Hans-Göran kommer tydligt ihåg det stora tunnelraset 1965. Hans kompis Leif från Skärmarbrinksvägen deltog som nybliven brandman i räddningsinsatsen. Han fick närmast hjältestatus för sin insats och prydde många kvällstidningars förstasidor. På DN-bilden ovan är han nr 4 från höger.

Det stora tunnelraset inträffade under bygget av Televerkets kabeltunnel från Hammarby industriområde, under Hammarbykanalen och vidare upp under Ringvägen till Gotlandsgatan.

Klockan 23 på kvällen den 9 november gav en bergvägg vika på Hammarbysidan, taket på tunneln störtade in och drog med sig enorma mängder vatten och slam rakt ner i den öppna tunneln, som fylldes nästan helt – ända från Hammarby ned mot det djupaste stället, 42 meter under jord och ungefär där Folksamhuset ligger, och ytterligare några hundra meter uppåt fram till Ringvägen.

Två män hade blivit instängda, och det tog ett och ett halvt dygn innan man fick reda på om de levde. Då hade man från Ringvägen borrat ett hål och skickat ner ett snöre med papper och penna. Och kunde hissa upp meddelandet som sen gick genom pressen:

Både Sören och Kjelle är justa. Skicka ner lite käk. Hur ska ni ta upp oss och var? Hälsa Ann­Christin och Ingrid.

De båda männen befann sig bortom det djupaste ställen, så långt norrut i tunneln att de klarade sig undan vattnet. Men där var de instängda av en ogenomtränglig propp av lera, slam och bråte.

Att borra ett så stort hål att männen skulle kunna evakueras genom det var inte att tänka på. Sådana borrar fanns inte 1965. Istället beslöt man att pumpa ut så mycket vatten som möjligt och sedan gräva en öppning mellan slamproppens överdel och tunnelns tak, där slammet inte var så hårt packat. Som expert tillkallades dykarbasen Per Edvin Fälting, känd från bärgningen av regalskeppet Wasa några år tidigare. Hans metod att använda vattenstrålar med högt tryck för att spola undan sand och slam visade sig effektivt även i tunneln. Ny Teknik beskriver mera ingående den tekniska delen av räddningen.

2014 berättar Kjell Tudare (f d Nilsson):

När gubbarna hade sprängt klart för dagen åkte min kamrat Sören och jag ned i tunneln för att förbereda nästa dags sprängningar. Klockan var tio på kvällen, och en timme senare var vi klara med vårt jobb. Då hörde vi plötsligt en dov knall och vatten och sand började forsa in i tunneln. Tunneln var tre gånger tre meter i diameter och det fanns glödlampor var tjugonde meter. Det blev mörkt och kallt och vattnet steg. Och vi visste ju inte hur länge luften skulle räcka.

Bo Holmström tog sig till och med ner i tunneln för att rapportera från dramat. Många år senare berättade han i programmet ”Det stora tunnelraset – Miraklet i Södertunneln” att han fick stanna på väg till jobbet för att kolla om det hänt nåt. Och det hade det: ”Tunneln har rasat, gubbar är instängda!”

Ingmar Holmer var chef för det tekniska arbetet och elinstallationerna och såg att den stora pumpen inte fungerade utan sannolikt hamnat snett så att den sög luft. Han tog sig ensam ned genom det drygt 40 meter djupa serviceschaktet för att få ordning på utrustningen, och berättar:

”Jag höll på att stryka med när vågen av vatten, slam och grus kom rusande, och fick kasta mig upp på hisstaket för att inte sköljas med.” Många problem uppstod på vägen, och när man grävde rasade det här och där. När man påträffade dynamit i tunneln var explosionsrisken visserligen noll, men ”det blev stora rubriker i tidningarna”.

Radion hade en mikrofon som man skickade ner för att kunna prata med de instängda. Frun och fästmön kom till platsen, liksom Kjelles pappa från Skåne, och hela Sverige lyssnade på deras samtal. I Sveriges Radios Radiofynd kan man höra Kjell Nilsson berätta nerifrån tunneln:

Det är bara 5-6 grader varmt, så vi sover en halvtimme och sen hoppar vi runt ett tag. Innan vi fick kontakt med omgivningen trodde vi att vi var sålda när vattnet steg så fantastiskt fort. Sören sjöng för mig och jag försökte hänga med så gott jag kunde. Det bästa av allt var när vi fick prata med frun och fästmön.

Efter 4,5 dygn kunde de komma upp.

14 dagar senare var de tillbaka på arbetet i tunneln och lite senare var det dags för middag med dans för 1000 personer i Stadshuset. Men eftersom inte alla 15 grodmännen var bjudna fixade de en egen fest med långbord på Baldakinen. Några hade jour och fick fira med kaffe och tårta på jobbet. De hade tänkt betala festen själva, men sen ställde Expressen upp (och var med).

Nästan 50 år senare kan man läsa mer om Anki och Kjell. Anki kommer ihåg hur två snälla polismän kom hem till hennes och Kjells lilla kyffe med bara kallt vatten ur kranen och fotogenelement. Under räddningsarbetet fick hon sova i en arbetarbarack vid olycksplatsen, och den unga reportern Annika Hagström, som ”inte var så framfusig som de andra reportrarna”, fick sova i samma våningssäng, för att snabbt kunna rapportera till tidningen. En dag kunde hon meddela tidningen: ”Nu är nog räddningen nära förestående, för Anki har papiljotter i håret.”

I januari 1966 gifte sig Anki och Kjell. Han var 26 år och hon 19. 1970 begärde hon skilsmässa. I efterhand tror hon att hon var för ung för barn och eget hus, och för henne blev det alltmer påfrestande med den enorma uppmärksamheten av media och allmänhet – inte alltid positiv.

Men 2011 hade hon blivit änka, tog mod till sig och ringde Kjell. 2013 gifte de om sig: ”Det är härligt!”

🌼 💗 Slutet gott allting gott. 🎂 🌻