När Frimärksvägen var Enskedes ”farligaste” plats.

Dick berättar: Jag föddes i februari 1955 på Södersjukhuset och min första folkbokföringsadress skulle bli ”Frimärksvägen 31, Enskede 7”. Det var ett helt annat land och en helt annan tid som jag föddes i. I de rödrappade, tre våningar höga hyreshusen tror jag inte man kunde finna mer än något, eller några enstaka, efternamn på lägenhetsdörrarna av icke svenskt ursprung. Mitt eget var ett sådant, men det uppdagades inte förrän 35 år senare, och det lät ju så svenskt. Nästan med kunglig klang.

I varenda port fanns det ungar och nästan alla ungarna hade mammor som satt ute på gården, eller i lägenhetsfönstren, och rökande höll koll på sina telningar. På kvällarna kom papporna hem från jobbet och mammorna hade maten färdig på köksbordet.

Fanns det ens en enda unge som hade eget rum? Ja, i synnerligen enstaka fall. I min egen port bodde snett under oss, på mellanvåningen, Kurt och Mary Sköld med enda sonen Robert i en etta. Men ettan hade en klädkammare och där inreddes ett eget rum åt ”Bobben”. Kanske också i femrummarna i 41:an. De som bodde i de lägenheterna var liksom finare än alla andra.

Själv bodde jag med mina bägge bröder i sovrummet i vår tvåa på högsta (tredje) våningen och sov i en gammal kökssoffa. Brorsorna sov i en våningssäng och – tro det eller ej – i detta utrymme lyckades vi också omkring 1961-1962 få in en playwoodplatta, med en märklintågsanläggning inkluderandes fyra lok, vagnar och hus. Men vi klagade inte, för vi visste inget annat.

Så här efteråt förstår man, att det ändå var en väldigt trygg tillvaro. Mammor fanns överallt – även om de inte såg allting – och ingrep om saker gick överstyr. Men, det betyder inte att det inte fanns farliga, äldre killar. Tvillingarna Söderberg och tvillingarna Nilsson var jättefarliga – och så Esbys förstås, med deras farliga schäfer. Men ännu farligare var Bandhagsligan. De fångade in ungar från Svedmyra, skar dem med kniv och hällde salt och peppar i såren. Det måste vara sant, för det var äldre ungar som berättade det.

En annan livsfarlig plats var villan i Stureby, som måste passeras på väg till ”matinuttan” på biografen ”Corso”, på söndagarna.

En större grabb (han var säkert nio år) berättade, att där drog man in pojkar, skar snoppen av dem och gjorde om dem till tjejer. När jag lite tvivlande frågade: ”Är det verkligen sant?” drog han in mig på tomten till ett fönster till källaren och pekade på blå pyjamasar som hände på tork och väste: ”Ser du där då?” ”Ja-a”, svarade jag skrämt.
”Där ser du!” Bevisen var ovedersägliga.

Men trots rädslan måste man ta sig förbi huset varje gång man med sin enkrona i fickan skyndade för att för 75 öre (25 var till en tablettask, eller Nickel) se Errol Flynn, eller andra hjältar, besegra ondskefulla skurkar.

Sedan gällde det att snabbt skynda hem och bryta närmsta raka pinne som fanns, för att ikläda sig rollen av Dartangan, kapten Blod, Hoppalong Cassidy, Zorro, eller någon annan hjälte (inom parentes sagt så var bristen på raka pinnar stor bland skogstäpporna bakom husen efter något år). Det fanns inte ens tid att springa upp till lägenheten och hämta ett svärd eller pickadolver i det välfyllda leksaksskåpet. Man var tvungen att leka omedelbart!

Ja, ja. Nu ler ni lite överlägset och tänker att farorna var inbillade. Men, då vet ni inte, att på Frimärksvägen såg världen väldigt annorlunda ut än på t ex Postiljonsvägen (som vi slogs emot då och då, även om jag aldrig tordes vara i första ledet).

Det fanns mammor för nästan alla barn, men min pappa hade en liten frukt- och blomsteraffär på Ringvägen, på Söder, och i familjeföretaget måste familjen jobba. Så redan när jag var fyra år måste mamma Ella börja arbeta där och satte mig varje morgon på buss 191 för vidare färd till Flensvägen i Örby. Där skulle jag korsa gatan (men jag hade blivit tillsagd att noga se mig för för bilar) och gå till ”tant Solveig” och vara dagbarn. Lite bättre blev det något år senare, då ”tant Dagmar” och ”farbror Wille” flyttade in i lägenheten mittemot våran. Då tog ”tant Dagmar” över dagomsorgen och jag fick vara hemma på gården.

