Om forna tiders mödosamma resande

Ovan: Akvarell av Fritz von Dardel, 1838: En skjutsbonde blir utskälld (av hållkarlen?) och en kommer med sina hästar.
Nordiska  Museet (Public Domain)

Det engelska ordet för resa, ”travel”, lär komma från det franska ”travailler” (arbeta). När man läser om forna tiders resande är det lätt att förstå varför.

Sedan långt tillbaka i tiden hade de svenska bönderna skyldighet att ge skjuts samt mat och husrum åt resande som passerade deras gård. Egentligen gällde skyldigheten bara kungens utsända, men det var svårt att säga nej när kringresande adelsmän knackade på dörren. Inte sällan blev det bråk, de resande våldförde sig på värdfolket och åt upp maten i deras skafferier. Ända sen 1200-talet hade den begynnande statsmakten försökt komma tillrätta med problemen.

GästgifwareOrdning
Kongl. May:tz Krogare- eller Gästgifware Ordning, Kungl. Maj:t 1651 [CC-BY] via Stockholmskällan
Först med 1649 års ”Gästgiveriförordning” lyckades man skapa viss ordning.

I den nya förordningen avskaffades böndernas skyldighet att stå för husrum och skjuts, och ersattes med en skatt, ”skjutsfärdspenningar”. Nu var det i stället gästgivarna som skulle ansvara för skjutsningen, och alla resande skulle betala för sig.

Gästgivargårdarna skulle ligga med en till två mils avstånd från varandra längs allfarvägarna och godkännas av magistrat respektiva länsstyrelse. I gengäld fick de privilegium för brännvinsutskänkning.

Skogskyrkogården-milsten
Milsten Skogskyrkogården 2017

För att hålla reda på avstånden ersattes de gamla landskapsmilen med en enhetlig mil över hela landet och milstenar började uppföras. Milstenarna hade flera funktioner: Kronan fick kontroll över skjutspengar och traktamenten (som det tydligen fuskades med) och de resande fick information om vägen och hastigheten. Avståndet angavs i fjärdingsväg (= 2 672 meter) och från 1690-talet räknades alla avstånd från Stockholms slott.

Under kommande år reglerade statsmakten systemet i detalj genom återkommande förordningar om stort och smått. Ett exempel från Tanums Gästgiveri i Bohuslän 1665:

  • Se till att kniv, gaffel och sked ej ha den ringaste matrest på sig från föregående måltider
  • Då servett framställes, bör den vara ren.
  • Skär ej brödskivorna tjockare än 1/4 tum
  • Bjud ej resande härsket smör eller illafarna ägg
  • Stolar, bord och sängar böra hava många ben, så att de icke behöva stöd av väggarna:

Som framgår var maten på gästgivaregårdarna oftast av undermålig kvalitet och bestod oftast bara av gammalt bröd och dåligt fläsk. Samt förstås brännvin. De som kunde tog med sig egen mat.

Till en början var flera av gårdarna i en by gemensamt ansvariga och en skylt markerade vilken av gårdarna som för tillfället fungerade som gästgiveri. Först runt 1700 började särskilda gästgiverier bli lite vanligare.

I 1734 års gästgiveriförordning fastslogs och förtydligades gästgiveriskyldigheten och de som ännu inte hade speciell måltidslokal och gästrum för de resande tvingades att bygga sådana. Det fanns även exempelvis strikta lastföreskrifter – böndernas hästar var jämnstora med våra dagars gotlandsruss.

På 1600-talet var det svårt att ta sig fram med häst och vagn även på de stora genomfartsvägarna. På en karta över Södertörn på 1690-talet är Dalarövägen och vägen till Ösmo och Wallsjö (Nynäsvägen) de enda vägar som finns med. Vägarna förblev länge backiga, sanka och steniga. Välbeställda resenärer såg till att färdas i egna vagnar, övriga fick nöja sig med böndernas kärror utan fjädring, avsedda för att forsla spannmål och annat gods. En resehandbok från 1838 varnade för risken att ”erbarmligt skakas” i böndernas usla åkdon. Långt in på 1800-talet var man dessutom rädd för både rånare och vargar längs vägen.

Om alla gästgiveriets hästar var utgångna, skulle bönderna i grannskapet ställa upp med dragdjur. Numera fick de visserligen betalt, men det var ändå betungande och bönderna ovilliga. De måste ju också tillhandahålla kusk. För att minimera skadan skickade bönderna dem som lättast kunde undvaras i arbetet på gården: kvinnor eller barn. Det hjälpte inte att staten försökte reglera åkandet: ”Til at köra, måge icke små gåssar utskickas, emdan derigenom olycka tima kan”. När ekipagen dundrade nerför backarna hände det inte sällan att vagnar tappade hjul eller välte, och då orkade varken elvaåriga skjutspojkar eller uttröttade hästar hålla emot.

Skjutsbonden skulle ha rätt att följa med ekipaget till nästa gästgivargård, för att där kunna ta med sig hästen hem. Ibland vägrade dock förnäma resenärer vägrade ta med bonden på sin vagn, så att han fick springa efter hela vägen de två milen till nästa gästgivargård för att hämta sina hästar.

Det var förbjudet att försöka tvinga skjutsaren att köra längre än till närmast intilliggande gästgiveri, så resenären var tvungen att byta hästar vid varje skjutsstation. Fanns det ingen häst inne kunde väntan bli lång. Mot en ersättning kunde man dock med så kallade ”förbudssedlar” förbeställa hästar till skjutshåll längs vägen. Då kunde resenären tillryggalägga så mycket som fem till tio mil per dag, vilket var ungefär lika långt som en van vandrare hann under samma tid.

Ändå var den tyske resenären Christian Lenz på 1790-talet imponerad: ”På inget ställe i hela Europa kan man färdas skyndsammare än i Sverige när man betjänar sig av förbud”.

Hästskjutsen var ändå en exklusivitet förbehållen samhällets övre skikt, gemene man gick till fots långt in på 1800-talet. Kvinnliga resenärer var sällsynta, och 1766 års förordning förbjöd uttryckligen ”gesäller, legodrängar, tartarer, ambulerande försäljare, kringstrykande utlänningar och tiggare” att åka med skjuts. Förbudet verkar något överflödigt med tanke på att en mil med hästskjuts kostade lika mycket som lönen för ett dagsverke av en man med dragdjur.

Skjutsväsendet kulminerade på 1850-talet. 1855 fanns 1.473 gästgiverier i landet. Sen konkurrerades häst och vagn ut av ångbåtar och järnväg, som även vanligt folk hade råd att åka. Först 1911 försvann skjutsningsplikten helt, och inte förrän 1933 avskaffades slutligen den statligt reglerade skjutstrafiken.

Det går fortfarande att vandra längs den gamla Dalarövägen, med dess milstenar. Här finns vägbeskrivning och karta. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s