Vinjettbild: Sönerna på picknick i Tunnelbaneskogen.
I bakgrunden Dödskallegrottan.

Dick berättar om barndomens farligheter:
Det var inte bara så att Frimärksvägen i början av 60-talet var Enskedes ”farligaste” plats. Det var också den mest spännande – och ibland den mest skrämmande. Den var t o m så skrämmande och farlig att ”Tunnelbaneskogen” fanns där. Hur ruskig den var visar mitt första minne av densamma, från kanske tre-fyraårsåldern. Då fick den där säkert i Postiljonsgatedelen häckande häxan, mig och två-tre till jämnåriga grabbar, att göra något fruktansvärt! Vi stod uppe på den höga bergsknallen ovanför tunnelbanespåren, drog ner byxorna och visade snoppen – för att skrämma tanterna på tunnelbanetåget!

I den gigantiska ”Tunnelbaneskogen” bakom husen på samma gata (vilken sträckte sig ända från dessa till nämnda tunnelbanespår mellan Svedmyra och Stureby) kunde också den som gick någon av gångvägarna från Skåpaforsvägen i Stureby till Svedmyra tunnelbanestation en dag kanske få se Zorro i sin mask, jagandes den onde kaptenen eller sergant Garcia. En annan dag kunde det vara Dartangan, Atåss, Pårtåss och Arramiss som satte käppar i hjulen för den onde kardinal Rischiljö, eller han
med ostnamnet, Rockfort ni vet.

Ibland flög Stålpojken (alternativt Stålmannen) omkring där och jagade den onde Lex Luthor som mitt i skogen hade lagt ut den gröna kryptonitklippan. (Lana Lang och Louis Lane var dock fullständigt frånvarande). Men, det gällde för vandraren att se upp (eller snarare rakt fram), för det var alltid fråga om flygning på låg höjd. Den som gick den södra gångvägen, närmast husen på Frimärksvägen, kunde också spana upp mot höjden och se det amerikanska, blåklädda kavalleriets fort (i form av en staketomgärdad piskställning) försvaras mot grymma rödskinn (konstigt nog dock aldrig mot sydstatare). Men det kunde också anta formen av en medeltida riddarborg med höga torn, där Ajvenho slogs på kung Rickards sida mot den onde prins John.

[Här måste jag få göra ett korrigerande inpass. Det var faktiskt inte prins John som var ond – det vet jag nu för när jag började släktforska insåg jag att denne är bland mina anfäder – utan istället kung Richard, vilken som hundraprocentsgay (det är faktiskt sant) inte fick några barn. Så honom härstammar jag alltså inte från. Men på den tiden var jag naiv nog att tro att det var prins John som var ond.]

Lite pinsamt, både för kavallerifortet och riddarborgen var dock att några meter bort låg en liten trekantig fördjupning i bergsknallen som alltid var vätskefylld. Det var ”pissgölen”. Av någon anledning var det en oskriven lag att alla grabbar måste kissa i densamma, så färgen och odören var inte särskilt trevliga. Där har jag förresten mitt första minne av att jag hade en ”levnadsfilosofisk” fundering, i kanske femårsåldern. Av någon anledning började jag undra över om andra kunde tänka och känna som jag. Jag minns, att det var väldigt svårt att fatta och tro.

Biografen Corso
Märkligt nog var det inte helt sällan som hjälteförekomsten i den oändliga Tunnelbaneskogen styrdes av vilka matinéer som visades på biografen ”Corso” i Stureby. Som jag minns det var det varje söndag (utom på sommaren) som man den sista sträckan på Skutskärsvägen stegvis avancerade från gångande till vilt ”lubbande” när man närmade sig kröken vid Bandhagsvägen. Och varje gång var man ändå för sent ute. Trappan kryllade av ungar i åldrarna fem till tolv/tretton år och för det mesta hamnade man på de nedre trappstegen. Inte blev det bättre av att ”de stora killarna” tyckte att de hade rätten att tränga sig förbi oss småttingar. Men, konstigt nog fick alla plats i biografsalongen.

Biografen Corso är också platsen för ett av mina mest triumfartade minnen från de tidiga tonåren. Hösten 1968, då det visades en barnförbjuden Draculafilm där, gick snacket att ”alla” skulle dit. Framförallt då de häftiga och balla killarna, som Benny Bergström, Inkan Moberg, Rydan och andra. Själv var jag varken idrottsintresserad eller särskilt välbyggd (”bröst och bringa som en sardin” brukade fadern säga), så mitt ”imponeringsvapen” var istället att jag var ovanligt kunnig för min ålder och hade verbal förmåga (jag var känd för att t o m kunna ”snacka omkull” lärare).

Som vanligt anlände jag sent. Nu i sällskap med Gunnar Johansson (senare Sevén) och Tommy Hall. När vi kom runt ovan beskrivna hörna (men när man är tretton år är man betydligt mer ”värdig” än som fem-sexåring och springer inte) var trappan fullproppad, som vanligt. Där stod de allihop, de häftiga och balla killarna plus ett antal brudar och vi fick direkt höra: ”Det är ingen idé att ni försöker, de släpper inte in nån under femton”. ”Vi tänker i alla fall försöka” svarade jag.