Tant Dagmar var fantastisk på många vis och gjorde härliga plättar med jordgubbssylt till. Men för det mesta satt hon i köket, rökte och läste damtidningar, och förstod absolut inte den gigantiska fara som hotade på gården. Det var det andra och överlägset största faktum som gjorde Frimärksvägen till en så mycket farligare plats än någon annan i hela Sverige (åtminstone Enskede), för på gatan bodde en NEGER!

1960 var svarta icke existerande i svenska förorter (med undantag för Karl-Gerhards adoptivdotter Fatima förstås, men hon bodde ju inte i någon förort). De var några man möjligen såg på film, där de himlade med ögonen och verkade lite dumma, men fanns de verkligen på riktigt?

Ja, det gjorde de, för på Frimärksvägen bodde det en och som för att understryka hur farlig han var så bodde han i områdets enda källarlägenhet! Vilken normal människa skulle bo så? Alla vi andra bodde ju i ”riktiga” lägenheter.

Äldsta brorsan och ”Bobben” på gårdsplanen där sandlådan var. Till vänster platsen där ”Negern” kom gående från tunnelbanan på morgnarna, mellan husen.

Värst av allt var, att han bodde under grannporten (29:an), så varje gång man skulle gå till källarkontoret – eller bort till tvättstugan – fanns risken att han kunde slänga upp dörren till sin lägenhet, rusa upp och fånga in en för att stoppa ner i sin gryta.

När vi trodde att Negern sov klättrade vi på varandra för att nå upp till de nätgallerskyddade fönstren (bara en sån sak, vilken normal människa har nätgaller för fönstren där man bor?) för att få en skymt av grytan, vilken vilade på ved och stockar som skulle tändas när han skulle äta upp någon av alla de ungar som bodde på Frimärksvägen. Själv såg jag aldrig grytan, för fönstren var skitiga och det var kolmörkt innanför, men jag hörde flera äldre vittna om att de såg grytan som stod på veden. Och det vet ju alla som varit med sedan 80-talet att barn ljuger aldrig om traumatiska upplevelser.

Att Negern var kannibal fanns det uppenbara bevis för. I mitt rum stod barnboken ”Ditt och Datt på äventyr”, av Frank Petersson, och där såg man tydligt att negrer åt barn (se bifogade bevisbild). Man undrar om någon idag är intresserad av att trycka upp boken som faksimil?

Som tur var så var det inte så ofta vi tänkte på faran, men särskilt farligt var det ändå på morgnarna eller förmiddagarna, när vi satt i sandlådan och lekte med bilar eller krigare i form av plastgubbar. Plötsligt ljöd varningsropet: NEGERN KOMMER!

Omedelbart grabbade man tag i de leksaker man hann få med sig och sedan gällde det att snabbt gömma sig, springa upp till mamma eller – som i mitt fall – till dagmamman. Men hon förstod inte alls rädslan utan försökte lura i mig, att Negern spelade trumpet på en nattklubb och så fortsatte hon att röka och läsa damtidning. Jag förstod ju att hon inte blev rädd, för hon var ju en tant, och inget barn, och riskerade alltså inte att bli uppäten. Undras just varför barn är så aptitliga? Men, tanter och farbröder är väl sega i köttet kan jag tänka. På en själv skulle väl kannibalernas tänder krascha om de försökte tugga ens kött idag.

Plötsligt en dag hade Negern flyttat och skräcken släppte, men så här, långt efteråt, kan jag undra hur denne amerikanske jazzmusiker (när han kom från tunnelbanan på morgnarna bar han med sig sitt trumpetfodral, åtminstone som jag minns det) såg på människorna på Frimärksvägen. Förstod han hur rädda barnen var? Hade han någon som helst kommunikation med sina grannar? (Förmodligen inte, eftersom knappast någon där pratade eller förstod engelska). Vad tänkte han om barnen som med jämna mellanrum försökte kika in i hans lägenhet, när han skulle sova? Vad kunde han ha tänkt om att han inte hade något namn, utan bara var ”Negern”?

Hur som helst utgår jag från att alla som bodde i Enskedeområdet i den tidsåldern måste inse, att den farligaste platsen som då existerade i Sverige (eller åtminstone Enskede) var Frimärksvägen!

9 reaktioner på ”När Frimärksvägen var Enskedes ”farligaste” plats.

  1. My word! You are either very brave or very foolhardy. You are not worried the thought police will track you down and arrest you for your extremely non-pc attitudes towards the BLM contingent?

    I saw my very first negro, or black man, in real life in May 1967, at age 14 and 1/2, in central Stockholm (Stockholmsterrassens uteservering). He was large, fat, very black and quite repulsive, and an American. He spoke American, as opposed to English (which is what I speak, having been domiciled here in England for most of my adult life – for more than 41 years now).

