Varifrån kom vi? Många av våra föräldrar var inflyttade.

Lenas föräldrar flyttade till Stockholm i unga år. Bilden visar mamma, mig, mormor och mormorsmor, vars namn jag inte minns.

Pappa kom från Hofors i Gästrikland och i min barndom demonstrerade han gärna hur bra han var på att stå på händer. En kort tid i sin ungdom hade han nämligen uppträtt som akrobat i gruppen ”Vikingarna”. Han var yngst och minst och jag vet att jag sett kort på honom överst i en mänsklig pyramid av stiliga muskelknuttar. En smygtagen bild fanns också på när tyskarna kom till Oslo, där jag tror att gruppen var på turné. Om jag fattat och minns rätt, för fotona finns inte längre kvar. Men jag hittar ett på handstående, vid våra älskade Ödledammar/”Gropen”.

Handstående-Ödledammarna

I Stockholm jobbade pappa vid järnvägen i alla år. När jag frågade om hans barndom minns jag bara att han berättade att han (liksom jag) ofta blödde näsblod, och åtminstone en gång dramatiskt mycket, ett handfat fullt(?).

Jag tror att jag var sju år när farfar dog, och efter det var vi inte ofta i Hofors. En vuxen kusin bodde i Stockholm, och hennes familj träffade vi, men övriga har jag bara diffusa minnen av. Jag minns (och har kort på) att huset var vitt, och vet att det fanns krusbärsbuskar i trädgården, medan mormor i Norrland hade vinbär. På bilden sitter vi framför huset. (Observera de välklädda stadsborna.)

Hofors-farfar-pappa-Lena

Dessutom fanns där en stor svart hund, här med mig och min fosterbror. Det syns på min kroppshållning att jag tyckte han verkade farlig. Det trodde jag om mycket på den tiden, men här undrar jag om det inte stämde, och jag tror att han är bunden på bilden.

LenaPeter-Hoforshund
Mamma vet jag mer om. Hon var hemma med oss barn, berättade mer och på sommarloven åkte vi till mormor och morfar, som bodde kvar i Hortlax, Piteå kommun.

Mamma hade åtta syskon, fem flickor och fyra pojkar. En flicka gifte sig tidigt och bodde kvar i Piteå, en annan återvände småningom dit, övriga hade tidigt flyttat – flera till Stockholm, en till Lund och en ända till Amerika. De som bodde i närheten av Stockholm umgicks vi mycket med.

familjenlindmark-1945

Mamma började tidigt att ta stort ansvar för småsyskonen, och fortsatte att ta hand om barn hela livet – egna, syskons, dagbarn, fosterbarn, och barnbarn. När hon passade prästens barn gjorde hon det så bra att han 1938 ordnade en plats åt henne på Vita bandet i Sundsvall, som jag nu läser är ”en internationell nykterhetsorganisation på kristen grund” med representation i FN och mottot ”För Gud, hem och fosterland” (senare moderniserat till ”För Gud, för hem och alla land”.)

Mamma var 17 när hon började sin utbildning till barnsköterska, efter den flyttade hon vidare till Stockholm där hon jobbade i flera familjer. Mamma tyckte mycket om barnen på bilden, särskilt tvillingarna, som hon fått ta hand om från början.

systertora-IMG_1260[1]

Men det var ett ensamt jobb, utan ordnad ledighet, och frun gillade inte att hon “beblandade sig” med hembiträdet eller köksan, som båda var i hennes ålder. En utbildad barnsköterska i uniform var nämligen lite “finare” – möjligen en sorts statussymbol? Jag har berättat mer om mamma och andra forna tiders tjänarinnor här.

Småningom gick mamma en kurs i maskinskrivning och arbetade sen som kontorist ända tills hon fick barn – trots att det fanns de som hade synpunkter på att hon inte stannade hemma så fort hon gift sig. Mamma var hemmafru med först mig och ett fosterbarn, sen med mina småsyskon, samtidigt som hon hade diverse extraknäck, som städning, stickning(!), dagbarn.

På somrarna åkte vi familjekupé till mormor och morfar – sovvagn, med potta och tvättställ. Samt en jätteläskig toalett med öppning rätt ner på spåret och enormt tungt trälock, som föll ner som en bila. Tågresan var gratis, eftersom pappa jobbade på järnvägen.

Här sitter vi bakom mormors hus: mamma, min lillasyster, mormor med hunden Rita och så jag i min ljuslila examensutstyrsel: hemsydd klänning och mohairkofta, som jag stickat själv.

