljonsvägen 29, samt mjölkbutiken, Oppundavägen 9. Det var ljusår från ”rapidbutik”. Alla varor var bakom en disk, framför vilken man stod och sa eller pekade på det man ville ha.

I mjölk och brödbutiken köpte man också gaspoletterna, som var tvungna att matas in i gasmätaren, som satt i ett köksskåp bredvid spisen. Dem skickades man redan i fem- sexårsåldern ned för att köpa. Men som belöning fick man också stoppa ner gaspoletten i gasmätaren, högt upplyft i faderns eller moderns armar för att nå.

När man ändå skulle köpa gaspoletter kunde man få med sig den bruna returmjölkflaskan, för att köpa ny mjölk. Det var skönt när Tetrapak kom, då blev det lite lättare börda att ta hem.

Annars var väl Raketost och Kalles kaviar bland de viktigaste matvarorna. Den senare milda ersatte i sexårsåldern den starkare Ejderns kaviar (som jag definitivt föredrar idag).

Men det fanns betydligt viktigare affärer än Endres och Konsum!

Väsentligheterna!

En oerhört viktig affär var ”Kiorren” på Postiljonsvägen 2. Åtminstone för oss som bodde i hyresbarackerna uppe på höjden. Nere bland husen på den tidigare (vild)svinmyren var Snus-Mallas kiosk viktigare och där räknade man den till Svedmyra trots att den, liksom BEA, egentligen låg i Gamla Enskede. Den tredje kiosken, Pressbyrån i tunnelbanan, räknades knappast. Den låg knöligt till och hade nästan inget lösgodis alls. Det var mest om man skulle åka tunnelbanan i någon riktning som man kunde tigga till sig en 25-öring till en tablettask.

Det var ett helt annat värde på kronan då! För en sådan kunde man få fyra tablettaskar, eller om man köpte femöres lösgodis 20 godisar i en påse. Men mardrömmen för kiosktanten måste ha varit den som ville ha 100 ettöres bilar.

Det som jag dock minns med största njutningsminne är de små, gula ostbågarna av märket ”Sun-pat”. Som inbiten ”ostbågoman”, ända till dess strålningen i halsen mot min cancer tog bort min fäbless för produkten, har jag aldrig smakat några godare ostbågar.

Själv måste jag ha varit en av de absolut bästa kunderna någonsin för ”Kiorren”, för en dag när jag var ensam hemma, i sexårsåldern, hittade jag en grön tygsäck med enkronor längst ner, längst in i städskåpet hemma i lägenheten. I min värld kunde det inte finnas pengar där, så jag utgick från att ingen kände till pengasäcken, tog ett par grabbnävar (som tur var så var de inte så stora i sexårsåldern), stoppade fickorna (som inte heller var så stora) fulla och tågade ner till ”Kiorren” för att handla godis. Om jag inte minns fel var Bernt Larsson min följeslagare och vi handlade så mycket godis att vi t o m kunde bjuda ungarna som gungade i gungorna på Frimärksvägen. Men när kvällen kom blev det inte lika muntert.

Min ibland mycket stränge fader spände ögonen i mig och frågade vart pengarna tagit vägen. Då förstod jag ju att mamma och pappa, trots det konstiga stället, känt till pengarna – och kanske rent av placerat dem där. Gråtande berättade jag och fadern uppskattade inte ens att jag bjudit andra ungar på godis. Så då blev det, även fast han inte var någon stor vän av fysiska bestraffningar (skrika och gorma var han dock ganska bra på när han var arg), stryk på bara stjärten. Jag tyckte det var orättvist, för om de inte ville att jag skulle ta pengar så skulle de väl inte lägga dem på ett så konstigt ställe.

