Fyrtiotalisten från Hammarbyhöjden brukar skriva på Enskedebilders anslagstavla då och då. Här är hans senaste berättelser:

Jag kan inte låta bli att titta in här, delvis för att jag trott att någon bekant från de fornstora dagarna under fyrtio- och femtiotalet skulle höra av sig. Någon Sune, Gunhild, Eva eller Bosse som vandrat under Hammbarbyhöjdens klarblå sommarhimmel under samma tidsepok. Men också för att bara sätta mig ner och blicka tillbaka till den blomstertid som var. Det ger ju också en ganska angenäm känsla. Och såklart är det ju roligt varje gång något nytt händer här på bloggen.

Fru Märta Olson var föreståndare för Parkleken, eller ”Gungparken” som man sa till vardags. Märta var en pärla. Märta var gift med Stickan. Båda var pingstvänner och hade stort hjärta och medlidande med oss busungar.

Där vid Petrejusvägen, mellan Wahlbergsgatan och Strahlenbergsgatan, låg den plats som var så nära paradiset man kunde komma åren -45 till -58. Plaskdammen, gungorna, pingisbordet, styltorna, och lådhockeyspel, och en liten fotbollsplan. Fotbollsplanen med grusbeläggning där ”drivboll” var ett självklart begrepp.

Man firade Midsommar där på grusplanen. En liten estrad monterades upp och några musikanter utvalda på något kommunalt sammanträde gjorde sitt bästa med musiken. Systrarna Missy och Eivor snabbutbildade oss i dans, ett steg hit och två steg dit. Allt för att förbereda oss på det goda som livet kan bjuda på.

Här kan man läsa mera om bland annat gungparken och parkleken.

Hammarbyhöjdens klarblå sommarhimmel skiner alltid i mitt minne. Kul å titta in här igen. En vana som infinner sig vart annat, vart tredje år. Hoppas jag inte tröttar ut er, Enskedevänner.

Jag vill meddela att jag upptäckt ett bekant ansikte på ett klassfoto från inlägget ”Christer Eklund har skickat in en bild från klass 1 i Hammarby folkskola 1948”.

På främre raden, tredje personen från höger, sitter ”Räkan”. En liten busunge från långa längan, Petrejusvägen 30 någonting? Där han sitter som 7-åring ser han ju gullig ut, men några år senare tilldelade han mig en dansk skalle som fick näsan att spruta blod. Det var någon sorts rättvisa eller rivalitet som skulle skipas på vårt fritidstillhåll, Hammarbygården. Så den gossen glömmer man inte i brådrasket.

Gossen som är knästående på vänstra flanken är troligen Stickan Andersson på samma adress: Långa längan. Där bodde för övrigt ganska många barnrika familjer. Liljegren var väl 12 barn, Andersson 8, och Bladh ’s var ganska många. Barnrikehus var ett passande epitet.

Tiden glider på och här pratar jag rakt ut i tomma intet, eller ?

Var tog ni vägen alla vänner från Hammarbyhöjden? Några tog vägen över Björns trädgård in på Kvarnen och blev mer eller mindre kvar där. Bonzo Jansson blev en legend och lokal filosof. Utvecklare av samtidens södermalmsspråk som delvis fortfarande lever. Vi övade på benämningar som tjejer, tjack, mök, och vad jäspar skorpan, och annat trams. Bonzo fick Risberg och Halldoff på gott humör mellan ölsejdlarna. Sen var det Onsdagträffen på Eriksdalsskolan som blev en språngbräda för Rock Boris liksom kompisarna Rock Ragge och Little Gerhard.

Men var tog alla vägen? kan man undra över och ropa ut i mörkret.

Här kan man läsa mera om bland annat Kvarnen och dem som hängde där.