På vykortet från fyrtiotalets Skärmarbrinksväg ser man en familj med barnvagn på promenad mitt i körbanan. Inga bilar syns till, däremot cyklar och lekande barn, småbarnen i overall, flickorna i kappa och åtminstone en av pojkarna i äppelknyckarbyxor och toppluva. Det verkar vara söndag – både på klädseln och de närvarande männen.

Lena bodde på Skärmarbrinksvägen (huset skymtar längst upp till vänster), men på bilden nedan är hon på finpromenad på näraliggande Blåsutvägen, med mamma och pappa – och så nya dockvagnen, förstås.

Anna kommer ihåg hur hennes familj gick söndagspromenader långt ner i Gamla Enskede, med hela familjen finklädd. Man skulle nämligen vara fint klädd då det var söndag – det gamla arvet från Lutherska kyrkan, förmodar jag.

Mamma klädde upp mig i hemmasydd klänning samt marinblå kappa och mössa. På kragen hade jag en liten ”sticknål” i form av en nyckelpiga av målad metall (den har jag faktiskt kvar än). Läderskorna var alltid nyputsade. När det var varmt hade jag sandaler i stället. Mamma bar en fin klänning eller kjol och vit blus, en hatt och kappa – fattas bara annat! Pappa bar en snygg rock och hatt och var klädd i kostym, struken vit skjorta och slips! De vuxna var ofta mycket snyggt och propert klädda på den tiden.

En finklänning hade nog alla småflickor. Men för det mesta hade barnen hemsydda och hemstickade kläder. Dessutom fick vi ärva en hel del kläder efter äldre kusiner. Mina fastrar och farbröder hade betydligt mer pengar än vi, så vi fick ärva åtskilliga plagg inköpta på NK och Meeths samt PUB. Tyvärr var dessa inte längre moderna när vi fick dem så jag blev retad i skolan många gånger för mina kläder.

Är det förresten någon som minns de skumgummiunderkjolar som var på modet 1959 och 1960? Dessa hade en smal spetskant fastsydd nertill.

Det var noga med söndagsmiddagen också: ett vackert dukat bord med manglad duk av hellinne samt tända ljus i ärvda, antika ljusstakar. Dessa ljusstakar står nu på en svensk mahognychiffonjé från ca 1880, här i mitt hus i East Sussex, England. Linnedukarna finns här också (utom de som slets ut) men dessa använder jag tyvärr aldrig numera. Min nuvarande livsstil är inte sådan att det är någon idé att duka ett vackert bord med tända ljus och slätstruken hellinneduk, tyvärr.

Lena har i albumet hittat bilder från en vinterdag i lekparken i Blåsut.

Mamma är prydligt klädd i hatt och kappa. I parken lekte vi ungar ensamma, så  hon var säkert där bara för kortets skull, men jag tror ändå hon var klädd ”som vanligt”, utom att jag har för mig att hon brukade ha pjäxor med nedvikta raggsockar till kjolen när det var snö. Kappan var grå, med liten pälskrage, och hatten vinröd, med stilig ”guld”brosch på.

Tittar man noga på en av bilderna från den dagen kan kan man se att jag var ”lekklädd”, trots det högtidliga fototillfället (vi hade ju ingen kamera). Trots att jag brukade vara mycket rädd om mina kläder är det en stor lapp på ena knäet – mycket prydligt sydd, men i en helt annan färg (möjligen det icke blekta orignaltyget?). Efter lagningen användes de alltså som lekbyxor. Och det hände att jag fick (försöka) hjälpa mormor i Norrland att klippa mattrasor av gamla kläder.

Det här var i tiden l-å-n-g-t före ”Slit-och-släng”.

På en annan bild står vi i porten, redo för att resa på sommarlov till mormor och morfar i Norrland. Så finklädd är jag minsann inte när jag reser nuförtiden…