På den tiden när ”alla” konfirmerades – och de flesta fick presenter

Christer kommer ihåg när han konfirmerades i Enskede kyrka: Hösten 1959 började konfirmationsundervisningen i Enskede kyrka, eller egentligen i församlingshuset. Präst var kyrkoadjunkt Lage Tyréus. Det var kanske inte det religiösa det handlade mest om för oss utan att man kunde få en konfirmationspresent när det hela var klart på vårkanten.

Enskede kyrka 2007 av Holger.Ellgaard (CC BY-SA 3.0)

Det finns ett par saker som fastnat i minnet förutom själva huvudfrågan. Någon eller några kvällar under hösten visade pastorn ett par filmer från OS i Melbourne 1956. Det var två 16 mm filmer i färg och med ljud. Det fanns ju ingen TV från tävlingarna på den tiden så det var stort tyckte vi. Vi, det var alltså ett gäng från Blåsut och Skärmarbrink och några till.

Under en av lektionerna fick pastorn frågan: ”Spelar pastorn kort?” ”Hurså, vad menar du?” ”Jo, pastorn har ett kort i byxslaget.” Det visade sig att det mycket riktigt satt ett spelkort i slaget på byxan. Hans förklaring var att hans dotter lekt med en kortlek och på så sätt hade det råkat fastna ett kort där utan att han märkt något. Sedan kan man ju alltid undra om han brukade spela kort hemma eftersom det uppenbarligen fanns en kortlek i hemmet…

Själva konfirmationen ägde rum kring påsken 1960 i ny kostym eller vit klänning för tjejerna. Några hade inte döpts tidigare utan det fick ske någon timme före själva konfirmationen, som ju i sig är en formell bekräftelse på dopet. Annars hade det blivit fel.

Det var också första gången jag smakade på rödvin. Presenten då? I mitt fall en kamera som sedan hängde med i många år.

Och så fick vi en röd bibel med ”bara” Nya Testamentet och Psaltaren, och med en dedikation av prästen.

Hans-Göran har bildbevis från konfirmationen i Enskede kyrka den 23 april 1960.

På kyrktrappan i tvådelad klänning (och bakifrån i mitten av bilden högst upp)

Lenas familj hade flyttat från ettan på Skärmarbrinksvägen till en trea i ännu inte färdigbyggda Farsta. Där fanns ännu ingen kyrka, men man hade just fått en församlingslokal en trappa ner vid en återvändsgata mitt emot vårt hus.

Där gick jag och ”läste” samt bevistade tillräckligt antal gudstjänster för att bli godkänd. Kan det ha varit tio? Konfirmerades gjorde vi i Söderledskyrkan i Gubbängen, som också var sprillans ny då.

Min konfirmationspräst hette John Evaldsson och bodde på samma gata som jag. Han skrev senare “Farsta församlings historia 1957-78”, och där ser jag att jag efter flytten egentligen bodde kvar och konfirmerade mig i Enskede. Eftersom folkmängden i Stockholm snabbt ökade, speciellt i församlingarna Brännkyrka och Enskede, delades de nämligen 1957 upp: Ur Brännkyrka bröts Hägersten och Vantör ut, ur Enskede Farsta och Skarpnäck. (Här finns karta över hela det område som längre eller kortare tid ingått i begreppet ENSKEDE, dvs östra Söderort, 25 stadsdelar.)

Jag kommer ihåg Evaldsson som en väldigt trevlig och modern präst, som höll lättillgängliga predikningar. Inte minns jag några tuffa förhör heller, men en del måste vi förstås lära oss utantill. Jag tror att det var trosbekännelsen som en av tjejerna kämpade förgäves med. Hon hade enorma blå ögon och vitblont lockigt hår (hon såg faktiskt ut som jag föreställde mig en ängel, fast med kort hår), men hon kunde INTE lära sig någonting utantill. Hon kämpade verkligen, men jag tror aldrig att hon lyckades – trots att prästen hade en ängels tålamod(!). Fast konfirmerad blev hon nog ändå, annars hade jag kommit ihåg det.

Precis som för Christer var nattvarden första gången jag drack rödvin. Jag minns inte att man funderade över den religiösa innebörden av konfirmationen – den bara ingick i att bli äldre. Inte heller kommer jag ihåg att jag fick några speciella presenter, förutom mormors kors och en liten vit psalmbok (från mormor och morfar via mamma), med guldtryckt ”Minne från konfirmationen”.

Båda har jag kvar.

8 reaktioner på ”På den tiden när ”alla” konfirmerades – och de flesta fick presenter

  1. Det där med konfirmationen väcker lite blandade känslor. Mycket måsten. Man skulle gå ett visst antal gånger i kyrkan för att bli godkänd. Och förhören kring buden, trosbekännelsen mm behövde nötas in.
    Vad man kan fundera över är varför hade man inte blandade grupper med både tjejer och grabbar. Hade varit kul. Saknade också nån form av lägerskola i anslutning till konfirmationen. Det var länge sen som jag tittade på kortet. Många ansikten man kommer ihåg men som man aldrig träffat senare i livet.

    Gilla

    1. Så sant så. Roligt att se detta foto igen. Jag har det säkert någon stans, jag brukar inte kasta bort foton av det här slaget. Men det blev inte tillgängligt just nu, haha.
      Blandade grupper var inte så vanligt vid den här tiden. Vi får vara glada att det var både tjejer och killar i klasserna i skolan.
      Konfirmationsläger finns både här i landet och t o m utomlands numera men jag vet inte om det var så vanligt då för tiden. Frågan väcktes nog aldrig egentligen.

      Gilla

      1. En av mina flick-kusiner, Agneta Simon, konfirmerades i samband med ett ridläger en sommar, minns jag (det måste ha varit sommaren 1961 då hon föddes i Maj 1948) – dvs, det var ett alldeles speciellt ridläger där kristendomsundervisning med konfirmation som avslutning ingick. (Hennes far hade dock gott om pengar, så Agneta red varje vecka i Danderyds Ridskola.)

        Gilla

  2. När jag hade nått den åldern, 13 år, då de flesta i min klass började ”gå och läsa för prästen” hade jag redan bestämt mig för att jag var ateist – möjligen var jag influerad av min pappa som ofta sa att han inte trodde på Gud och inte hade något till övers för Kristendomen. (I synnerhet Romersk-Katolska kyrkan och alla dess prelater och påver, som han uttryckte det, avskydde han djupt.)

    Mamma, som var mer eller mindre troende Lutheran, var förtvivlad. Jag fick verkligen kämpa för att slippa att konfirmeras.

    När det blev min lillebrors tur två år senare vägrade kan också att komfirmeras.

    Så snart jag fyllt 16 år begärde jag utträde ur Svenska Statskyrkan, vilket den då var, och pappa skrev under då Målsmans Underskrift var obligatorisk emedan jag inte var myndig. Pappa passade på att själv gå ur kyrkan vid samma tillfälle, och två år senare gjorde Johan sammalunda. Mamma brukade ofta säga ”Det är bara jag som är kristen; resten av familjen är hedningar!”

    Gilla

  3. Jag och mina bröder är inte heller konfirmerade. Själv är jag inte ens döpt (brödernas dop slogs ihop med föräldrarnas bröllop på pastorsexpeditionen, rationellt så det räcker), men i min familj fanns ingen som var religiös. Däremot var min far, som ett miljöarv från min farfar, ingen vän av kyrkan och präster.

    Gilla

Lämna ett svar till Christer Magnusson Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s