Bild ovan: Badpremiär för ca 4000 barn, SvD 1952

I juli 1957 skrev SvD: Längre in i viken bakom stora Flatenbadet ligger barnbadet, som tillkom samtidigt med Flatenbadet 1934 på initiativ av Simfrämjandet och Sthlms stads idrotts- och friluftsstyrelse. Under sex veckor tar man här emot barn i åldern 5 till 14 år, som får lära sig simma, spela teater och leka. I genomsnitt 2000 barn per dag kommer med bussar från 35 uppsamlingsställen i Stockholm och 110 ledare vakar över dem. Vid varje brygga finns 12 badvakter och det är 18 simlärare som lär barnen simma. De som avlagt järnmärket får en gul vimpel som passersedel till djupare vatten.

Hans-Göran berättar: Många i min generation minns badbussarna till Flaten som från 1935 till inpå 1970-talet hämtade upp barn på Söder och i Söderort till sjön Flaten för simundervisning, lek och skoj. Tanken bakom det hela var att barn under fria former och oavsett tillgång till egna medel skulle få njuta av badlivet vid Flaten. Badresorna ägde rum under högsommaren, måndag-fredag, de dagar som väderleksrapporten förutspådde vackert väder. Alla barn mellan sju och fjorton år var välkomna att utan avgift följa med bussarna, som gick från uppsamlingsplats till uppsamlingsplats från flertalet söderförorter.

Själv har jag viss erfarenheter från dessa badresor, men från nio år kom jag att tillbringa mina somrar i södra Dalarna. Andra kamrater kan berätta mer. Den av mina kompisar som har starkast och mest detaljerade minnen från dessa Flatenresor är min klasskompis Torbjörn Alexandersson. Här är hans berättelse.

Torbjörns minnen från Flatenbussarna: Mina föräldrar förvärvsarbetade och hade på 50-talet få semesterdagar under sommaren. Pappa var genom jobbet inom Marinen mantalsskriven i Karlskrona. Han var borta långa stunder från familjen i Stockholm. Under sommarloven var många lekkamrater bortresta. Det var tomt med barn på gatan. Jag hade inte några släktingar på landet som jag kunde besöka. Jag fick hålla mig hemma.

Då var badbussarna till Flatenbadet min räddning. Min storasyster Birgitta och jag åkte frekvent med badbussarna under åren 1952-1955. Jag hade stor glädje av dem och har bara positiva minnen från bussresorna måndag till fredag.

Uppsamlingsplatsen för oss var Johanneshovsgården, vid Blåsut tunnelbanestation. Det fanns säkert 20 olika uppsamlingsplatser i söderförorterna som hämtade upp badsugna ungar. Johanneshovsgårdens barn samlades vid fiskaffären på gaveln till Skärmarbrinksvägen 41.

Vi fick sitta i led – två och två. Ledarna var noga med att räkna in alla barn inför resan. Vi hade särskilda kort som med ett streck markerade närvaron. Korten var ett utmärkt sätt att ”hålla koll” på ungarna ända fram till återresan. Vid återresan markerades kortet med ytterligare ett streck, till ett kryss. Med denna rutin kunde ledarna kontrollera att alla barn kom hem tryggt, ingen var borttappad. Det var status att ha många kryss på sitt närvarokort. Jag minns inte om de med flest närvarodagar fick någon premie för det. Kanske!

Alla barn skulle ha med sig tre viktiga saker på badturen. Badbyxor, handduk och en mugg. Jag återkommer till muggen längre fram.

Det fanns bättre och sämre bussar. Man ville helst åka med en fin modern buss. När vi satt och väntade på bussen spekulerade vi om det skulle komma en tom buss eller en halvfull buss med barn från en annan uppsamlingsplats. Vi jublade om det kom en tom buss. De mest eftertraktade platserna på bussen var de längst bak i bussen. Där kändes guppen mest.

Viss trängsel uppstod vid påstigningen för att komma åt det ärofulla baksätet. När vi väl var på plats och bussen börjat köra mot Flaten så hände det allt som oftast att allsången tog vid. Bl.a. så sjöng vi ”en busschaufför, en busschaufför det är en man med glatt humör….”

Det blev många busslaster varje dag till Flatenbadet. Jag uppskattar att det i snitt var minst 500 barn/dag som utnyttjade badbussarna.

Väl framme på badet gällde det att så snabbt som möjligt springa ned och hitta en bra plats på stranden eller på berget nära simskolan. Alla måste invänta en signal från ledarna innan vi fick börja bada. Ledarna skulle först vara på plats på bryggorna och i vaktstolarna. Det var fritt bad utan ledning, hela förmiddagen, eller så kunde man gå till simskolan för simundervisning. Det var populärt att ta simmärken. Ledarna propagerade för det.

Jag valde ofta att gå till simskolan för att ta olika simmärken. Alla märken satte jag stolt upp på min märkessköld hemma på väggen.

