Bilden ovan: ”Metallslöjden”, ur Föreningen Frimurarbarnens
Minnesskrift 1925  (CC-BY  Stockholmskällan.)

Hans-Göran berättar:  Ett speciellt minne från Nytorpskolan är metallslöjden och vår lärare där, magister Grün. Han hade en utpräglad tysk brytning och en del udda konstigheter för sig.

Lektionen inleddes oftast med en teorigenomgång på svarta tavlan kring dagens uppgift. Här var det noggrant att rita pilarna på ett visst sätt, det vill säga ”Inga buffelpilar!” (och han ritade ett buffelhuvud med kraftiga pilar.) Jag antar att pilarna skulle vara tydliga och markera var ett mått började och slutade.

Och så ritade han bufflar över hela tavlan – som avskräckande exempel på hur pilarna INTE skulle se ut.

En annan udda grej var att han kastade ner en 10-öring, eller i bästa fall en 25-öring, i en vattenskål. Till vattenskålen fördes elektrisk ström. Det gällde för oss elever att kunna fiska upp slanten. Ju närmare man kom att kunna fånga pengen, desto mer ökade magister Grün strömstyrkan.

Själv var jag ganska duktig att tåla ström, då jag hade tränat på elstängsel på mina farbröders gård i Dalarna, och lyckades i många fall fånga slanten. Men den stickande, krampaktiga känslan har jag kvar i minnet, när strömmen ökades och handen närmast kändes som om den varit en längre tid i frysen.

Ibland hände det att man misslyckades med sina små metallprojekt. Jag minns bl.a att jag gjorde en ljusstake i form av en drake, ett värmeställ på fyra fötter, ett skohorn mm. Vid något felsteg följde alltid en utskällning av magister Grün. ”Akta klumpa – nu har du fördärvat hela biten!”, var en standardfras han drog till med. Det hände nån gång att även magister Grün misslyckades med sina förehavanden. Men då lät det som så: ”Det kan hända vem som helst”, eller ”Det kan hända den bäste”.

Vi var kanske 12-13 år vid detta tillfälle och denna metallslöjdlärare var nog den första person som jag nånsin mött med utländsk brytning.