Bild av Holger.Ellgaard, (CC BY-SA 4.0) via Wikimedia Commons.

Herman Bergmans Konstgjuteri grundades redan 1895, då på Roslagsgatan inne i Stockholm. Grundaren fick småningom titeln Kunglig hovkonstgjutare, två av hans söner blev konstgjutare och en arkitekt. Bergmans dotter var bildkonstnären Astri Bergman Taube, som i drygt 50 år var gift med Evert Taube, och hade konstnären Carl Milles till gudfar.

Gjuteriet använder två metoder som kompletterar varandra: ”Cire-perdue”-tekniken med anor från antiken lämpar sig särskilt bra för detaljerade skulpturer och konstföremål, medan industrialismens sand- eller styckformning används till stora statyer och monument, samt konstverk med mindre ytdetaljer. En konstgjutare är inte själv konstnär, utan en hantverkare som ska göra en så exakt kopia som möjligt av konstnärens modell. Men när man jobbar med vax har konstnären själv möjlighet att komma och titta på kopian och kan göra vissa förändringar.

Sedan verksamheten 1950 flyttade till sitt specialbyggda hus i Enskede företagspark har Herman Bergmans Konstgjuteri varit ett centrum där konstnärer och gjutare tillsammans format det svenska konstlandskapet. Här har generationer av konstnärer låtit sina idéer ta fysisk form – från monumentala offentliga verk till intima studier i brons.

Men nu är hyreskontraktet uppsagt, och fastighetsägaren vill riva huset, trots att det är kopplat till världsarvet Skogskyrkogården och bedöms ha kulturhistoriskt värde. På sin hemsida citerar gjuteriet Länsstyrelsen från 2001:

“Länsstyrelsen finner att Herman Bergman Konstgjuteri AB har en mycket stor betydelse ur kultur- och konstvetensakaplig synpunkt. Gjuteriet har funnits i 105 år och är Sveriges äldsta konstgjuteri. Många av landets främsta skulptörer har fått sina verk framställda här bl.a Carl Milles. Gjuteriets personal har en ovärderlig yrkeskunskap som måste föras vidare.”
/Länsstyrelsen i Stockholms Län 2001-03-20

Man har uppdrag som räcker flera år framåt, och håller även kvällskurser i bronsgjutning, där man går igenom alla moment, från formtagning till patinering. Kursdeltagaren kan antingen ta med eget original eller göra ett på kursen. I priset ingår material samt bronsskulptur. Fast just nu tar man av förklarliga skäl bara emot intresseanmälningar.

Ur presentationen nedan: Vi gjuter på uppdrag av konstnärer, kommuner och bostadsföretag. specialiserade på brons, mer än 100 års erfarenhet. Öppen dialog med kunden under hela processen

Nedan några berättelser kring kända konstverk som under åren skapats på Herman Bergmans konstgjuteri.

1936 var Carl Milles Orfeusgrupp äntligen på plats framför Konserthuset. Carl Milles hade kommit ända från USA, och plinten i granit hade funnits där ända sen Konserthuset byggdes 1926. Tidigt på fredagsmorgonen den 24 juli 1936 avtäcktes statyn, som tagit 2 år att gjuta. Den vägde 12 000 kg och beskrivs som ett tekniskt mästerverk: Inuti samtliga figurer löper kraftiga stålstänger, och för att den kolossala Orfeusfiguren ska kunna balansera på en tåspets är dess stång över 10 cm i fyrkant och 6 m lång, från Orfeus bröst ända ner.

Redan 1934 hade den blivande Orfeusgruppen fått göra sin första resa. Den 24 augusti löd en tidningsrubrik: ”Söndersågad Orfeus snart i Sverige”. Carl Milles hade nämligen 1931 flyttat till USA, och det var där han utarbetat och omarbetat omkring 15 modeller innan han var nöjd med slutresultatet. Detta skulle sedan via New York forslas till Stockholm för gjutning, och hovkonstgjutare Bergman hade själv rest över till USA för att ta noggranna mått innan gipsmodellen sågades itu och packades ned i 30 lådor för färden till Stockholm.

Herman Bergman var mycket god vän med konstnären Carl Milles, som var gudfar till hans dotter Astri. Han kunde berätta att fontänens stora skål var gjuten i två delar som sattes ihop på Hötorget – men när huvudfiguren skulle på plats var det viktigt att Milles var med innan det hela låstes fast.

Brantingmonumentet på Norra Bantorget hade beställts av Carl Eldh redan 1935, men fördröjts bland annat av kriget innan det göts på Herman Bergmans konstgjuteri. 1952 levererades det till sin plats. Tre timmar tog det att nattetid ta sig från Enskede till Norra Bantorget med det 7,5 ton tunga konstverket, som man att transportera i ett stycke. Här kan man läsa mera om den mödosamma transporten och den högtidliga invigningen den 2 juni 1952 – samt lite om diskussionerna kring verkets placering.

Redan 1951 hade Uppsala stad beställt ”Näckens polska” av Bror Hjorth, och det var meningen att statyn skulle vara på plats 1953. 1959 trodde konstnären i en intervju att den skulle vara klar till ”tioårsjubileet”, men det skulle dröja till 1967 innan den var på plats. Dröjsmålet berodde inte bara på att konstnären gjorde många andra konstverk samtidigt, reste till Grekland, fick influensa och blev filosofie hedersdoktor. Dessutom ändrades förutsättningarna: Först skulle näcken stå mot en vägg, sen bestämdes att han skulle kunna ses från alla sidor, alltså måste kompositionen göras om, det dansande paret ändrade utseende och det tillkom en huldra. När skulpturen väl var klar fick den ligga och vänta ytterligare flera år innan invigning p.g.a. högertrafikomläggningen som gjorde att rondellen där den skulle stå måste byggdes om.

