Conny Fribergs bravader del 1 och 2

Det verkar ha förekommit en del busande i vår barndoms kvarter. I boken ”Vad hade vi där att göra? Dikter från Pastellvägen 14 och däromkring” skriver Olle Dahlkild om Conny, med teckningar av Ulf Frödin.

Jag hörde två tanter prata på 78an
Dom hade ringt polisen

En kille på tandemcykel
körde med en mumie bakom sig

Det var Connys kompis
helt invirad i toapapper

som dom snott
i Enskede Vita

Jag hörde två tanter prata på 78an
Dom hade ringt ambulansen

En skidhoppare hade störtat
i Hammarbybacken

Han verkade
livlös

Det var en docka
tillverkad av Conny och hans kompis

 

Det var inte bara Conny Friberg som busade. I ”Paradiset under Globen” berättar en ”ödledammare” vid namn Bo, född 1939:

Vi fångade ödlor i Ödledammarna och tog dem till en liten damm vid Tjurbergsparken intill Katarina realskola, och sedan var det bara att vänta tills biologiläraren hade utomhuslektion. Då gick vi till den där dammen och han blev ohyggligt förvånad när det fanns vattenödlor där. Det skulle det inte vara enligt alla ritningar, möjligen dykare och skräddare.

Abborrarna i Hammarbyhamnen tyckte att ödlor var rätt gott och en av slussvakterna bad att få köpa lite. Vi sålde ödlor till honom för fem öre styck. Han skulle ha dem till bete. Men den där trafiken stoppade pappa

Det var också vid Ödledammarna som Charlie vid elva års ålder tillsammans med med sin bror ”Lunne” och kompisen ”Linne” blev haffad av poliskonstapel Lundgren för olovlig mopedkörning. Om samma ”Linne” och ”Lunne” berättar Brita: På vårt hus fanns en piskbalkong. En dag gick ryktet – vet du vad Linne och Lunne gjort? Killarna hade tagit sig ut på taket och gått runt, 7 våningar upp!

Lena minns barndomens skräck för ”busiga Benke”, fast undrade samtidigt om han funnits: Kanske var han en skröna, för jag har inget ansikte till namnet. Men rädslan var så verklig. Och nu, 50 år senare kunde Tommy bekräfta att Busiga Benke fanns:

Han var litet ”stötig” och hade ofta ett hov av yngre beundrare runt sig. En gång när vi spelade fotboll på gräset just utanför syrenhäcken som omgav Skärmarbrinks gård kom han och muckade med mig. Jag tog ett snabbt tag om honom och vek honom bakåt och ner på marken. Minns så väl detta. Segern var vunnen och han stack iväg och bråkade aldrig mer med mig.

Hans-Göran har berättat om flera bus: man spelade hartsfiol med en hartsbit mot en tråd fäst under ett fönster på bottenvåningen. Eller så fäste man en tom plånbok i ett snöre, la ut den på gatan och gömde sig i buskarna. Så fort någon böjde sig för att plocka upp plånboken halade man in den.

På Facebook finns många liknande berättelser. En unge hade lärt sig av sin pappa(!) att spela hartsfiol, en plånboks-busare funderar om man kanske mest lurade sig själv: ”Tråden syntes nog, det var nog bara vi som trodde att ingen såg”. Och så busringde man, någon sa att det var från Televerket och man skulle kolla linjen – och så bad man bad abonnenten att vissla och sjunga. Några stod tillsammans och tittade uppåt, och alla som kom förbi stannade och kollade vad de tittade på. Och hade svårt att hålla sig för skratt…

Finns det flera som kommer ihåg bus – eget eller andras?
Berätta gärna för oss andra!

2 reaktioner på ”Conny Fribergs bravader del 1 och 2

  1. Själv minns jag en otäck, elak, tjuvaktig busunge vid namn Roland, som var ungefär samma ålder som min lillebror Johan, född i December 1954. Roland bodde på Burspråksvägen, i porten mitt emot oss. Han hade ingen far, bara en mor, samt en betydligt äldre syster som var raggarbrud . . . Jag har för mig att hon hette Mona. Mamman hängde ofta ut genom sitt köksfönster med armarna på fömsterbrädan och skvallrade (hojtande!) med en ”tant” som bodde i No 12, porten bredvid vår.

    På den tiden var det många mammor med småbarn som inte låste ytterdörren till sin lägenhet, detta för att slippa springa och öppna dörren jämt och ständigt; de behövde då ej heller ge en dörrnyckel till sina barn (som säkerligen hade tappat den, förr eller senare).

    Jag minns ett tillfälle då Roland öppnade vår ytterdörr och utan vidare bara rusade in i lägenheten och rakt in i barnkammaren där min bror och jag lekte. Mamma, Johan och jag var hemma – pappa var på arbetet. Roland plockade åt sig en bunt serietidningar (Johans) och några små bilar (Matchbox och/eller Dinky Toys).
    Om någon förälder sa till Roland ”Låt bli det där! Sluta slå min pojke! Så där får du inte göra!” svarade han bara, helt näsvist ”Du får inte röra mig för då kommer barnavårdsnämnden!” Mamma sa till honom att han inte fick ta Johans leksaker, och den eländige ungen svarade då som ovan. ~ ~ ~
    Tydligen hade hans mamma lärt sitt elake busfrö till son att säga så . . .

    Pappa tog vid ett tillfälle med sig Johan samt Roland till Tobix där han köpte en glasspinne åt båda pojkarna – detta för att försöka få Roland att sluta upp med att ge sig på Johan och slå honom och i stället få dem att bli kompisar.

    En vinter, ett par år senare då jag var äldre, när jag på mina skidor hasade mig med stavarna längs trottoaren på Rolands sida av Burspråksvägen kom ungen emot mig. Jag har ett bestämt minne av att jag knuffade ner Roland på marken, ställde mig tvärs över hans midja, fortfarande med skidorna på fötterna, och hotade att sticka honom med ena skidstaven som straff! Kan detta verkligen vara sant eller kan det vara ”a false memory” då jag så hemskt gärna ville straffa elake busungen Roland för att han hade attackerat min späde, försvarslöse lillebror vid åtskilliga tillfällen?

    Nu, så här långt efteråt, inser jag att Roland måste ha varit djupt emotionellt störd – av vilken eller vilka anledningar vet jag ej.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s