När det var lunchdags så stängdes badet och alla ungar vandrade upp till matfållorna. Där utdelades mjölk och släta bullar till alla barn (3 st bullar tror jag att man fick). Innan utspisningen ställde vi upp i långa led utmed långa stålbågar. Det är här muggarna kom till användning. Vi knackade på stålbågarna med muggarna. Ett olidligt oljud uppstod. Ledarna var inte förtjusta i detta ofog, som förblev en rit under alla år som jag åkte med badbussarna.

Men som alltid fick vi vår mjölk och släta bullar när allt var på plats. En fantastisk organisation för 500 barn. De större barnen fick förtroendet att vara bullutdelare. På fredagar (tror jag) fick vi ”lyxiga” mandelkubbar i stället för släta bullar. Jag minns också att de större och tuffare killarna kunde roffa åt sig extra bullar från bullutdelarna och andra kamrater. De kunde ha 10-15 st. bullar innanför tröjan. Det såg ut som grabbarna hade putande ”ölmagar”.

Lunchen intogs på ett berg likt en amfibieteater framför en stor scen. På scenen var det underhållning under lunchen. Alla som ville uppträda med sång, roliga sketcher m.m. fick anmäla det i förväg. Det var underhållning i princip varje dag. Från scenen fick vi också viktig information från ledarna. Om dagsaktuella aktiviteter, regler, anmaningar och annat som var bra att känna till.

På eftermiddagen blev det mer bad eller spel och lek på fältet nere vid ankomstgrindarna. Det som lockade mig mest, var den årliga fotbollsturneringen mot andra uppsamlingsplatser. Jag fick dock bara ”titta på” de första åren. Jag var för liten. Jag fick ägna mig åt andra lekar. Men till slut fick även jag plats i Johanneshovsgårdens fotbollslag. Vilken lycka för mig!

Eftermiddagspasset var slut vid tretiden. Alla barn samlades framför sin uppsamlingsplats. Ett visst grindnummer. Vi fick tillbaka vårt närvarokort. Vi fick sätta oss på gräsmattan i led i väntan på att bussen skulle komma. Trötta efter en hel dag i solen med lek och bad. Under tiden vi väntade på bussen spelades musik i högtalarna. Jag minns att jag tyckte om Povel Ramels visor. De spelades ofta. Speciellt minns jag att de spelade visorna ”Var är tvålen”, ”Johanssons boogie woogie vals” och ”Pappa jag kan inte få upp min kokosnöt”.

Dagen var slut. Vi satt åter i bussen. Om vi inte var för trötta så kunde det hända att vi även sjöng på hemvägen. Vi var tillbaka till Johanneshovsgården/Skärmarbrinksvägen omkring klockan 16 tror jag.

Kerstins minne från hopptornet: En annan klasskamrat som har minnen från Flaten är min klasskamrat Kerstin Söderman. Främst är det skräckupplevelsen med 5 meters hopptornet som gör sig påmint. Visserligen hade Kerstin som 7-åring hoppat från 2 m, men nu gällde det att briljera, impa och vara kaxig inför sina kompisar. ”Lätt som en plätt”, lät det när hon klev upp på stegen. Men väl där uppe fick hon svindel. Det var visst en viss skillnad mellan två och fem meter. Är man så kaxig får man stå sitt kast. Här fanns ingen återvändo. Men känslan av att det var något förhastat beslut kan fortfarande göra sig påmind.

Lars Richt har en bild från lilla hopptornet på Flatenbadet: Den ena killen som står uppe och ska dyka är jag, det är i slutet av femtiotalet.

Med Flatenbussarna i backspegeln
När man läser om alla upplevelser från barn som har varit med på dessa badresor, slås man av alla positiva reaktioner från barnen. Från Facebook gruppen ”Det gamla Stockolm” hittar jag följande citat:

• Ja tänk vad barn kunde ha roligt för så lite förr i tiden.
• Detta äventyr glömmer man inte!! Älskade Flaten!
• HÄRLIGA minnen och vilken fin gemenskap mellan oss ungar.
• Var i vattnet tills läpparna var blå och huden såg ut som ett russin. Minns snacket om hur skitit vattnet var, men har inget minne av att någon blev sjuk. Härliga minnen!
• Svårt att begripa hur man kunde hålla reda på ALLA!
• Flatenbadet var barnens semesterparadis. Sången ”Mjölk och bullar” löd från hundratals barnröster, vackert, innan det goda delades ut.

Självklart finns det säkert undantag. Säkerligen förekom det mobbning från äldre barn. Men jag slås ändå av alla glada ansiktena från barn som är med på bilderna och alla positiva minnen från vuxna som efteråt kommer ihåg dessa utflykter.

Själv har jag bara positiva minnen. Något minne att min mor var med eller någon annan vuxen, har jag inte. Roligt hade man. Och när man nu läser att bussarna kom från så många olika söderförorter förstår man ju att aktiviteterna var mycket mer omfattande än vad man då kände till. På motsvarande sätt organiserades resor till Kaananbadet i Bromma för innerstadsbarn och barn från de norra förorterna. Man kan ju bara fundera om en motsvarande aktivitet skulle kunna gå att genomföras för dagens ”curlade barn” som överallt blir skjutsade till idrottsaktiviter och skola av sina föräldrar?

/Hans-Göran Persson