Kerstin berättar: Min farfar Gotthard Larsson föddes 1877, kom till Enskede med sin familj 1911 och bodde från 1913 i en dubbelvilla på Margaretavägen, nu nr 86, på den tiden ett annat nummer. Han hade en kopparslagarfirma i källaren, därför kallades han ”Kopparlasse”. På bilden ovan är han 40 år och står som nr två från höger i översta raden. I vakternas mössor står det ”Enskede Folkpark” eller ”ORDNINGSMAN”. Farfar avled 1948.

Min pappa Erik Larsson, född 1910, fick tillsammans med sina kompisar hjälpa till att dra runt karusellen. Som belöning fick de åka gratis, men pappa var så yr att han aldrig utnyttjade det. Och i hela sitt liv åkte han aldrig mer karusell.

Som vuxen byggde han ett hus mot skogen på Svampvägen 160, där han bodde till sin död 1995. Nu bor vår dotter med familj i mormors och morfars hus och min man och jag bor sedan 1970 på Svampvägen 157 snett mitt emot, i hörnan Svampvägen/Korta vägen.

Enskede Folkets hus låg på Källvägen 19, mitt för Krokvägen, och kallades oftast ”Kåken”. Det var en primitiv byggnad, ursprungligen marketenteri för anläggningsarbetarna i Enskede. Huset invigdes den 25 november 1911 och innehöll en samlingssal med scen och en vaktmästarbostad om ett rum o kök.

Claes Holm och hans hustru Margit arbetade som vaktmästarpar där i några år efter att de gift sig 1927 och Margit minns att vattnet frös i köket, trots att kaminen var rödhet för jämnan. När det var föreningsmöte och man ville koka kaffe i köket fick familjen tränga ihop sig i sitt rum. Två torrdass fanns det, som vaktmästaren skulle tömma, ett på var sida om ingången.

Folkets husföreningen hade många olika aktiviteter, bland annat lövskrindetåg genom Enskede och in på Södermalm med ungdomar klädda i dräkter illustrerande vikingatiden, medeltiden, Engelbrektstiden. 1600-talet, Gustavianska tiden, 1840-talet.

Den 23 juli 1914 hade ordföranden Nils Rudolf Agaton Björkman sökt tillstånd om att få genomföra ett karnevalståg genom Enskede med sång, musik och Bellmansdräkter. Ansökan avslogs av polisen, men trots det genomfördes ett mindre tåg tre dagar senare.

Konstapel N:554 Josua Emanuel Blomkvist rapporterade att ”ett 10-tal manspersoner iklädda s.k. Bellmsansdräkter under sång kommit tågande på två led å Källvägen i Enskede in på Sockenvägen och vidare till Enskede folkpark, därvid ett 20-tal personer gått dels framför och dels bakefter tåget.”

Ordföranden Björkman medgav att sångarna, som tillhörde Stockholms arbetaresångförening, hade sjungit, dock inte hela vägen. Och det var inget karnevalståg: Sångarna hade bytt om i Folkets Hus på Källvägen och sen ”i klump” gått till Folkparken. Först vid parkingången hade de ordnat upp sig i två led och marscherat in.

”Kåken” var aldrig avsedd som mer än ett provisorium och 1939 gick det inte längre att nödtorftigt reparera huset. Det revs.

Under alla år hade man kämpat för att få ett bättre Folkets Hus/Medborgarhus och 1939 hade Medborgarrättsrörelsen fått en tomt i hörnet av Sockenvägen och Nynäsvägen, man hade även fått byggnadslån, och Konsum, Stadsbiblioteket samt Kaféaktiebolaget Norma var hyresgaranter (den senare med rätt att utskänka pilsner).

Då kom kriget och satte stopp för planerna. Dessutom dök en konkurrent upp: I Församlingshuset fick föreningarna i Enskede fina lokaler gratis. Medborgarhusföreningen upplöste sig själv.

Enskede Folkpark invigdes 1914 av dåvarande borgmästaren Carl Lindhagen. Det var Enskede Folkets Husförening som drev folkparken, med förhoppningen att få in pengar för att bygga ett nytt Folkets Hus – vilket alltså skulle komma att misslyckas.

Parken sträckte sig ända från Rörsoppsvägen till Stockholmsvägen och långt in i Svedmyraskogen, med Svampvägen som gräns i mot norr. Ingången låg vid Korta Vägen. Här fanns en fin friluftsteater med 1000 platser. Operetter, folklustspel och revyer stod högt i kurs, men man spelade även Strindberg och Tolstoj.

