Vi som bodde på Pelargatan 7


Susanne tar med oss på ett besök på barndomens Pelargatan 7: Utanför porten hade vi blomrabatter och parksoffor. Vi går in genom porten som var en rätt tung dörr när man var liten, så ibland fick man vänta på att någon vuxen skulle komma för att gå in eller komma ut. (undrar hur många gånger man hann kissa på sig – eller satte man sig på huk bakom huset kanske?)

Innanför porten låg pannrummet till höger, ett par steg ner. Därinne luktade det eldningsolja och här hade portvakten en snickarbänk och en massa spännande verktyg. Till vänster innanför porten fanns ett stort element som var kanon att tina is-lovikavantar och värma rumpa och händer på. På fötterna hade man pjäxor, så tårna fick tina upp när man kom hem.
 
Dörren rakt fram i porten gick till tvättstugan som även var ett skyddsrum. Först låg mangelrummet, sen torkrummet och därefter tvättstugan.

Här gällde att hålla koll på temperaturmätaren på tvättmaskinen. Väntade man för länge kunde man ibland komma tillbaka och få se hela maskinen dold i lödder.

Och centrifugen med sin pedal för att bromsa/stanna den! Det gällde att stå med hela sin kroppstyngd på den skallrande helvetesmaskinen. Packade man maskinen fel med den blöta tvätten så det blev obalans i trumman, då förde den ett herrans liv när trumman slog mot ytterhöljet och man trodde den skulle hoppa av sitt fundament och fara iväg!

I begynnelsen ”gick” tvättmaskinen på gaspolletter. Lakanen lades i blöt i den rostfria baljan före tvätt. Tvätten kunde nog Morsan fixa men manglingen var Farsans område. Lakanen skulle vikas efter ett visst ”mönster”: Först på mitten och dras/sträckas/gnussas, vikas en gång till och sen skulle den ena ”vingen” vikas runt! Kan bara beskriva det som att lakanen veks som ett W och sen rullades ihop.
 
Till jul stod det alltid en julgran vid tvättstugan. Vi var lyckligt lottade, för vid bron som gick över Hammarbybacken såldes det julgranar så det var ju aldrig långt att frakta hem dom. I det närmaste huset till vänster högst upp till höger bodde min kusin. Jag bodde en trappa ner till vänster.

Till vänster ligger alltså först 7:an, och sen kommer 11:an, för det fanns ingen 9:a!! Det var kommunal mark emellan husen. Husen byggdes ca 1942. Undrar om det inte fanns avsatstrappor ner till skogstigen som gick till Skärmarbrink?

Sen kommer vi fram till hissen som ska ta oss upp i huset. Som litet barn nådde man ju inte upp till knappen för 6 tr. så man sträckte sig på tå och tryckte på den knapp man nådde till. Sen var det bara att knata resten av trapporna upp. Undrar om det inte fanns en skylt att minderåriga INTE fick åka ensamma…hmmm??  Var man ordentlig så tryckte man på knappen Ned så stod hissen på Bv för näste man som ville åka upp.  (Varför prioriterade man upp?)  

På bottenvåningen bodde husets portvakt – en räddare i nöden när man var nyckelbarn och glömt nyckeln hemma. En ”pling” på dörren och en nyckel plockades fram ur hemligskåpet. På bottenvåningen fanns även ett barnvagnsrum.
 
Ska vi ta hissen upp och kolla på vår vind? Ett kallt och aningens skrämmande utrymme, då hissmotorn hade sitt utrymme här uppe. Satte hissen igång var det lite läskigt med ljudet. In till vårt förråd var det en branddörr tung som attan, och när den smällde igen hoppade man högt. Härifrån fanns det en lucka i taket som vissa balla grabbar klättrade ut igenom för att sätta sig på taket och kolla på någon match på Söderstadion.

Nu går vi nerför alla trappor och kollar på våra grannar som vi umgicks med på högtider och till vardags.
 
På 7 trappor, direkt vid vindsdörren, bodde Yvonne med sina föräldrar i en tvåa, där matplatsen hade gjorts om till Yvonnes rum med skjutdörrar. Hon var tre år äldre än jag och pluggade musik men ibland fick man komma in och leka eller lyssna när det musicerades, mamman på piano och Yvonne på fiol. Till jul spelades julmusik och ringdansen gick ut i trapphuset, och den som ville hakade på.
   
 I nästa lägenhet bodde min kusin Anne med sina föräldrar. I den dörren sprangs det ofta, undrar om jag ringde på dörrklockan någon gång eller bara klev in? På den tiden var dörrarna nog bara låsta på nätterna. Anne och jag lekte en hel del.  

Julafton firades ibland hos min kusin med ytterligare en familj – med grisfötter, tunga, syltor, sill och allt som hörde därtill. Fast jag höll mig till köttbullarna!

