Om barndomens farligheter

I ”Vad hade vi där att göra? Dikter från Pastellvägen 14 och däromkring” skriver Olle Dahlkild, med teckning av Ulf Frödin:

Barnförlamning

Om man åt äppelkart
kunde man få barnförlamning

Pappa blev förlamad i benen
Jag blev inte förlamad

Jag ringde på sjuksköterskan
hela tiden

Jag kände mig ensam
på Epidemisjukhuset

Det påminner Lena: På vår gata bodde en kille med väldigt kraftig överkropp, som mödosamt drog sig fram på två kryckor.

Hans-Göran minns mycket väl samma kille och att det fanns ytterligare någon på Artistvägen.

Palle hade en klasskompis på lågstadiet som hade drabbats av polio: Tror att hon hette Kerstin. Hon hade en syster som hjälpte henne i skolan. Då fick man lära sig vad det innebar. Jag undrar hur det gick för henne.

Det fanns all anledning till att vara rädd för barnförlamning då, innan poliovaccinet kom i slutet av femtiotalet. Enligt Populärhistoria föddes den aggressiva formen av polio i norra Sverige i slutet av 1800-talet. Sjukdomen hade funnits i många tusen år, men det var först då som viruset plötsligt blev aggressivt, och återkommande epidemier drabbade framför allt barn.

Särskilt skrämmande var förstås att man inte visste orsaken och att det inte gick att förutse vem som skulle drabbas. Och det var mest barn som blev sjuka.

Äppelkarten i dikten som en möjlig sjukdomsorsak kan ha att göra med att man ville avskräcka ungarna från att palla äpplen i koloniträdgårdarna. Andra fick höra att smittan kunde spridas genom lövhögar eller fallfrukt.

Flera minnen kommer in: Rolf hade en annan fruktad sjukdom: Scharlakansfeber drog runt på 50-talet. Man tog prov i halsen i skolan, och jag skickades hem omedelbart. Vi tre syskon åkte in på Epidemisjukhuset, min syster fick återfall och fick läggas in två gånger. Jag kom hem efter kanske 14 dagar, lagom till jul. Skräck att ta sänkan!

Hans-Göran kommer att tänka på de grå ambulanserna som framför allt kom för att hämta barn som hade fått barnförlamning: De grå ambulanserna tilldrog sig alltid stor uppmärksamhet, då de var avsedda för folk som hade drabbats av läskiga smittsamma sjukdomar. Det var en sån som hämtade Rolfs syrra.

En bloggare har berättat om ”När den grå ambulansen kom!”. Han åkte själv med en sådan till Stockholms epidemisjukhus, Roslagstull 1951, då han fått scharlakansfeber och vet att de var av fabrikat Volvo gammeltaxi med kardanbroms!

Det fanns även andra farligheter.

Det var väldigt farligt att bada när man ätit, för då kunde man få KRAMP! Även Lena aktade sig för det – fast jag inte kunde simma.

I ”Paradiset under Globen” läser jag:

Kramp fick man om man ätit smörgås strax innan man badade. Kramp var ohyggligt farligt. Musklerna knöt ihop sig så att man inte kunde röra sig och därför drunknade man.

Under hela min uppväxt var det inte ett enda barn eller vuxen som dog av kramp i vattnet. Likafullt varnades man ideligen och ansvarsfulla mödrar tog tiden: ”Nu har det gått en timme, nu kan du bada.” Teorin var att allt blod gick till magen, så att det blev blodbrist i armar och ben, som kyldes av när man badade i kallt vatten.

I början av 90-talet visade en läkare att hjärtat pumpar lite extra just när man ätit, så är det någon period som är lämplig för bad är det just då. Men det visste ingen på 40-talet.

Det kunde vara farligt att bada överhuvudtaget. Om Ödledammarna, där vi alla badade, berättades det att vattnet i den lilla dammen var så smutsigt att man kunde dö av en enda kallsup, medan den stora dammen var ohyggligt djup och full med jätteödlor. Vattnet var kolsvart och det låg massor av döda barn där nere. Sa man.

Man måste också vara försiktig när man lekte i skogen, åtminstone se upp för rostiga spikar. Vi smakade obekymrat på mycket, utan att man hörde talas om att någon blev särskilt sjuk. Däremot minns Lena en dramatisk historia om en flicka som gjort sig illa på en rostig spik från JUST skogen vi lekte i! (Den som nu kallas Blåsutparken). Och fått STELKRAMP! (Fast jag trodde att det hette stenkramp.)

Jag minns händelsen så väl att det känns som om jag sett hela förloppet. Det kan inte stämma, för det jag ser för mitt inre öga är hur flickan bärs ut ur skogen av en grupp oroliga människor. Men enligt berättelsen började hon må dåligt först senare, och togs inte riktigt på allvar av de vuxna. När läkaren bad henne att sträcka fram armarna kunde hon inte längre göra det (STELKRAMPEN hade slagit till! 😱) , men de vuxna trodde att hon bara inte ville. (Precis som när jag fick asiaten och min empatiska mamma först inte tog min plötsliga feber på allvar, tänkte jag säkert.) Och sen var allt FÖR SENT! Berättade vi storögt för varann.

