Bilden ovan: Lastbil för Barnens dags pappersinsamling av Hernried, Karl Heinz, Nordiska Museet  (CC BY-NC-ND) 

Hans-Göran minns: 

Pappersinsamling

Ett minne som sitter djupt är dåtidens pappersinsamling, föregångare till nutidens glassbilar. En lastbil försedd med en stor högtalare på taket spelade Calle Reinholdz ”Papperspolkan går” och alla gatans ungar blev mer vilda än tama och skockade sig runt lastbilen och mer eller mindre slogs för att få vara med och samla in tidningar.

Kanske lite av barnarbete, för insamlingen gick till så att vi barn sprang till portarna och hämtade tidningarna till bilen.  Som jag kommer ihåg det var belöningen någon form av lott som man fick. Till vad har tyvärr fallit i glömska.

Knivslipare

Ett annat lite udda inslag var de knivslipare som kunde dyka upp på gatan. All sliputrustning som sliparen hade med sig hade han på cykeln. Väldigt smart och miljöanpassat. Ett stadigt stöd fälldes ner på cykeln och sen var det bara att trampa på för att driva runt slipskivorna. Då de flesta kvinnorna var hemmafruar med förväntan att ha middan stod klar när karlen kom hem, fanns det alltid knivar som behövde slipas.

Här finns bilder och information om knivslipare eller skärslipare genom tiderna. Det finns till och med sånger om dem:

Tillskott i plånboken

Veckopeng har jag nog fått så länge jag kan minnas. Men det fanns två sätt att få en lite förstärkning i kassan om än inte med så stora medel. Det ena var att vittja telefonkioskens mynttelefon, telefonkiosken som låg i hörnet Skärmarbrinksvägen/Artistvägen. Ibland kunde det sitta en peng kvar i myntinkastet. Annars fanns ett säkrare sätt för att gå därifrån lite rikare, nämligen att rota i sanden under trallen på telefonkiosken. Där fanns det oftast 10 – öringar som nån hade tappat då de skulle ringa.

En annan extra inkomstkälla kring jul var att bära hem julgranar vid julgransförsäljningen runt juletid för någon som behövde handräckning. Artigt frågade man nån äldre dam om man fick hjälpa till att bära hem granen. Det kunde bli upp en krona eller mer i förtjänst. En gång bar jag en gran ända ner till Gamla Enskede.

Bus

Sena höstkvällar kunde tillvaron förgyllas med att spela någon gångtrafikant ett spratt. Man la en plånbok ute på trottoaren försedd med en mörk tråd och placerade den i lite halvmörker. Själv kröp man in i buskarna och låg där och avvaktade tills någon gångtrafikant dök upp och upptäckte ”fyndet”. När han/hon just böjde sig ner drog man i snöret och plånboken försvann in i mörkret. Ett gott skratt fick man i alla fall och säkert ett glåpord som ”skitunge” från någon som redan hade inkasserat sedelhögen.

Ett annat bus var att spela ”hartsfiol” under ett fönster som låg på bottenvåningen. Med hjälp av en tråd som fästes i fönster och en hartsbit kunde ett öronbedövande ljud åstadkommas. Det gällde att ha kvicka ben.

Bilarna på gatan

Att alla bilar körde på vänster sida av vägen vid denna tid var ju självklarheter. (Högertrafik infördes först 1967). Men även om mycket på vår tid var ekologiskt och bra för miljön (kräver ett eget kapitel för mer detaljer) så dyker ett minne ibland upp när vi träffas några kompisar från gatan.

Det här handlar om mitten av 50-talet och en granne som ägde en DKW. DKW (som senare blev Audi med) var en tvåtaktare som gick på oljeblandad bensin. När denna DKW-ägare skulle köra sin bil, gick han ut och startade bilen och så fick den stå en halvtimme med motorn igång för att motorn skulle bli varm. Men att nån satte P för otyget, varken bland grannar eller myndigheter har jag inget minne av.

Det finns sånger om DKW också: En gammal bil.