Ovan: Utsikt från Frimärksvägen 31 över Tunnelbaneskogen, januari 1966

Dick från Svedmyra berättar.
Alla tycker vi om att tänka tillbaka på roliga barndomsminnen och jag har i tidigare texter försökt att efter bästa förmåga plita ner några sådana. Men, alla minnen är inte ljusa och en del kan fortfarande göra ont. Jag tänkte nu berätta om ett sådant från Frimärksvägen när jag hade börjat första klass. Jag har ingen religion eller gud, men är för den skull inte ateist, och stämmer det som en del av dem vilka haft s k ”nära döden upplevelser” säger, att ens handlingar i livet i dödsögonblicket passerar revy, så kommer definitivt denna händelse att plåga mig.

Jag vet inte om jag ens än idag riktigt förlåtit min far för det.

Det kan tyckas som en liten, kanske obetydlig detalj för många, men det är det inte för mig. I lågstadiet var jag ganska populär bland tjejerna i min egen ålder – vilket dock fick ett abrupt slut då jag i tredje klass fick glasögon. Även om jag inte blev kallad ”glasögonorm” så knäckte det mitt självförtroende och jag blev med ens övertygad om att jag var anskrämligt ful i mina glasögon. Nå, nu är det inte detta minne som värker, det är bara ett konstaterande av hur annorlunda synen på detta med glasögon var på den tiden.

Vad jag istället ska berätta om är en tjej i samma ålder som jag – skam till sägandes – inte ens kommer ihåg namnet på och vilken jag i brist på det kallar ”Tösen”.

Tösen var väldigt kär i mig och kom ideligen och ringde på våran dörr och ville leka med mig. Det var väldigt oskyldigt och i total frånvaro av eventuella ”nyfiken på” lekar, om nu någon skulle undra. Kanske vi pussades någon gång, men det minns jag inte. Nej, vi lekte i Tunnelbaneskogen och på gården och hon skötte ”vårt hem” när jag skötte mannens uppgift – att vara hjälte. Ibland, när inte mina bröder var hemma, kunde vi leka i vårt rum, men jag minns inte att vi någonsin var hemma hos henne.

Jag trivdes väldigt bra i Tösens sällskap och vi brukade gå på matiné tillsammans på söndagarna. Jag minns en gång när vi satt bredvid varandra och tog in filmen och hon plötsligt vände sig till mig och yttrade sig om hjälten: ”Han är jättesnygg, men inte så snygg som du.”

Jag kan nog inte säga att jag var kär i Tösen, men jag tyckte väldigt mycket om henne och trivdes jättebra i hennes sällskap. Vi hade väldigt roligt ihop – ända till den dag då min far ingrep och sa någonting i stil med: ”Hur kan du hänga ihop med henne? Hon är väl inget söt. Skaffa dig en snygg tjej istället.” Det var aldrig något som jag ens hade tänkt på. Visst var hon kanske lite fräknig, men ful??

När man är sju år gammal vill man i normalfallet vara sina föräldrar till lags och är man pojke är det särskilt viktigt att pappa blir nöjd, så jag visste vad jag måste göra. Jag minns inte i detalj hur orden föll, men det var ungefär så här det utspelade sig.

När det ringde på dörren nästa gång och min pappa öppnade och ropade på mig att Tösen var där stegade jag bestämt fram till dörren för att göra det jag måste. Särskilt som pappa tittade på. Jag hade ingen bra känsla i maggropen men fadern hade ju stakat ut vägen. Där utanför stod hon och log stort, men jag sa: ”Jag vill inte leka med dig längre. Jag tycker inte om dig mer.”

Jag kommer aldrig att glömma den förändring hennes ansikte undergick, från strålande glädje till ledsnad och sorg. Plötsligt vände hon om och sprang nedför trappan. Kvar stod jag, med en klump i halsen och ett samvete som gnager i mig än idag. Jag tänker ofta på den här händelsen.

Vi möttes aldrig mer på nära håll, för hon gick inte ens i samma skola som jag. Men, skulle du mot förmodan läsa dessa rader Tösen, ska du veta hur ledsen jag är för vad jag gjorde. Det jag gjorde är faktiskt en av de värsta saker jag gjort i mitt liv och kommer smärta väldigt den dagen då det är mitt liv som ska passera revy.