Minns ni tidningen SE, Sveriges första bildreportagetidskrift?  Den hade främst manliga läsare och under bildtidningarnas kris under 1960- och 1970-talen blev den en ”herrtidning” med alltflera pornografiska bilder, tills den 1981 las ner. Men så var det inte på 40-talet.

I SE nr 22 år 1943 finns ett reportage från ett barnrikehus, signerat ”Riwkin och Jeannot”. Anna Riwkin var reportagefotograf bland annat för SE, och alla hennes bilder finns nu på Moderna Muséet. (Bilderna här är tagna ur tidningen, så skärpan är inte den bästa.)

Folkhemmets barnrikehus kom till för att ge barnfamiljerna möjlighet till bättre bostäder. Bostadsbristen var stor i Stockholm, man bodde ofta mycket trångt, och många barnfamiljer avvisades av privata värdar. Barnafödandet minskade, vilket inte var bra för framtiden.

Bilden högst upp visar husets 35 barn i fönstren till sina lägenheter, och nedan står barnen Bergman högst upp i trappan, utanför sin fyrarummare. Det var en ovanligt stor lägenhet i ett barnrikehus.

Övriga familjer i det här huset hade mellan 3 och 7 barn, men Bergmans hade 8 och behövde därför bara betala 35 kronor i månaden, istället för 118. Man fick nämligen hyresrabatt av Statens Byggnadslånebyrå, beroende på hur många barn man hade:

30% för 3 barn, 40% för 4, 50% för 5, 60% för 6 och 7 barn, och 70% för 8 eller flera.

I familjen Bergman fanns, fyra pojkar och fyra flickor: Bengt-Åke, 3, Kurt, 6, Gun, 9, Erik, 10, Kerstin, 12, Anders, 14, Ingrid, 14, och Ulla, 15 år.

Tre personer sov i varje sovrum, en i vardagsrummet. På morgonen bäddade alla barnen utom de allra yngsta sina sängar och städade sovrummet innan de gick till skolan.

Pappa Åke var en 44-årig byggnadssnickare som tjänade 98 kronor i veckan, varav 45 kronor skulle räcka till maten. Han var godtemplare, rökte inte och gick på bio kanske en gång per år. Efter maten skötte han ”sin täppa” (koloniträdgård?).

Mamma Elin var hemmafru och säkert tacksam för husets moderna bekvämligheter, bland annat den moderna tvättstugan som fanns i källaren.

I lägenheten fanns också ett modernt, om än litet, kök samt centralvärme och badrum, vilket inte var någon självklarhet vid den tiden. En annan modern service var HSB:s lekstuga, där de två yngsta barnen mot betalning kunde vara på dagarna och få mat. (Observera pojkarnas långstrumpor.)

Fem av barnen gick i skolan. Den äldste pojken, Anders, jobbade också som springpojke på NK ”när skolan medger det” och tänkte börja på Posten när han gått ut skolan.

Ulla, den äldsta flickan, var 15, gick på Yrkesskola. Men först såg hon till att småsyskonen fick mellanmål.

Den blivande sömmerskan Ulla sydde också familjens kläder. På bilden är det näst äldsta flickan Ingrid som provar ut sin konfirmationsklänning.

Ingrid tänkte bli barnsköterska och tränade på småsyskonen. Och så diskade hon, på bilden tillsammans med lillasyster Kerstin. Båda är iförda hemsydda klänningar i samma tyg.

I reportaget står att mamma Elin ”har en ljus syn på livet”, men hon tyckte ändå att det varit bättre om de barnrika familjerna kunde bo var som helst istället för att sammanföras i speciella hus.

Och småningom byggdes inte längre speciella barnrikehus, utan familjer kunde få familjebidrag (d v s bostadsbidrag) även om de bodde i privatägda hyreshus.