Mormors och morfars hus står kvar, fast det har byggts ut, och det är inte längre ”stora vägen” som går direkt utanför. I det gamla huset låg den lilla kammaren längst ut till höger, nästa fönster hörde till det stora köket/allrummet, som upptog halva huset och hade vedspis, diskbänk, golvlucka ner till jordkällaren, stort skafferi och (tillbyggt) tvättrum. Förutom matbord, chiffonjé och utdragbar kökssoffa, förstås.

I efterhand har jag insett att detta också var ett s k egnahem, precis som de som på 30-talet byggdes i Enskede. Fast husen på landet hade även försörjningsmöjligheter, alltså ladugård och åkrar. Så här ser det utbyggda huset ut idag:

För inte så länge sen skickade Marie. dottern till en av mina många kusiner, en intervju med min mormor (hennes gammelfarmor) från 1973, när mormor faktiskt var socialdemokraternas affischnamn. Där läser jag att familjen Lindmark i mitten av 30-talet fick ett egnahemslån på 4 500 kr, så att morfar Ernst med hjälp av de äldsta sönerna själv kunde bygga hus och ladugård, samtidigt som han jobbade som hamnarbetare.

Egnahemssatsningen var inte bara en belöning till skötsamma och ordningsamma arbetare: När de fick möjlighet att genom hårt arbete skapa sig hem och försörjning räknade man med att minska risken för kommunism, inflyttning till städerna samt emigration.

Piteå Museum skriver att det fanns många sådana ”Per Albin-torp” längs med vägarna i utkanten av byarna, med en ladugården avdelad i en murad vitmålad del för djuren och en faluröd ekonomidel av trä. Alla byggdes efter typritningar: kvadratisk huskropp i 1 1/2 plan, förstukvistar med enkla trä- eller metallräcken.

Precis så såg mormors hus ut, och var alltså från början ett småjordbruk, men de enda djur jag själv minns – förutom ett antal katter och småningom hunden Rita – var får som gick på ängen bakom lagården och skrämde mig när jag skulle på dasset där, innan de fått vattentoalett. Åkern var utarrenderad, men höbärgningen minns jag.

LindmarksKiosk (2)Som extraknäck hade mina morföräldrar också vid stora vägen en liten kiosk med tillhörande minigolfbana, som jag minns mycket väl. Jag fick hänga hos den unga flickan som passade kiosken och läsa det som fanns att läsa.

Min morfar älskade liksom jag att läsa. Men trots fina betyg från sin korta skolgång hade han ingen möjlighet att plugga vidare. Han var mager, hade dålig mage och var nog egentligen inte särskilt lämpad för kroppsarbete. För att försörja sin stora barnaskara jobbade han ändå hårt där jobben fanns: i hamnen, skogen och på sågen. Jag förstod inte vad ”sågen” var, men visste att det var där han blivit av med alla fingrar utom tumme och lillfinger, som tur var på vänster hand. Det syns tydligt på bilden av morfar på fisketur, som nu står i min bokhylla. Det syns också att han trivdes bra i båten.

morfar1

I mitt gamla album hittade jag en lös bild. Den är liten och suddig, men jag känner igen morfars nacke och utstående öron. Mormor lär en gång ha sett när han vek öronen framåt under pälsmössan för att hålla dem varma i den norrbottniska vintern, och sagt: ”Nu förstår jag varför du ser ut som en vingmutter i huvet!”

På baksidan av det lilla kortet har mamma skrivit: ”Pappa i flottningsarbete i Tingsholmen”.

Morfar-flottarvirke

Jag minns timmertravarna som låg längs vattnet och som vuxen var några av oss kusiner nere vid Tingsholmen och tittade på platsen där mormor och övriga från Hortlax och Bergsviken skötte stortvätten. Då fanns där rester av små bodar och bryggor, i intervjun finns en bild på hur det såg ut på den tiden man tvättade där.

Här kan man läsa mer om mina morföräldrar.

I gömmorna hittar jag ett annat minne från min norrländska bakgrund: mina s k lappskedar. När barnbarnen började komma fick de en sån sked varje födelsedag av mormor och morfar. Jag tror att det var meningen att alla skulle få sex stycken, men småningom blev barnbarnen m-å-n-g-a (jag tror vi är 24 stycken) blev det visst för dyrt…

Men jag var näst äldst och fick alla sex. När jag flyttade hemifrån utgjorde de min hemgift, och jag använde dem som kaffeskedar. Vilket inte funkade så bra, de är så tunna att de snabbt blev för varma att hålla i. Nu ligger de sen länge fint nedpackade i en ask.

Lappskedar

 

En reaktion på ”Varifrån kom vi? Många av våra föräldrar var inflyttade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s