Och dom vuxna satt ju bara och åt och åt och pratade när vi barn ville ha julklappsutdelning, suck! Ibland tror jag nog det blev en Jansson till vickning också. Här stod alltid en kungsgran i vardagsrummet och den höll sig oftast ända till kusin Annes födelsedag som var i slutet av februari.
 
I detta vardagsrum fanns det ett piano som Annes mamma spelade på ibland. Hon kokade ofta njure, och då luktade det apa i hela trapphuset, för att inte tala om när det var tid för surströmming i var och varannan lägenhet!! Vi hade fortfarande lyxen med ett sopnedkast på varje våningsplan men det hände att det blev stopp nere i källaren så soporna stod staplade på varandra till ex antal våningar upp. Det luktade heller INTE gott!      
 
På samma våningsplan bodde även vicevärden som jag tyckte var aningens förnäm. I nästa lägenhet bodde Kjell med sina föräldrar. Våra pappor hjälpte varandra med att frisera sig en gång i månaden.

Nu ska vi ner ett våningsplan. En del lärde sig att åka på ledstången, men det fixade inte jag. Ändå lyckades jag ramla i trappen så det blev ett par stygn på hakan, troligen gick jag i träskor.
 
På 6 tr. bodde Lasse, brorsans kompis. Hans mamma hade en locktång som värmdes på gasspisen, så där inne luktade det ibland bränt hår. Sen kom en familj med två tjejjer som var bra mycket äldre än jag, men ibland fick man komma in och kolla i deras sminkväskor. Så då var den dagen räddad.

I vår lägenhet fanns bredvid köket ett litet sovrum, som säkert brorsan fick då han var 9-10 år. Troligen sov jag ihop med Ma o Pa i det andra sovrummet. Brorsan hade Märklintåg och vagnar som intresse så farsan byggde en smart förvaring: En platta som fälldes ner från väggen och vips fanns där räls och ett låtsaslandskap. Att bygga med Mekano gillade han, liksom skruvar, muttrar, hjul. 

En öppen spis hade vi i vardagsrummet, den funkade sas det men jag kommer bara ihåg den som ett utrymme för prydnadssaker. Till jul kom den lilla kyrkan dit, julbocken och senare min julkrubba.
                         
Brorsan fick en etta på 5 tr. 1966 eller 67, och jag fick ”stora” sovrummet. Att Ma o Pa knoppade i en hörnsoffa i stora rummet kommer jag väl ihåg. Sen flyttade dom in i ”lilla” sovrummet bredvid köket, men årtal på denna rockad vet jag faktiskt inte. Däremot minns jag att jag en gång som tonåring hade varit på galej och kom hem rätt sent/tidigt, tog telefonen med mig in på rummet (lång skarvsladd!) och satte mig i garderoben för att det inte skulle höras. Men så kommer Pappa, öppnar garderobsdörren, blänger på mig och ruskar på huvudet. Undrar om det var dags för honom att gå till jobbet! Uj uj…
 
På 5 tr bodde Nils med sina föräldrar. Undrar om inte hans mamma var hårfrisörska och min mamma ibland fick håret lagt/färgat av henne hemma hos dom.

Och i lägenheten under oss bodde Hans-Ove, som brorsan hade en snabbtelefon till, med sina föräldrar. Hans pappa var brandsoldat, senare ambulansförare. Vid ett tillfälle hjälpte han ”oss” att konstatera att jag brutit benet i kälkbacken vid Skärmarbrink. Brorsan körde och jag i mitt oförstånd stack ut benet mot en sten. Hur gammal jag var har jag noll koll på. Men jag vet att morsans strumpstickor kom väl till pass, för fy fan va det kliade under gipset.
 
På 4 tr bodde en pastor med familj. Lars hette sonen som jag ibland lekte med. Dom bodde i två lägenheter: En vägg hade slagits ut. Pastorn tog nog emot par före vigslar och kanske anförvanter inför begravning i sitt arbetsrum som var i hörnrummet. 
 
Resten av våningsplanen ner hade jag ingen direkt kontakt med. Där fanns några äldre grabbar och tjejer som man visste vilka det var men det stannade därvid. Grabbarna grus hade ibland ”krig” med de sk Elefanthusen på andra sidan tunnelbanan, på Olaus Magnus väg. Skrämselhistorier gick ut på att den som blev tillfångatagen blev straffad genom att de tog ett sandpapper och gned på armen för att sen hälla peppar i såret. Sandlådan var rätt säker för mig.

En reaktion på ”Vi som bodde på Pelargatan 7

  1. Det är mycket som hände i ens barndom. När det skrivs om vissa saker så kommer minnena fram. Roligt att det skrivs och berättas när man själv är med i berättelsen

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s