Ja, det var väl där min kriminella karriär började. I och för sig blev det en lång paus till nästa hemskhet jag begick (och under tiden vågade jag inte ens snatta i Favörbutiken som efterträtt Endres), men då slog jag till med besked. När jag gjorde lumpen vägrade jag att lyda en order som stred mot reglementet, sattes i arrest en timme och kallades till civil rättegång. Där dömdes jag för ordervägran till 15 dagsböter á fem kronor. Och det har nog inte tagit slut än. Det kan, måste jag erkänna, hända att jag kör lite för fort ibland och t o m stannar till med bilen där det är stoppförbud. Dessutom, vilket är det värsta av allt, är jag långt ifrån politiskt korrekt och ifrågasätter att allt som staten, aktivister och medier säger att alla måste tro på alltid är sant.

Senare visade det sig att mamman till min klasskamrat, Janne Sjöberg, jobbade i ”Kiorren”. Då kunde man ibland, när vi lekte ihop, gå dit och få lite gratisgodis.

Tobix

En kanske ännu viktigare affär än ”Kiorren” var dock ”Tobix”. Inte för att tobak var så intressant från början – även om jag och ett par kamrater snodde åt oss två-tre Ritz från min far och ställde oss nere vid tunnelbanan och puffade, för att vara ”vuxna” och ”tuffa” – men därför att butiken hade en del leksaker.

Jag trodde alltid att den skallige ägaren och tanten var gifta, vilket de tydligen inte var, men det spelar egentligen ingen roll. Det viktiga var att de där också hade Airfix byggmodeller av krigsfartyg.

Sjöstridskrafter från ”Tobix” stävar fram på heltäckningshavet.


Mycket av veckopengen, och annan bonustillförsel, spenderade jag och broder Kenneth på inköp av slagskepp som ”Bismarck”, ”Hood” och ”Warspite”, kryssaren ”Suffolk” och jagarna ”Daring” och ”Campeltown” (fast den senare enbart om inget annat fanns). På mattorna hemma stävade sedan skeppen i strid mot varandra, även om jag alltid var i underläge, eftersom Kenneth som äldre broder hade mer i veckopeng och alltså kunde köpa fler modeller. Senare blev det linjeskepp och fregatter det handlade om, men sjökriget låg alltid på lur hemma på Frimärksvägen 31.

Två stolta linjeskepp seglar fram. Det ena tydligen propellerdrivet, eftersom flaggorna fladdrar bakåt.

Jag vill nog hävda, att ”Tobix” var den absolut viktigaste affären i hela Svedmyra. ”Kiorren” får ursäkta.

Frisören

På den ”gamla goda tiden” fanns det bara en frisör i området. (Den senare damfrisörskan ”Osåfin”, som öppnade på Jönåkersvägen/Oppundavägen föregicks av vice värdens kontor). Sixten Bladh lär ha varit den som öppnade, förmodligen redan 1950, och 1957 kom ”Berra” Sohlberg dit som anställd, för att senare ta över ”salongen”. Han var kvar länge, ända till för en 10-15 år sedan och det var först på slutet som jag själv gick dit. Då gällde det att komma in på förmiddagen, för kom man senare riskerade man att få en tämligen ojämn klippning, eftersom Berra styrkt sig med ett par, eller fler, ”pruttare”.

Att jag kom dit så sent beror i första hand på att fadern köpt en elektrisk klippningsapparat. Så man sattes framför spegeln i ”hallen” och han vred på handen med klippningsapparaten som om det vore ett gasreglage på en moped. ”Vroom, vroom” lät det, innan klippningsapparaten slickade huden på huvudet och bara lämnade ett par millimeter hår kvar på svålen. ”Känns det inte skönt?” Följde den uppfordrande frågan då klippningen var över. Då förväntades man föra upp handen i nacken och känna det korta, stickiga håret och säga: ”Jo”.

Det gick väl an fram t o m första klass, då fortfarande ”The Spotnicks” var favoritbandet, men på hösten i andra kom ett brittiskt band, vid namn ”The Beatles”, på besök till Sverige och uppträdde på ”Drop in” och de hade fruktansvärt långt hår. Då levererades det jakande svaret med en gråtklump i halsen.

