Ovan: Södersjukhuset, av Holger.Ellgaard [CC BY-SA 3.0], från Wikimedia Commons

Rolf berättar:  När jag fick min första stroke tog jag mig till akutmottagningen på SöS. Jag kräktes mycket spektakulärt i entrén och vacklade fram till receptionsdisken med ena handen för munnen för att s a s förhindra ”störande upprepningar”.

När jag med viss möda hade redogjort för läget och de inledande frågorna var avklarade, frågade den vänliga damen bakom disken:
– Har du varit här förut?

Fortfarande med ena handen för munnen, fick jag ett anfall av s k opassande munterhet – ett annat uttryck jag mindes från min skoltid. Mellan ihopknipna fingrar klämde jag fram:
– Ja, jag är född här.

Den tydligen historiskt intresserade receptionisten sken då upp, men verkade falla i tankar, och efter viss betänketid undrade hon
– Men det måste ha varit i den gamla byggnaden?

Det hördes nog inte vad jag svarade mellan fingrarna, varför jag nickade frenetiskt till bekräftelse. Efter detta rätt kultiverade samtal slussades jag vänligt vidare till allt möjligt spännande som fyllde återstoden av dagen.

Åren gick, och när jag skulle skrivas ut från SöS efter min andra stroke, skulle jag träffa en läkare för samtal; det hör till. Efter en stund började jag dock undra om hon kanske inte hade träffat någon alltjämt levande patient tidigare. Jag blev lätt förvånad över hennes rätt kritiska ton, trots att jag ser mig själv som en relativt skötsam person; jag röker t ex inte.

Ännu en av hennes haranger avslutades ungefär med
– Men du begriper väl, att så här kan du inte hålla på!

Jag tror jag mumlade något om
– Nej, jag lovar att inte göra om’et.

Men hon malde bara på, och till slut orkade jag inte längre ta henne på allvar. Och sedan hon i o f s rätt sakligt redogjort för att man magnetröntgat mitt huvud och där konstaterat en bristning i ett kärl, men efter ytterligare röntgen inte uppdagat något fel med mitt hjärta, klämde jag i med

– Då tycker jag att du skriver där i din tjocka bok, ”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat det var gott!” (framfört med ett förtydligande uttal)

– Jaså, det tycker du, sade hon lika kallt som förut och utan några som helst tecken på att den för oss fyrtiotalister så bekanta strofen skulle ha slagit an en sträng.

Mitt försök att lätta upp stämningen var naturligtvis inte flabbroligt, men jag tyckte ändå att det passade, särskilt som en receptionist jag träffat en gång i samma byggnad, visat sig både kultiverad och intresserad – ”far beyond the call of duty”, som man säger på engelska.

För övrigt anser jag att undervisningen i humaniora bör förstärkas. Redan i grundskolan, eftersom Runebergs verk ändå inte platsar i den medicinska kurslitteraturen; en kollega till honom hade ju förresten redan snott storyn om den där Fältskärn.