Kanske tänkte man att allt roligt troligen även var farligt? Palla äpplen, hoppa i lövhögar, bada, leka i skogen…

De vuxna hade andra rädslor än vi barn. På femtiotalet fanns de stora världshändelserna inte i vårt vardagsrum på samma sätt som nu, men jag minns att mamma lyssnade på radionyheterna och man hörde flygplansmuller i bakgrunden. (Kan det ha varit Koreakriget?) Jag märkte förstås att hon var orolig (rädd, rentav?) och frågade varför. Mamma, som alltid svarade på mina frågor, sa att hon var rädd för att det skulle bli krig. Och: ”Det är det värsta som finns.” Jag funderade på om det verkligen kunde vara värre än de nerhasande ribbstickade vinterstrumporna som var mitt värsta.

Småningom kom kräppnylonstrumpor, och då var den maran över. Jag undrade om jag inte kunde slippa vara rädd för krig också, men mamma stod på sig: ”Krig är det värsta som finns.” Så den rädslan har jag kvar.

4 reaktioner på ”Om barndomens farligheter

  1. Även på Burspråksvägen bodde det en pojke, ca 6 år äldre än jag, som hade haft ”barnförlamning” (polio) och som haltade när han gick. Jag tyckte så synd om honom; min mor hade lärt mig att man skulle hysa medlidande med människor (och djur) som hade det svårt på något sätt.

    Min mamma var övertygad om att man kunde få ”pesten” om man lekte bland de fallna löven på den s.k. ”Kolerakyrkogården”, belägen söder om gamla Skansbron, vid Hammarbybacken, Johanneshov. Hon sa till oss å det strängaste att inte röra de löven emedan ”Man kan få sjukdomar av att röra vid de löven då människor som dött av böldpesten ligger begravna där, under jordytan”. (Eh?!)
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolerakyrkog%C3%A5rden,_Skanstull

    Pappa hade inget tålamod med mammas ”idéer” som han sa. ”Det där är bara skrock! Hon är så skrockig, så skrockig din mor!” – Det var hon också. Man fick inte gå under en stege, inte fälla upp ett paraply inomhus (?) och absolut inte lägga nycklarna på bordet (???) – peppar, peppar, ta i trä!

    Gilla

    1. Min mamma hade också diverse skrock för sig, minns särskilt att man inte fick ha barnskor och nycklar på bordet. Okej, barnskor går ju att undvika (fast varför?) men nycklar? Var ska man göra av dem då? Undrar varifrån sånt kommer – det brukar ju finnas ngn ursprunglig anledning. O så fick man inte döda spindlar, fast jag tyckte de var jätteläskiga…

      Gillad av 1 person

  2. Som ca 6-årig fick jag höra de vuxna tala om atombomber, och jag var skräckslagen för att det skulle bli krig i Sverige och att bomber skulle regna ner och explodera och döda allt levande. Jag hade mardrömmar om att försöka gömma mig allra längst inne i en djup grotta i ett granitberg. Mina föräldrar måste ha talat om detta. Antagligen hade jag ställt frågor och fått en del svar också.

    Detta måste ha varit 1959, men vilket krig kan det då ha varit tal om? Koreakriget varade mellan 25 June 1950 – 27 July 1953 (just ”Googled” this) och jag var endast 8 månader gammal när detta krig var slut.

    Ah. Jag undrar om det var frihetskriget i Algeriet möjligen. Detta krig varade från 1954 till 1962, har jag just läst. Jag minns att mamma skickade klädpaket innehållande våra urvuxna kläder till Röda Korset, som sedan skickade dessa vidare till ”barnen i Algeriet”.

    Gillad av 1 person

  3. En farlig lek på vintern var att åka efter en bil på en snöhal gata genom att hålla i den bakre kofångaren. Vansinnigt tilltag egentligen.

    Jag minns också en kille med kraftig överkropp, kanske samma kille som nämns ovan, och som tog sig fram med två kryckor. Jag och Kjelle S tyckte vi kunde hjälpa honom på något sätt men det visade sig att han var lite konstig. Han svor och stökade, spottade på golvet och betedde sig allmänt illa så vi slutade med vårt lilla självpåtagna uppdrag.

    Ambulanser var extra spännande, särskilt de grå, men även de vita. Vid ett tillfälle i början på femtiotalet råkade jag nästan bli vittne till en olycka i den södra korsningen Blåsutvägen – Skärmarbrinksvägen, ungefär vid kiosken som låg där då. Det var en lastbil som hade kört på en kille som låg på gatan med en stor blodpöl bredvid sig. Jag kom dit ungefär samtidigt som ambulansen. Jag vet inte hur det gick med killen, antagligen avled han av sina skador. Tragiskt och en otäck upplevelse för en liten kille att få se.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s