Bild ovan: Jan Bergerlind, Copyright © Bergerlinds Förlag

Anna har skickat in fler bilder och berättar: 

Detta foto togs i köket i lägenheten på Burspråksvägen 14, i december 1957. Det är min lillebror Johan som har fått lov att ”hjälpa till” med pepparkaksbaket till Lucia och jul. Han var då nyss fyllda 3 år.

Johan står på en kökspall för att nå upp, och han har mammas köksförkläde av galon på sig. Jag minns detta förkläde mycket väl. Det hade en volang runt nacken och ett non-figurativt mönster i starka färger: svart, gult, rött, grönt och ljusgrått.

På väggen ovanför hans huvud ser man en liten bit av skåpet med ”köksredor” av glas. Det lilla kylskåpet syns i bakgrunden. Faktum är att när denna kopia gjordes så låg negativet med fel sida upp: Kylskåpet var i verkligheten till vänster om diskbänken, och likaså köksfönstret (man ser en liten bit av den tunna köksgardinen längst till höger på bilden; dessa var sydda av mamma).

Observera den lustiga lilla tvålhållaren av plastöverdragen ståltråd som sitter runt den väggmonterade kranen – typiskt för hus & lägenheter byggda före ca 1960. Tidstypiskt skåphandtag av rostfritt stål på dörren under diskbänken. Johan har en velourtröja på sig, med mjöl långt uppåt ärmarna. Han borde nog ha tagit av sig den först.

Nedanstående foto (som vägrar att ligga platt. Grrr!) föreställer också min lillebror, nu som stjärngosse i december 1957.

Även detta negativ är felvänt: pianot stod i själva verket till vänster om draperiet till den lilla hallen (det fanns ingen dörr där; endast en öppning). Det är mammas ärvda gamla svarta piano – stort och tungt och mycket svart, med tillhörande svart pianopall, vilken hade en rund sits som snurrade upp och ner för att passa spelare av olika längd. Den pallen brukade vi barn sitta på och snurra runt. Pianot med pall skänktes senare,1966, till Frälsningsarméns Citadel (kallas nu för Tempel) på Östermalm,)

Det syns tydligt att Johan har blivit tillsagd att knäppa händerna! Pappa var inte så skicklig fotograf, tyvärr. Här har han ”klippt av mig” ungefär på hälften. Jag var tydligen en tärna, med glitter runt huvudet och runt midjan. Naturligtvis ville jag vara Lucia, men vi ägde ingen Luciakrona …

Lena minns att vi lussade i vår trappuppgång. Någon större grannflicka var Lucia, själv var jag tärna och sist gick min lillebrorsa med ett levande ljus i handen och sjöng med hög röst ”Annka Sia! Annka Sia!”.

Fast allra sist, bakom brorsan, hukade mamma diskret för att se till att ingen olycka hände med ljuset. Så gick det bra också.