Christer kommer ihåg när han konfirmerades i Enskede kyrka: Hösten 1959 började konfirmationsundervisningen i Enskede kyrka, eller egentligen i församlingshuset. Präst var kyrkoadjunkt Lage Tyréus. Det var kanske inte det religiösa det handlade mest om för oss utan att man kunde få en konfirmationspresent när det hela var klart på vårkanten.

Det finns ett par saker som fastnat i minnet förutom själva huvudfrågan. Någon eller några kvällar under hösten visade pastorn ett par filmer från OS i Melbourne 1956. Det var två 16 mm filmer i färg och med ljud. Det fanns ju ingen TV från tävlingarna på den tiden så det var stort tyckte vi. Vi, det var alltså ett gäng från Blåsut och Skärmarbrink och några till.

Under en av lektionerna fick pastorn frågan: ”Spelar pastorn kort?” ”Hurså, vad menar du?” ”Jo, pastorn har ett kort i byxslaget.” Det visade sig att det mycket riktigt satt ett spelkort i slaget på byxan. Hans förklaring var att hans dotter lekt med en kortlek och på så sätt hade det råkat fastna ett kort där utan att han märkt något. Sedan kan man ju alltid undra om han brukade spela kort hemma eftersom det uppenbarligen fanns en kortlek i hemmet…

Själva konfirmationen ägde rum kring påsken 1960 i ny kostym eller vit klänning för tjejerna. Några hade inte döpts tidigare utan det fick ske någon timme före själva konfirmationen, som ju i sig är en formell bekräftelse på dopet. Annars hade det blivit fel.

Det var också första gången jag smakade på rödvin. Presenten då? I mitt fall en kamera som sedan hängde med i många år.

Och så fick vi en röd bibel med ”bara” Nya Testamentet och Psaltaren, och med en dedikation av prästen.

Hans-Göran har bildbevis från konfirmationen i Enskede kyrka den 23 april 1960.

Lenas familj hade flyttat från ettan på Skärmarbrinksvägen till en trea i ännu inte färdigbyggda Farsta. Där fanns ännu ingen kyrka, men man hade just fått en församlingslokal en trappa ner vid en återvändsgata mitt emot vårt hus.

Där gick jag och ”läste” samt bevistade tillräckligt antal gudstjänster för att bli godkänd. Kan det ha varit tio? Konfirmerades gjorde vi i Söderledskyrkan i Gubbängen, som också var sprillans ny då.

Min konfirmationspräst hette John Evaldsson och bodde på samma gata som jag. Han skrev senare “Farsta församlings historia 1957-78”, och där ser jag att jag efter flytten egentligen bodde kvar och konfirmerade mig i Enskede. Eftersom folkmängden i Stockholm snabbt ökade, speciellt i församlingarna Brännkyrka och Enskede, delades de nämligen 1957 upp: Ur Brännkyrka bröts Hägersten och Vantör ut, ur Enskede Farsta och Skarpnäck. (Här finns karta över hela det område som längre eller kortare tid ingått i begreppet ENSKEDE, dvs östra Söderort, 25 stadsdelar.)

Jag kommer ihåg Evaldsson som en väldigt trevlig och modern präst, som höll lättillgängliga predikningar. Inte minns jag några tuffa förhör heller, men en del måste vi förstås lära oss utantill. Jag tror att det var trosbekännelsen som en av tjejerna kämpade förgäves med. Hon hade enorma blå ögon och vitblont lockigt hår (hon såg faktiskt ut som jag föreställde mig en ängel, fast med kort hår), men hon kunde INTE lära sig någonting utantill. Hon kämpade verkligen, men jag tror aldrig att hon lyckades – trots att prästen hade en ängels tålamod(!). Fast konfirmerad blev hon nog ändå, annars hade jag kommit ihåg det.

Precis som för Christer var nattvarden första gången jag drack rödvin. Jag minns inte att man funderade över den religiösa innebörden av konfirmationen – den bara ingick i att bli äldre. Inte heller kommer jag ihåg att jag fick några speciella presenter, förutom mormors kors och en liten vit psalmbok (från mormor och morfar via mamma), med guldtryckt ”Minne från konfirmationen”.

Båda har jag kvar.