I takt med att tunnelbanan byggdes ut växte de nya förstäderna fram, långt ifrån den gamla stenstaden med dess bakgårdar och dasslängor. 

Ända in på 1930-talet hade Sverige sämst bostadsstandard i Europa, men nu fanns det visioner: Funktionalismen gjorde sitt intåg. De nya husen skulle inte ligga i kvarter kring mörka bakgårdar, utan ljust och luftigt, och omgivna av generösa grönytor. De flesta var så kallade lamellhus, varav smalhus var en variant. I smalhusen fick lägenheterna ljus från två håll, och de var dessutom lönsamma att bygga: man fick plats med flera lägenheter på samma yta och slapp installera hiss eftersom husen vanligen bara var 3- 4 våningar höga. På 40-talet kom punkthusen, som sägs vara en svensk uppfinning, särskilt lämpad för kuperad terräng – och det var det ju gott om i de nya områdena.

Inne i den gamla stenstadens kvarter fanns en strikt uppdelning mellan de förnämare gatuhusen och gårdshusen. Ivan Oljelund skriver i sin roman ”Det hände på Kungsholmen”: “När någon i gårdshuset fick det bättre ställt, flyttade han gärna över till gathuset. Där var hyrorna lite högre, men man hade dasset på den större gården och utsikt över gatan.” 

Ibland var det mindre roligt att vara förnäm: Ann-Madeleine Gelotte i ”Tyra i 10:an Odengatan”:

”Det var skillnad att bo i gathus och gårdshus. I gathuset var det stora Iägenheter och där bodde mer förmöget folk. Folke bodde där. Han ville så gärna vara med och leka, kunde komma springande ner till oss på gården. Men då hämtade de genast upp honom igen.” 

Funktionalismen ville upphäva sådana skillnader och skapa bra och hälsosamma bostäder för alla. De var dock fortfarande ganska små, med moderna mått mätt. Ingemar Unge skriver i “Paradiset under Globen” att flertalet av hans grannar på Pelargatan 13 hade bott “först i stora våningar lämpliga för folk med många barn och sedan ganska trångt med tonåringar. Nu bor de i våningar som passar för en eller möjligen två personer. Och hela tiden är det samma lägenhet.”

Förortsbyggandet var motorn i moderniseringen av det svenska samhället. I de nya husen fick vanliga arbetare med stora familjer både badrum och funktionella kök, med gas- eller elspis, bra skafferi, rinnande kallt och varmt vatten, fungerande avlopp och sopnedkast i trapphuset. Det gamla kombinerade allrummet och köket ansågs, förmodligen med rätta, som ohygieniskt. Nu byggde man istället mindre, kompakta kök där allting fanns enkelt inom räckhåll, och där matlagningen kunde ske på ett rationellare och mer hygieniskt vis. Man räknade också med en förenklad matlagning med den nya tidens större utbud av industritillverkad mat och halvfabrikat

1944 grundades Hemmens Forskningsinstitut med uppgift att förbättra boendet, bland annat genom att rationalisera hushållsarbetet. Kemister, näringsforskare, sociologer, ingenjörer och arkitekter undersökte, mätte och analyserade hemarbetet. Resultatet blev så småningom den första svenska köksstandarden 1950. 1957 ombildades Hemmens forskningsinstitut och fick namnet Statens institut för konsumentfrågor, numera Konsumentverket.

”Hemforskningen i eget institut, start med disk” skriver DN och fortsätter: “Låg diskbänk gör trött husmor – här undersöker med kand Hagberg kraftförbrukningen vid en sådan pinobänk”.

På nästa bild arbetar en kvinna i köket (vid vad som verkar vara en för låg bänk),  medan en annan, iförd prydlig vit rock,  antecknar alla hennes rörelser  och noggrant klockar tiden.

Det är tack vare dem vi inte längre behöver stå böjda över låga arbetsbänkar eller springa över golvet med fulla kastruller: arbetsytorna ligger samlade, med diskho och spis nära varann.

Så var det åtminstone tills köksöarna blev moderna. För i dag verkar vi på sätt och vis vara tillbaka i det slags kök där vi började – allrummet, där allting sker samtidigt. Öppen planlösning med kök och vardagsrum i ett och så kallade köksöar gör det möjligt att samlas kring spisen. Å andra sidan har jag läst att man inte lagar så mycket mat där. Däremot lär man ägna sig mycket åt att läsa kokböcker och titta på matlagningsprogram. Har jag läst.