I klass 4c hette fröken Margit Nygård. Kent minns henne som en underbar lärare: Jag var betuttad i henne. Hon är den enda läraren jag kan sätta ansikte på.

På skolkortet ovan sitter Kent tvåa från vänster bakre raden. Också tvåa från vänster fast i andra raden framifrån sitter Lena, i hellugg och flätor.

Lena kommer ihåg hur SNYGG vi tyckte att fröken Nygård var! Och jag gillade henne. På den tiden hade alla klassrum orgel (för morgonpsalmen), och på den spelade fröken Nygård ibland psalmer även på rasterna. En gång hörde jag en ironisk kommentar om det – och blev mycket uppbragd å hennes vägnar: det var ju MIN fröken! Som jag minns det kom hon ifrån Leksand, gifte sig senare med en man som hette Carlson och flyttade tillbaks till Dalarna.

Nu vill jag veta mera och läser i tidningsarkiven att Margit Nygård efter studentexamen i Uppsala 1953 gick ”tvååriga studentlinjen vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Stockholm”, förlovade sig 1955 med Tomas Carlson och tog sin folkskollärarexamen i juni 1956.

1956-57 var hon alltså klassföreståndare i vår klass 4. I juni 1957 var det bröllop i Leksands kyrka mellan odont.kand. Tomas Carlson och folkskollärarinnan Margit Nygård, med både kyrkomarskalkar och brudnäbb. Leksands spelmanslag spelade Leksandsvisa och som utgångsmarsch Leksands brudmarsch.

57-58 fortsatte hon att vara vår klassföreståndare, fast nu i klass 5, och på betyget ser jag att hon hette Carlson. I juli 58 – alltså inte långt efter skolavslutningen – kom det första av tre barn, och 1964 flyttade familjen till Bollnäs, där maken hade egen tandläkarpraktik.

Antagligen slutade hon att arbeta när hon fick barn, som de flesta kvinnor gjorde på den tiden. Ändå minns vi henne så tydligt. Vi måste ha varit den enda klass hon hade, åtminstone som klassföreståndare. Kanske var det därför hon skrev brev till oss var och en för att veta hur vi hade det. Jag tror att vi brevväxlade ett tag, jag gillade ju att skriva.

Nygård var ett betydligt finare namn än Carlson tyckte jag, men nu ser jag att det behövde hon inte heta särskilt länge: Redan i födelseannonsen för första barnet i juli hade de bytte namn till Tonneman. (Fast på mitt betyg från månaden innan står det alltså Carlson.)

Lars-Åke gick de första tre åren för Asta Håkansson, och minns bland annat att hon var en stor älskare av esperanto: Vi elever skrev berättelser som hon översatte till esperanto och skickade till en skola i Japan. Vi fick liknande i retur.

I boken ”Skolbarn” står om hennes verksamhet:

”Nytorp ger ut världstidning”, skrev Aftontidningen i november 1952. Vår tidning gjordes av barn i en klass i Nytorpsskolan, översattes till esperanto och byttes med skolbarn i Frankrike, Australien, Nederländerna och Uruguay. Den svenska upplagan spreds bland kamrater och lärare.

Barnen skrev och berättade om skolan och sina upplevelser och tidningen illustrerades med potatis- och linoleumtryck i två färger. Initiativet till tidningen kom från lärarinnan Asta Håkansson, som själv hade bekostat tryckpressen.

Kan det vara samma Asta Håkansson, som det gjordes ett TV-program om 1980, då hon var 78 år? Där nämns inte Nytorp, men tiden stämmer, liksom beskrivningen i en artikel i med rubriken ”I Astas klasser gavs aldrig läxor”): (Ur DNs arkiv)

I en B-skola på landet på trettiotalet började hon tillämpa den franska Freinet-pedagogiken, innan hon ens hört talas om den, eftersom hon hade upptäckt att barnen måste få utvecklas i egen takt. Hon lärde sig esperanto per korrespondens, skaffade ett handtryckeri och lät barnen göra riktiga tidningar som de utväxlade med barn i andra länder – via esperantoöversättningar.

”Barn lär sig mycket mer när de har någon att berätta för,” säger Asta. ”De blir nyfikna och ivriga, de satt och småhoppade, minns jag.” Och betygssättning tyckte Asta inte att man skulle utsätta barn för.