Det var faktiskt inte förrän i nionde klass som jag helt satte ned foten och själv bestämde hur långt hår jag skulle ha. Fadern fick successivt acceptera längre och längre hår, men egen bestämmanderätt tog jag mig först vid 15-16 års ålder. Under tiden hade frisören Willy på Ringvägen, mitt emot föräldrarnas frukt- och blomsteraffär, ett dilemma när han skulle klippa mig. För fadern sa ”kort” och jag sa ”bara lite”. Men, han lyckades balansera det riktigt bra.

En händelse som tidigare dock har anknytning till Berra i frisörsalongen är något som kanske inte var helt ok, men som jag inte har dåligt samvete för. Frank Grönlund och jag var nog lite avundsjuka på att Micke Gahnström hade liberalare föräldrar vad gällde hårlängd så när vi var hemma hos honom en gång, omkring 1966, och hans morsa erbjöd honom den stora summan av tio kronor om han gick och klippte sig så visste vi direkt, utan att ens behöva prata med varandra, vad som gällde.

Skulle ni ha gjort det?” undrade Micke lite osäkert.
Vårt svar kom utan tvekan:
”Absolut! Det är ju tio spänn. Det kan du ju inte missa.”

Micke var ändå tveksam, så det krävdes stark support från min och Frankens sida till hans mor för att han till slut skulle acceptera budet. Självklart följde vi Micke till frisören Berra och vi blev inte besvikna. När han kom ut därifrån var håret väldigt kort och det syntes på Micke att han ångrade att han gått med på avtalet. Franken och jag höll god min.

”Så farligt är det ju inte”, ”tröstade” vi, men var innerst inne väldigt nöjda med att Micke nu hade kortare hår än vi själva.

Ja du Micke, om du läser det här så inser du nog att vänners råd inte alltid är osjälviska. Men, som sagt, jag har inte dåligt samvete för det ändå. Du får nöja dig med bekännelsen.

Försök till listning av affärsverksamhet i Svedmyra fram till 1975

Nedan följer en lista över affärsverksamheter i Svedmyra fram till ungefär 1975. Den gör inte anspråk på att vara vetenskapligt korrekt, eller ens fullständigt komplett. Den är gjord för att ge en föreställning om vilket levande område förorterna var på ”den gamla goda tiden”.

  • TE-GE radio Brevvägen 1, senare Nyströms frukt & grönt.
  • Kiosken, Postiljonsvägen 2.
  • Telefonkiosken.
  • Skomakare Karlsson, Postiljonsvägen 4.
  • Tobak, ”Tobix”.
  • Erikssons färg, Postiljonsvägen 6.
  • Konsum speceri och kött.
  • Konsum mjölk och bröd, Postiljonsvägen 8.
  • Lindboms mekaniska verkstad, på gaveln Postiljonsvägen 18, som bl a reparerade bilstötdämpare (uppgift från Roger Broberg).
  • Ett företag som tillverkade markiser i källarlokal på gaveln, Postiljonsvägen 20.
  • Konsum mjölkbutik, Postiljonsvägen 29.
  • Orbo elektronik/hobby AB, Selebovägen 14 (1970).
  • Allan Leffler elektronikföretag, Selebovägen 29.
Oppundavägen före 1954
  • Postkontoret Enskede 7, Oppundavägen 1.
    6 juli 1970 försökte en man under pistolhot råna postkontoret, men kassörskan vägrade att ge ut några pengar. Då gick rånaren ut och körde iväg. 23 oktober rånades kontoret på 5000 kr och samma dag postkontoret i Gubbängen på 10.000 kr.
  • Vice värden – senare Damfriseringen Osåfin, Oppundavägen 3.
  • Endres livsmedel, senare Favör, Oppundavägen 2-4.
  • Endres fiskaffär.
  • Endres mjölkaffär. Slogs senare ihop med konditoriet.
  • Endres konditori. Bakelser, tårtor.
  • Marges sybehör. Textil, manufaktur, trikå, strumpor.
  • Frisör Sixten Bladh, från mitten av 60-talet Berra Sohlberg.
  • Marges lagerlokal till vänster om Frisören. Där tuffade ett modelltåg i fönstret. Senare (eller tidigare, oklart) skoaffär.
  • Skräddare Donde Oppundavägen 7, senare kemtvätt.
  • Konsums mjölkbutik, Oppundavägen 9.
  • En körsnär i källaren Oppundavägen 31.
  • Hjerpe, Oppundavägen 35, tillverkade laboratorieutrustning, små brännugnar av asbest, blåste laboratorieglas och etsade måttgraveringar i glas.
  • Litzberg & Källqvist ingenjörsbyrå, Jönåkersvägen 12 (1955).
  • Konsum mjölkbutik, Herrhagsvägen 1.

