Ovan: Blåsutvägen 25-29 ca 1945, av Sune Sundahl (Public domain)

Lars berättar: När jag vänder ut och in på hjärnan hittar jag en del minnen från min tid på Blåsutvägen. Vi flyttade in i nr 19 – en liten lägenhet på bottenvåningen med fönster mot norr och en balkong mot lekparken och tunnelbanan. Senare, när det skulle bli en lillasyster, flyttade vi upp på tredje våningen i 21:an i en större lägenhet. Där var det bättre utsikt mot baksidan på huset och tunnelbanan. I huset fanns många barn och jag fick flera kamrater.

Nedan: Blåsutvägen 21 idag (från Google):
Länk till Googles karta över Blåsutvägen 21. 

I källarvåningen på baksidan fanns en mekanisk verkstad. Vet inte vad som tillverkades där men intressant var det. Jag stod ofta i verkstadens dubbeldörrar, som var öppna sommartid, och tittade på det som pågick. Vid ett tillfälle fångade mina blickar en maskin som liksom hyvlade av spån från en metallstång med ett våldsamt ljud. Spånen spred sig ut över golvet och dit där jag stod. Ett av spånen hamnade vid mina fötter. Utan att tänka sträckte jag ner handen och tog upp det. Det skulle jag inte gjort. Spånet var brännhett. Jag släppte det omedelbart – samtidigt som jag hörde skratt inifrån verkstaden. Arbetarna hade stannat upp i arbetet och skrattande vänt sig mot mig. Jag skyndade därifrån och gick aldrig dit igen.

På taket i vårt hus fanns en så kallad piskbalkong. Där kunde boende i huset piska sina mattor, överkast och annat. Piskbalkongen användes även av oss barn.

Vi var hos ”Thors” på Skärmarbrinksvägen och köpte små figurer av olika typer. (Hos Thors grundades förresten mitt intresse för modelltåg, som jag faktiskt ännu idag sysselsätter mig med.)

Bilden visar Thors annons inför julen 1959. 

Figurerna vi köpte skulle helst vara manliga och militärklädda. Hemma satt vi sedan och sydde, så gott vi kunde, en liten fallskärm av en tygbit vi fick av våra mödrar.

Tygbiten fäste vi på figuren med trådar så det såg ut som en fallskärmshoppare! Därefter rusade vi upp på piskbalkongen och kastade ut figuren över takkanten. Vi turades om att gå upp och kasta. En av oss tog alla figurer, gick upp på piskbalkongen och kastade. De andra stod nedanför på marken för att se hur deras fallskärmshoppare bar sig åt på vägen ner. Mycket kul.

I anslutning till tvättstugan i husets källare fanns ett rum som kallades mangelrummet. Inne i det rummet stod ett hiskeligt monster som jag tyckte. Där manglades lakan, dukar och annat som behövde manglas. När min mamma drog i gång maskinen skyndade jag ut. Det dånade och skramlade väldigt mycket. Jag tordes helt enkelt inte vara i närheten.

Det finns flera som minns barndomens manglar..

En blåsig dag, vilket år minns jag inte, såg jag från vårt fönster högst upp i 21:an hur en vägg blåste ner på spårvägshallen. Hallen, som låg på andra sidan tunnelbanespåret mot Hammarbyhöjden, var under byggnad. Minns inte om det var någon skadad men det såg otäckt ut. Samma syn fick jag se här i Märsta när en ny sporthall byggdes för ett antal år sedan.

Bilden nedan är från Spårvägsmuseet och visar schaktningsarbeten för Hammarbyhallen 1949, med Blåsutvägens hus i bakgrunden. 

Lars har även berättat om hur det var när han gick i Röda skolan.  och när han lekte i skogen vid Blåsutparken.