    Gillad av 1 person

    1. It has been a problem for me during my whole life, that I can’t conform to political correctness (or stupid rules). I hope that my thoughts in the end will show readers that the text has nothing to do with racism, quite the contrary. But I refuse to conform to those who are eager to deny democracy and the right to speak (the though polices, or ”opinion fascists”) just to demand that their ”right” wiew must be applyed to everyone. I refuse to conform to those who believe that if you don’t mention it, it has never existed.

      Gillad av 1 person

      1. Hah! Yes. Collective denial works pretty well, providing enough people sign up to this version of reality.

        Millions of books still exist that describe accurately past reality as it was perceived at the time. What next? Huge bonfires of ”forbidden” books and authors, not approved of by the present regime? We have been down this path before: The Nazi book-burning ceremonies in Germany in the 1930s, and the Chinese ”cultural revolution” of 1966-1976.

        ”The Nazi book burnings were a campaign conducted by the German Student Union (the Deutsche Studentenschaft or DSt) to ceremonially burn books in Nazi Germany and Austria in the 1930s. The books targeted for burning were those viewed as being subversive or as representing ideologies opposed to Nazism.”

        ”The Cultural Revolution, formally the Great Proletarian Cultural Revolution, was a violent socio-political purge movement in China from 1966 until 1976. Launched by Mao Zedong, Chairman of the Communist Party of China (CPC), its stated goal was to preserve Chinese communism by purging remnants of capitalist and traditional elements from Chinese society, and to re-impose Mao Zedong Thought (known outside China as Maoism) as the dominant ideology in the CPC. ”

        I loathe the ”woke” movement and all its members and agitators. They are perpetuating a gigantic LIE.

        ”We have always been at war with Eurasia.”
        (”1984” by George Orwell)

        ”1984, Gott Nytt År!”
        (Graffiti seen sprayed on the granite cliffs along Katarinavägen i Sthlm.)

        Gillad av 1 person

        1. Couldn’t agree with you more. I believe we’re in a sort of ”proto-dictorial era” when for example media can perform opinion-huntings on people with ”wrong” opinions, like editor Tomas Mattsson (Expressen) and journalist Robert Aschberg did against Sverigedemokrater. I’m defenitely not Sverigedemokrat, partly because I’ve made research in my family history, and realizes that migration is a necessarily phenomenon in society, but mostly because they are as rabid as the left. Sweden (and a lot of other western countries) today has got no tolerance against deviate opinions. It’s ok NOT to respect someone with a different opinion. I pity my children, their generation and generations to follow. It will probably be worser I fear.

          What I also miss is, that those who condemn earlier generations for their wrongs (or condemn those in the same generation that have a more humble attitude) will condemn themselves for the wrongs they are making today. As a historian the only sure thing I can tell is, that later generations always will shake their heads and ask: ”how could they be so stupid”, not realizening that this also applies to themselves.

          I always become very sceptical when it seems to be total consensus in controversial questions, opposite voices are shut down or ignored and condemnation is the way to counter ”the wrong ones”. Then it is ”en hund begraven”.

          Gilla

  2. Så väl beskrivet! Jättefint skrivet!
    Många minnen kom tillbaka.
    Jag tror vi gick i samma klass i lågstadiet
    i Sockenplan….

    Gillad av 1 person

  3. Dick…jag kommer ihåg dig. Vi brukade gå tillsammans längs vägen från Sockenplan skola och se upp emot skidbacken där Blodgänget, som vi kallade dem, höll till. Vi gick i samma klass. Fröken hette Mansen, om jag minns rätt. Jag hette Anne på den tiden men bytte till Anna när jag flyttade till Australien. Du skriver fantastiskt fint och jag kan se den svunna världen framför mig. Jätteroligt att läsa! Varma hälsningar från sommar i Australien! Anne

    Gillad av 1 person

    1. Hej Anna! Jag minns dig mycket väl. Ja, fröken Mansen var vår fröken, men först var det fröken Axelsson, som plötsligt bara försvann. Tack för ditt omdöme och hoppas du har det bra i Australien. Jag är avundsjuk på att du har sommar!

      Gilla

      1. Jag är ju litet äldre än du (född 1946)men bodde ”ovanpå” källarlägenheten, men den enda hyresgäst jag har något minne av hette Branco i efternamn och var konstnär. Jag kommer inte ihåg att jag någonsin såg Branco eller hans konst…

        Gilla

        1. Det kan tänkas att han var konstnär, uppgiften om musikern var ju något som min dagmamma sa, om jag inte minns fel, och det kan ju vara något som hon trodde. Men att han var svart vet jag absolut! Vi brukade se honom på morgnar eller förmiddagar, då han kom från tunnelbanan och på den tiden ”visste” ju vi småungar att svarta åt barn. Så vi sprang vår väg när han kom och försökte, som sagt, att kika in genom hans fönster. Men, det här var omkring 1960-1961, innan jag började i skolan. Jag kan inte minnas att jag såg honom senare.

          Gilla

Lämna ett svar till Anna Frederiksen-Washington Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s