Svedmyraplan 3, där nuvarande Maude’s hotell står:

  • Cykelaffär, ”Gotlänningen” hade även hockeyklubbor och slipade skridskor.
  • Järnaffär.
  • Livsmedelsaffär
  • BEA stormarknad (tillkom 1969), Handelsvägen 188 (tillhör formellt Gamla Enskede).
  • Snus-Mallas kiosk, Handelsvägen 172(? tillhörde formellt Gamla Enskede).
  • Blomsteraffären vid T-banan.
  • Pressbyråkiosken i T-banan.
  • Korvkiosken vid T-banan där det ibland satt en räv och väntade på att få en korv.

Andra affärsverksamheter:

  • Jean Wase’s frukt- och grönsaksförsäljning vid Tunnelbanan i slutet av 50-talet.
  • Sven Jacobsson’s försäljning av böckling och potatis med hjälp av barn/ungdomar i området på 60-talet. Han bodde själv på Selebovägen 13.

Tack till Hasse Alamaa, Anders Aronsson, Magnus Astvik, Mona Bjurling, Roger Broberg, Neta Bäckström, Louise Deiving, Anneli Hansson, Rolf Henning, Barbro Kjelkerud, Bernt Barry Larsson, Leif Bror Lekström och Lasse Rydström för uppgifter och tips.
/Dick

4 reaktioner på ”Det vimlade av affärer och företag

  1. Hej, tack för era mycket beskrivande ord om husen, affärarena etc.
    Jag föddes 1946 så mycket av det som ni skriver om känner jag igen.
    Det är en otrolig känsla att se alla ställen som då fans. Jag gör någon gång en rundvandring
    i områdena, det är näst intill en ”omskakande” känsla som möter mig. Jag är då nästan tillbaka på den tiden. En ändock härlig känsla.

    Tack för ert berättande, jag är då tillbaka.

    Med vänliga hälsningar
    Conny Friberg

    P.s Nämnas kan
    att jag växte uppå på Nynäsvägen 362 i Enskede. Är sedan cirka 30 år boende i Farsta
    i ett radhus.

    Gillad av 1 person

  2. Tack för allt du skrivit om Svedmyra!! Flyttade dit 1953 vid 9 års ålder och då var ju inte världen så stor. Vi bodde i nedre Svedmyra och allra bäst minns jag förstås Snusmalla. Vi var ett gäng som stod på långt led och alla skulle ha 1 ettöres godis. Till slut minns jag att hon kom ut och jagade oss.
    Mycket minns jag men långt ifrån allt.

    Gillad av 1 person

  3. Fantastisk och omfattande historisk beskrivning av vårt kära Svedmyra! Väldigt fin sammansatt och intressant läsning! Tack Dick Wase för sammanställning och forskning. Fina foton dessutom, allt väcker minnen till liv. Hälsningar Anne

    Gillad av 1 person

  4. Hejhej!
    Gick i Tallkrogens skola på femtio talet där jag var klasskompis med Max Endre vars föräldrar hade Endres livs och bodde ovanför. Max var otroligt fängslande berättare när vi hade uppsats-uppläsning , det var alldeles tyst i klassen och spännande, vad jag kommer ihåg. Jag hade fler klasskompisar från Svedmyra.
    Kommer ihåg Mallas kiosk och Konsumbutiken vid Herrhagsvägen .
    Intressant artikel om Svedmyra.
    Tack och hejdå

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s