I december 1952 skrev DN i artikelserien ”Svårt att vara lärare” om ”enhetsskoleexperimentet i Nytorp”. På förstasidan är rubriken ”Enhetsskolan på gång”, på insidan ”Många problem för enhetsskolan”: 

För stor skola, för stora klasser och avsaknad av gymnastiksal är några av de bekymmer Nytorp delar med de flesta skolor, säger överläraren Signe Bengtsson. Och: ”Gymnastiken är av stort värde för uppfostran. Därför är det underligt att skolorna anses kunna undvara gymnastiksalar nu för tiden.”

Den stora hallen får vara även gymnastiksal, av skolgården är en del bollplan och skridskobana, och resten av det stora sandhavet skall så småningom utrustas med lekredskap. Där ska också bli ett område för utelektioner och enkla bänkar här och var. De större pojkarna hoppas vi ska hjälpa till att tillverka bänkarna. ”Barnen skall inte vänjas vid att andra sköter allt åt dem.”

En del hade gymnastik i gamla Röda skolan. Den var byggd 1903 och skulle egentligen har rivits på fyrtiotalet. Men gymnastiksal, det byggde man på den tiden.

Vi andra fick som sagt hålla till i aulan när vi skulle vara inomhus. Lena glömmer aldrig sitt misslyckade försök att hjula inför loftgångarnas publik. Den upplevelser bidrog möjligen till att hon därefter om möjligt undvikit allt som liknar gymnastik.

I ”Skolbarn – en fokundervisning växer fram” berättar en annan före detta elev: ”Man hatade gymnastiken. Folk kunde stå och titta och det var inte alltid så kul. Det fanns inga ordentliga omklädningsrum, det fanns inte dusch, ja inte ens en vattenkran så att man kunde tvätta sig efter gymnastiken.”

I samma bok kan man läsa om studsmattan, som föräldraföreningen skaffade in 1957, eftersom det var så ont om gymnastikredskap. Pengarna hade man fått in genom ett stort lotteri, och föräldraföreningens ordförande Gösta Wallin avslöjar att köpet gjordes mot gymnastikinspektörens inrådan. Det ordnades svenska mästerskap i studsmatteakrobatik och Wallin kommer ihåg att de kom och hade uppvisning i skolans ljushall.

Även Hans-Göran har ett starkt minne av just den studsmattan: Gunnar Vistam ( en barndomsvän till mig, som senare ingick i Sveriges OS trupp i gymnastik i Sarajevo), hoppade så högt att han nästan var uppe till översta våningen i aulan. De hoppen minns Elisabeth också: Var så imponerad av höjden! Tror att det redskap vi kallade studsmatta kallas trampolin i tävlingssammanhang.

För övrigt: de omklädnadsrum som fanns där vid aulan använde väl fluortanten när vi skulle skölja med det urstarka fluoret?!

Bland övriga användningsområden minns Hans-Göran särskilt de olika julspelen som ägde rum i aulan.

Bilden är från ”Skolbarn” och enligt bildtexten lånade skolan först dräkter som användes för Gamla stans julspel, men sedan sydde föräldrarna ihop likadana för Nytorpsskolan. Dräkterna var gjorde efter Rafaels målningar.

Monica tillägger: Där gick vi luciatåg runt varje våning och ner i trappan. Så himla pampigt!

Per-Gunnar minns att Mats Bahr uppträdde i aulan: Han imiterade Elvis Presley på ett imponerande sätt. Sedan är jag lite osäker men jag tror att även Per Oscarsson gjorde ett framträdande.

Birgitta undrar: Visst gick vi mannekänger med våra egna sydda klädesplagg på nedre plan? Jag hade sytt gröna shorts vet jag. Minns inte om vi visade upp ”Tysklandskjolarna” eller ej.

Studsmattan minns jag, för läraren höll tag i byxorna på en, för att man inte skulle ramla av. Obehagligt, tyckte jag.

P S: Hans-Göran har fått veta mera om femtiotalets studsmattor: Nytorp var en av de första skolorna som skaffade en, men den skola som var allra först lär ha varit Stureby. Av en lumparkompis som jag träffade igår fick jag reda på att den invigdes med hjälp av Sven Tumba Johansson. Och det var på den Gunnar Vistam började hoppa.