Och Uppsala stad krävde att Näckens penis skulle ändras då den enligt vissa upplevdes som alltför framträdande. Resultatet blev en komprimiss, men 2008 skrev Uppsala nya tidning att man planerade att omgärda statyn med skyddande blommor, efter att Japans kejsarinna vid ett besök ”tagit illa vid sig sig”. Man tänkte sig luktärter, tunbergior och solrosor – inte bara för att de var Carl von Linnés favoritväxter, utan även för att samtliga tre blomstersorter kan bli ett par meter höga – vilket borde räcka.

Gud Fader på himmelsbågen, en 23 meter hög skulptur i stål och brons, står på piren vid Nacka strand, men så var det inte tänkt från början. Carl Milles hade på 40-talet träffat FNs förste generalsekreterare Trygve Lie och börjat skissa på en staty för placering utanför FN-byggnaden på Manhattan i New York som hyllning till Förenta Nationerna, Men andra investeringar visade sig vara viktigare för det nybildade FN.

Carl Milles dog 1955, och 1995 invigdes skulpturen i Nacka efter att ha färdigställts av Milles elev Marshall Frederiks, som då själv fyllt 85. Först med modern teknik var det möjligt att fullt ut förverkliga den smäckra skapelse som nu sprutar vatten i en elegant fortsättning av bågen ut i Stockholms inlopp.

Sedan 2007 sitter Astrid Lindgren i sitt arbetsrum mitt på Stora Torget i Vimmerby. Då firades 100-årsminnet av Astrids födelse, och debatten kring Vimmerbys officiella minnesmärke över henne var livlig – med både folkstorm och namninsamling. Redan från början stod det klart att någon traditionell staty skulle det inte bli, eftersom Astrid lär ha sagt till Vilhelm Moberg att hon absolut aldrig ville stå ”ryttarstaty” i Vimmerby.

Till slut fick Marie-Louise Ekman en idé och det blev hennes tre ton tunga staty som tog plats på torget, föreställande Astrid vid sin skrivmaskin på Dalagatan i Stockholm. Ett helt rum i brons hade man aldrig förr byggt ens på Bergmans Konstgjuteri, och skrivmaskinen var inte heller helt lätt att få till.

Besöksstolen mittemot Astrid har fått värmeslingor inbyggda, ”så att den som sitter där året runt ska känna värme av att vara i Astrid Lindgrens närhet”. Statyn har ingen sockel, så det är bara att sätta sig.

Den 25 augusti 2015 invigdes i Filmstaden, Råsunda, Teatervagnen, Peter Lindes tribut till Ingmar Bergman och Det sjunde inseglet, som delvis spelats in på den platsen. Utomhusscenerna skapade en rad problem på den tiden; bland annat var det både svårt och tidskrävande att släpa ner den 100 kg tunga kameran till stenstranden. En del utomhusscener spelades in på Filmstadens bakgård – trots att det ibland var svårt att undvika att Råsundas bostadshus kom med i bild.

På bilden från 1967 syns, förutom filmens teatervagn, Ingmar Bergman på brandbilen och filmfotografen balanserande uppe på brandstegen. Och så Råsundas bostadshus.

Zlatan-staty med förhinder: 2017 låg på ett källargolv i Enskede bitar av en fotbollskung som väntade på att gjutas i brons, för att sedan från 2,7 meters höjd kunna blicka ut över sina beundrare vid Friends Arena i Solna. Inga bildbevis finns, för det var förbjudet att fotografera den isärplockade jätten. Både Svenska fotbollsförbundet och Zlatan Ibrahimovic hade ju regler för hur idolen skulle gestaltas i media – och en bild på honom, liggande på källargolvet med näsan begravd i skräp, skulle vara föga smickrande för nationalikonen.

Men det blev inte som tänkt. Efter att Peter Linde fått beställningen från Svenska Fotbollförbundet blev statyn snabbt ett hett samtalsämne, särskilt när fotbollsikonen gick in som delägare i Hammarby FF. Istället för i Solna avtäcktes den i oktober 2019 på Stadiontorget i Zlatans födelsestad Malmö, och utsattes flera gånger för vandalism. En toasits hängdes upp (”Ja, han är ju bajjare nu”), den sprejades vit och sågades av vid fötterna. Andra förövare klarade bara av att såga av näsan, och en novembernatt 2025 dök en näs-kopia upp på platsen där statyn rests 2019. Statyn själv är borttagen för en ”komplex renoveringsprocess”.

HUR SKA DET DÅ GÅ FÖR HERMAN BERGMANS GJUTERI?

I januari 2026 meddelades att gjuteriet efter förhandlingar i hyresnämnden får vara kvar ett år till. Man försöker hitta möjligheter att överleva. En vänförening har startat med målet
”att bevara och levandegöra historien och den nutida betydelsen av Bergmans konstgjuteri – en institution som sedan länge har haft en central roll inom svensk konst och kultur.”

Och en namninsamling finns för att rädda ”den enda byggnaden i Stockholm som är byggd som ett konstgjuteri från början.”