Till saken hör, att det varit felannonserat i kvällstidningen, där det istället för Dracula hade stått att ”Agent 007 ser rött” var kvällens film, vilket jag tog fasta på. På ytan kaxigt (men under mycket nervöst) stegade vi förbi alla de ”balla” killarna och brudarna, klev in genom dörrarna och fram till biljettluckan, där jag nonchalant frågade: ”Är det James Bond eller Dracula som visas ikväll?” ”Det är Dracula” svarade mannen i biljettluckan, varvid jag replikerade. ”Varför står det då James Bond i tidningen?”

Det här engagerade biljettvaktmästaren som kom fram och började beklaga sig över hur dåligt tidningen skötte detta. Vi lyssnade artigt och sedan sa jag: ”Nej, nu är det väl dags att gå in, så vi inte missar början.” Biljettvaktmästaren tog våra tre biljetter, rev dem, öppnade dörren och släppte in oss. T o m den då lille Tommy Hall (senare växte han till minsann, blev stor och muskulös och polis till yrket), vilken kanske var minst av alla grabbar som försökt komma in, blev insläppt.

Gissa om vi var kungar i skolan dagen därpå! Vi hade brädat alla de ”balla och häftiga” och jag hade visat (men det förstod jag inte då) att ordet kan vara starkare än vilka fysiska muskler som helst. Men ingen av oss andades naturligtvis ett knyst om hur ”skitnödiga” vi varit sedan vi skilts åt och skulle gå hem ensamma. Själv vågade jag knappt passera gathörnen i Stureby, för jag trodde att Dracula skulle hoppa fram bakom varje häck och när jag kom hem visade det sig att INGEN VAR HEMMA! Snabbt av med kläderna, ner i sängen och dra täcket över huvudet. Det var en befrielse när dörren öppnades och jag hörde föräldrarnas röst. Då vågade jag springa in på toan, kissa och borsta tänderna.

Tommy har berättat hur han sprang hem, precis som jag förväntandes att Dracula skulle hoppa fram ur varje buske, hur han inte kunde sova på två nätter och på morgnarna trevade på halsen för att känna om där var några bitmärken. Men när de andra i skolan frågade om filmen varit läskig såg vi lite nonchalanta ut och sa: ”Sådär.” Även om man inte tillhör de häftiga och balla kan man väl vara cool för det?

Fantomengrottan
Men, jag kom lite bort från huvudtråden och får väl återvända till den.

Det var naturligtvis inte bara filmerna på ”Corso” som hade inverkan på vilka hjältar som häckade i Tunnelbaneskogen. När jag f ö försökte hitta annonser från biografen i gamla nummer av Svenska Dagbladet insåg jag, att matinéfilmerna mycket oftare än ”Zorro”, ”De tre musketörerna”, ”Kapten Blod”, m fl, bestått av naturfilmer eller filmer typ ”Rasmus, Pontus och Toker” och ”Anderssonskans Kalle”. Men dem minns jag av någon anledning inte.

En väldigt stark påverkan hade högen med serietidningar i det rum som vi tre bröder delade. Det är förmodligen anledningen till att Fantomen byggde sin grotta i Tunnelbaneskogen, inte det fiktiva afrikanska landet Bengali. Mina söner kan också vittna om det, för när de var små – ja faktiskt ända upp en bit i deras tonår – brukade vi ha en vårpicknick vid ”Dödskallegrottan” i samma skog (se vinjettbilden ovan). Den hade bleknat då, men jag kunde fortfarande utvisa var krönikerummet var, och var de tidigare generationernas fantomendräkter hängde – liksom vi också satt i dödskalletronen.

Innan grottan bleknade bort var de som kände den bäst undertecknad och Bernt Larsson. Det var också bara vi som visste att Fantomen hade en jämbördig hjälte som hette ”Antomen”. Ofta jagade de bägge bovar uppe i ”Guldstaden”, vilken för dem som inte kunde se det fördolda såg ut som en stor ansamling av sly som växte på andra sidan riddarborgen/kavallerifortet. Men Bernten och jag visste att gatorna var belagda med guld (precis som i Kalle Anka-avsnitten om farbror Joakim och den gömda inkastaden) och att där var fantastiska byggnader.

Av någon anledning så dök dock aldrig Diana upp i Fantomengrottan. Tusan vet om hon inte fått ihop det med Djungelpatrullens ledare överste Weeks (för han var inte heller där).

Ja, frånvaron av kvinnor var stor i hjältarnas skog bakom husen på Frimärksvägen. Men vid de sällsynta tillfällen då de dök upp visste de vad deras uppgift var. Som då jag, Franken, Lotta och Monika en gång lekte cowboys i skogen. Medan Franken och jag var ute och sköt bovar och rödskinn städade de hemmet och lagade mat.