Och så hade man barnteater.

SvD skriver i augusti 1917 om Skådebanans föreställning för barn i Enskede Folkpark:

”Den skäligen enkla historien väckte en hel del munterhet, särskilt hos den yngre publiken, som applåderade sin jämnårige ”Lill-Lasse”, alias Ragnar Wiberg. Lilla Elsa Höglund måste bara vänja sig vid att tala högre och inte vända ryggen åt publiken när hon har något att säga.”

I folkparken fanns även gott om plats för att lägga ut en filt och njuta av medhavd matsäck. Det var till och med tillåtet att sätta upp egen hängmatta om man hade någon. Fram till 1924, när parken fått en ny regim, serverades bara kaffe och saftkobbel, inga alkoholhaltiga drycker – även om de ändå förekom.

Och så fanns här förstås dansbana, basarstånd, pilkastning och skjutbana. Redan under den första sommaren inkom klagomål från 48 i Enskede boende personer, huvudsakligen villaägare:

Oväsendet från dansbanan störde jordfästningarna på södra begravningsplatsen, och efter dansen drev stora hoper övervägande söderbor, s k ”söderamerikanare” genom Enskede och störde friden för dem som offrat tid och pengar för att få leva i lugn och ro.

Enskedes poliskonstaplar Eriksson och Blomkvist märkte visserligen inte mycket av buslivet, men det kan ha berott på att deras pass slutade vid midnatt.

Inför den tredje säsongen anställde folkparkens ledning 15 ordningsmän med främsta uppgift att se till att dansen var anständig. De som ägnade sig åt ”jump” eller ”björndans” skulle omedelbart bli avvisade.

I mitten av bilden står Kerstin Rehnmans farfar.

DN rapporterar den 8 maj 1916 om intressanta planer för parkens omdaning. I det vackra sommarvädret hade ungefär 1700 personer infunnit sig till premiärkvällen och på programmet stod inte mindre än två teaterföreställningar: ”Duvals skilsmässa” och ”Drilléns operett”, dessutom föredrag om Folkupplysning av riksdagsman Bärg, musik och sång av Enskede manskör, samt naturligtvis dans.

Redan nu hade man anordnat sittplatser för 1000 personer framför friluftsteatern och flera förbättringar planerades, bland dem en om- och tillbyggnad av friluftsteatern samt en modern kafferestaurang för 100 bord. För att öka trivseln tänkte man dessutom få bort ”de minst trevliga kioskerna”. Och 15 ordningsmän skulle alltså upprätthålla ordningen – ”vilken dock vid besök av en Dagens Nyheters medarbetare synes idealisk”.

Den sedeslösa Enskededansen var omskriven.

I juni 1915 skriver DN under rubriken ”Jumpa” och illustrerat av bilden ”På dansbanan”:

”Eftersom Enskede utvecklas och får vidgade kulturbehov har det uppstått en häftig strid därute om dansbanan i folkparken.

Ungdomen behöver den för att vinna ett lätt och naturligt umgängessätt, men poliskommissarien anser att dansen, sådan den begås i Enskede, fördärvar goda seder och motsätter sig fordran på att banan upplåtes till offentlig dans.

Det som gör Enskedeborna till sådana mönster av depravation är den smaklösa one-step – men var gör man inte det? Är det det södersvajiga sättet som gör denna one-step till den omtalade jumpningen?”

Några dagar senare kom nästa kapitel: ”Enskededansen inför regeringen”:

Den energiska föreningen Enskede folkpark har gått till högsta instans för att få det av polismästaren vägrade tillståndet till dans i Enskede folkpark. I avvaktan på k m:ts utslag begär man nu särskilt tillstånd av överståthållareämbetet för nästkommande lördag och söndag. Detta eftersom kanslisekreteraren och chefen för andra byrån i civildepartementet Wallin uttalat en önskan om möjlighet att genom personligt besök i Enskede folkpark få se hur det dansas.

Men affärerna i Folkparken gick dåligt, och ännu sämre gick det när parken fick dåligt rykte. När man 1924 började servera öl kom det folk från stan och det blev bråk. I mitten av 1920-talet var Folkparkens saga all.

2007 tittade Kerstins barnbarn Axel, 6 år, uppåt och fick syn på något uppe i en tall strax ovanför ingången. Kerstin såg att det var en porslinsisolator – och kunde berätta för honom om parken. Det enda kvarstående minnet?

(Källa: Enskede-Årsta Hembygdsförening, årsskrift 2020)

Nedan One-step/Fox Trot i stumfilmer: