Hans-Göran berättar: Häromdan när jag rotade i några gamla lådor hittade jag mitt gamla autografblock som jag inte sett på säkert 50 år. Bland alla autograferna är jag särskilt stolt över den med friidrottaren Emil Zátopek från tidigare Tjeckoslavakien. Emil var en långdistansare som stod i en klass för sig då han vann 10000 m i OS i London 1948 och i Helsingfors 1952. I Helsingfors vann han dessutom förutom 10000 m både 5000 m och maraton. Zátopek lär vara den enda löpare som har vunnit alla dessa sträckor. En autograf som sticker ut bland de andra.

Jag fick den då jag i tonåren besökte Johanneshovsgården i Enskede dit Zátopek var inbjuden. Det här bör ha varit 1958 eller 1959. Zátopeks protester när sovjetarmén invaderade Tjeckoslovakien 1968, kom att stå honom dyrt.

I mars 1958 var Zátopek i Stockholm för en internationell konferens om 1959 års ungdomsfestival. Enligt DN sa ”en försynt leende” Zátopek vid ankomsten till Bromma:

Mitt beslut att lägga spikskorna på hyllan är definitivt. Efter 17 års löpande världen runt anser jag mig ha tävlat färdigt. När man kommer upp i min ålder är det dags att lägga av även om man skulle ha en chans till en och annan placering i internationell konkurrens. Men jag har inte släppt kontakten med idrotten eftersom jag är anställd som chefstränare i tjeckiska armén.

I augusti samma år slutade även hans spjutkastande hustru Dana att tävla, för att ”ägna sig mer åt sin Emil”.

Zátopeks mest välkända insats var alltså vid olympiaden i Helsingfors 1952, där han blev den enda personen någonsin att vinna både 5000, 10000 meter och maraton. Videon nedan visar höjdpunkter från maratonloppet, bland annat hans glada samtal med kameramannen medan han springer – och hur han ökar farten sista biten in på Stadion, trots att han ligger 2 minuter före näste man.
(För att se hela videon och kommentarer: Gå till Youtube.)

Det sägs att eftersom detta var Zátopeks första maratonlopp bestämde han sig för att hålla sig nära världsrekordshållaren Jim Peters. Efter ungefär en timme frågade han Peters om han trodde hastigheten var OK. För att syna bluffen svarade Peters att de nog sprang för långsamt. Varpå Zátopek ökade farten, drog iväg och vann loppet. Peters bröt.

Zátopek var känd för sin märkliga löpstil och kallades ”(det stånkande) lokomotivet från Prag” – för sitt sätt att försöka gå upp i ledningen och dra hela loppet, men också för att den kraftiga armföringen påminde om vevstakarna på ett gammalt ånglok: ”Han löpte inte, han lubbade, som om han var jagad av en arg hund.”

I DN beskrivs stilen 1948: ”Han kastar med huvudet och grinar illa med hela ansiktet. Ibland räcker han ut tungan och vanligtvis skakar han på skallen som om han skadat sig: ”Jag orkar inte. Jag går ur när som helst.” Men han går inte ur. Han bara ökar farten.”

I september 1947 citerar DN Erik ”Stalla” Andersson, ordförande i Karlstads-Göta: ”Den tjeckiska idrotten upplever just nu en verklig renässans. Särskilt Zatopek fullkomligt bärs fram av publikens ovationer när han löper. Apropå Zatopek tror jag inte han håller så överdrivet länge. Han har tävlat tre gånger i veckan hela sommaren, och som han alltid tar ut sig helt och hållet, måste han spränga sig till slut. Själv säger han på tal om sitt myckna tävlande att ”tävling är min träning”. (”Stalla” blev inte sannspådd..).

Det började den 19 september 1922 när Emil Z föddes som den sjunde av åtta barn. Han utmärkte sig inte på något sätt, en lärare sa att det aldrig skulle bli något av honom. Men när han var omkring 12 år tävlade kvarterets ungar om hur många gånger de orkade springa en runda på 1 mil. Den ena efter den andra tröttnade, gjorde nåt annat, gick småningom hem.

Medan Zátopek fortsatte springa.

Ibland tog han risker. Det var nära att han aldrig kommit iväg till Helsingforsolympiaden och sin största framgång. När han fick reda på att lagkamraten Jungwirth inte skulle få åka, eftersom han far var politisk fånge och han själv därmed en politisk risk, vägrade även Zátopek att åka. Vågspelet lyckades, båda fick åka.

Zátopek var en hjälte i sitt hemland och en inflytelserik person i kommunistpartiet. Han stödde den demokratiska flygeln och under Pragvåren 1968 fanns han och hans fru bland de kända personligheter som skrev under Dubceks manifest, och Zátopek protesterade högljutt mot den sovjetiska ockupationen.

När upproret slagits ner kom straffet: Han förlorade jobbet som officer i tjeckiska armén med ansvar för soldaternas fysiska träning och blev av med sina militära grader och hederstitlar. Han blev utsparkad från kommunistpartiet och tvingades tillbringa flera år ute på landsbygden med grovarbete. Myndigheterna försökte även hindra utländska besökare att nå honom.

Men när Zátopek blev inbjuden till sommarolympiaden i München 1972 fick han tillåtelse att åka och ett år senare fick han vara med på den finske löparen Pavel Nurmis begravning. Myndigheterna ansåg honom ofarlig och tillät honom att återvända till Prag. 1975 återfick han sin överstetitel och var fram till sin pensionering tjänsteman vid sportministeriet.

I slutet av 90-talet förlorade de kommunistiska partierna makten i Östeuropa och Sovjetunionen, och vid den s k Sammetsrevolutionen i Tjeckoslovakien 1989 fick Zátopek av den nyblivne presidenten Václav Havel motta medaljen “Order of the White Lion”.

Emil Zátopek dog i Prag den 22 november 2000, och fick en ståtlig tevesänd statsbegravning i närvaro av höga dignitärer och representanter för den internationella idrottsvärlden. Tusentals människor samlades utanför den fullsatta nationalteatern där ceremonin ägde rum.

Zátopek beskrivs allmänt som en vänlig och sällskaplig man, generös med tid, träningstips och ägodelar. Dessutom talade han sex språk. En av de många historier som berättas om honom är från 1966, när han ombads att personligen bjuda in den australiske friidrottaren Ron Clarke till ett möte i Prag.

Under dagarna i Prag umgicks de båda mycket och tränade även tillsammans i vad Clarke senare beskrev som ett av de mest krävande pass han gjort på länge. Det var då åtta år sedan Zátopek ”lagt spikskorna på hyllan”. Vid avresan stack Zátopek till Clarke ett litet paket, som denne senare öppnade i enrum (enligt uppgift på toaletten!) – han visste ju inte vad det kunde innehålla. Där låg en av de tre guldmedaljer Zátopek vunnit i Helsingfors. På insidan av locket hade han skrivit sin autograf och ”till Ron Clarke, Prag. 19-7-1966”. Bildbevis finns här.

Varför gav han bort den? Kanske för att han hade den inställning som framgår av ett av de många citat som tillskrivs honom:

Segern är stor, men vänskapen är större.