1952 flyttade Gunnar från Sockenvägen till ett radhus i nybyggda Skönstaholm. Det var där han senare skulle bli misstänkt för mord. Men långt innan dess jobbade han som springschas. Han berättar:

I Skönstaholm fanns det en mjölk- och brödbutik och en liten manuell livsmedelsbutik. Nere i veckodagsområdet fanns dessutom ett så kallat ”Snabbköp”, den nya sortens självbetjäningsbutiker. Den hade egen korv- och charktillverkning i källaren. I närheten låg ett litet bageri, en tobaksaffär och en sybehörsaffär. Flera mjölk- och brödbutiker drevs av Konsum och på Onsdagsvägen fanns en större livsmedelsbutik. Men skulle man göra större och lite bättre inköp åkte man gärna in till stan. Morsan åkte alltid in vid alla högtider för att handla det där lilla extra, gärna i Hötorgshallen.

Bilden visar vårt ”centrumhus”. När vi flyttade in fanns i hörnet närmast en mjölkbutik, med ingång vid de mittersta fönstren en livsmedelsaffär, och längst bort, där det nu finns en tvättstuga, låg en sybehörsbutik. I huset fanns även panncentral samt ett stort och ett litet garage. Det större användes för gemensamma evenemang som maskerader, prisutdelningar och annat som krävde utrymme. Överst låg två små rum som under en period fungerade som klassrum för småskolan.

Livsmedelsbutiken hette då Skönstaholms Livs och drevs av köpman Liman.

En fredagseftermiddag i slutet av sommaren stod vi grabbar på Söndagsvägen och drog historier om sommarens äventyr och hur det var i det nya plugget och klassen, njöt i solen och såg fram mot ledigheten. Plötsligt kom farbror Liman förbi, dragande på en cykel lastad med varukorgar. Vi följde honom med blicken tills han försvann nerför Söndagsvägen. Så hade jag aldrig sett honom förr: Han skulle ju stå bakom disken med sin penna bakom örat och betjäna områdets tanter med de varor som de ville köpa, sälja vår dagliga bröd! Efter en stund kom han tillbaka, nu med tomma korgar.

”Varför går han själv ut med varorna?” undrade jag för mig själv. ”Har han ingen springschas?” Jag sög lite på ordet springschas, det smakade inte så illa. I hur många filmer hade man inte sett springschasen där han kom hojande på sin paketcykel på olika ställen i stan. Han körde ut varor av olika slag till glada eller griniga och jäktade tanter och gubbar med samma frejdiga humör, och hade det där lite nasala snacket med undertoner av underbara giftigheter.

Springschasen tänkte jag mig som en gamäng, djärv i truten och snabb i tugget, de allra senaste slanguttrycken kom som på ett pärlband ur truten på honom. Solen sken alltid och stan och världen låg vidöppen för honom och hans cykel. Han busvisslade efter någon schysst brallis och kollade in spirorna. ”Oj, oj den du!” ”När kan vi ses?” Han skulle berätta för sina kompisar och be dom hålla korpgluggarna öppna. Sen skulle han glida fram längs gatan på swingpjattens sätt, med pirkan på svaj och den tilltänkta helt reko bruden under armen. Han kunde driva folk till vansinne med sitt framfusiga och rättframma sätt.

Åke Söderblom var urtypen för stans alla springschasar, även om han var lite överårig, men vilken rapp trut och så det schysta uttalat. Snacka om urstockholmare med det tugget! Nu bör tilläggas att Åke Söderblom inte var urstockholmare utan göteborgare…

Nedan ett klipp ur filmen ‘Springpojkar är vi allihopa’ från 1941:

Springschasen kunde driva folk till vansinne med sitt djärva sätt i trafiken. Fram och tillbaka mellan bilar och bussar, en skarp sväng runt någon tant som gick alltför långsamt över gatan. Alltid beredd att fånga tillfället i flykten. Tänk när han henkade vid ett lastbilsflak! Så släppte han när han var framme: ”Mors och tack för liften!” Jag vände och vred på ordet springschas, på tanken att få vara en av dessa gamänger och cykelekvilibrister. Jag kände att det här var något för mig. Och så kunde jag tjäna lite stålar också eller ska vi säga malare.

Jag sa ”mors” till killarna och stack iväg direkt till Skönstaholms Livs. ”Behöver ni hjälp med skubben?” frågade jag. Ja, inte så där självklart och självsäkert som en springschas borde göra, utan snarare lite blygt.

Gissa om jag var välkommen, även om jag inte var någon stor stark kille, jag var ju bara elva år. Så där på fredagseftermiddagen, då alla tanterna i området skulle handla, var det byst i butiken och på lagret stod många korgar och påsar som skulle ut. ”Jo visst, du får gärna hjälpa oss med skubben!” svarade tant Liman. ”Vad heter du nu igen och du har väl cykel?” ”Jag ska bara hem och hämta hojen, så kommer jag. Och jag heter Gunnar men kallas för Gumpa.”

Så fick jag det inte så lite romantiserade jobbet som springschas. Katten vet om jag någonsin skulle bli lika snabb i käften som de där schasarna på film, men skit samma, nu hade jag jobbet och skulle tjäna lite malare (stålar alltså). Hela golvet var belamrat med korgar och påsar, kassar och lådor, alla med adresslappar på, namn och gatunummer. Jag kände området rätt bra, så det var en baggis att hitta. Det var bara på med grejorna på pakethållaren och styret och så ut på ”byn”. Det gick lite skakigt och vingligt i början, men snart hade jag lärt mig att hitta balansen på hojen när den var fylld med korgar och kassar. Rätt lutning på hojen och rätt tyngdpunkt var viktigt så att grejorna inte kasade i backen.

De första skubben gick upp mot Torsdagsvägen, och när jag sen kom nerför Söndagsvägen stod killarna fortfarande kvar när jag åkte förbi, stolt som en tupp. ”Kolla den nya springschasen!” tjöt killarna i kör. Det låg nog lite avundsjuka i det, för senare hjälpte dom mig gärna när jag hade bråda tider på fredagar och lördagar.

Jag blev sen till middagen men det gjorde inte så mycket, mitt första riktiga jobb var viktigare än lite käk. Klockan var nästan sex när jag var klar och då klingade drickspengarna skönt i fickan. Jag hade blivit förmögen. Jag hade tidigare tjänat egna stålar med olika plockjobb i morsans skrivbyrå eller på farsans jobb, KAK. Och under sommaren hade jag fått lite klöver för att hässja hö, rensa foderbetor och lite annat på bondgården. Men det här jobbet hade jag fixat själv och det var något jag kunde vara stolt över. Jag gjorde upp med farbror Liman att jag skulle komma tillbaka på lördagen efter plugget, alltså lite över tolv.

Snacka om att snabba sig hem efter plugget, hela förmiddagen satt jag bara och längtade efter att komma till butiken. Det gällde att kasta i sig käket i plugget och snabba på hem från Hökarängens folkskola. Jag ville komma igång snabbt. Limans visste att jag skulle komma, så hela lagret var fullt och tanterna väntade ivrigt på sina varor. Hej, vad jag skulle tjäna stålar!

Samtidigt som jag stack iväg med mitt första skubb ringde telefonen med en ny beställning och telefonen fortsatte ringa regelbundet. Så hade min resa genom Skönstaholms alla hallar, matrum och kök börjat. Jo, jag tror faktiskt att jag under åren som springschas kom att lämna varor i nästan alla hus.

Jag lärde mig med tiden hur det doftade eller luktade hos de olika familjerna. Alla familjer hade sina lukter från mattor, möbler, kläder, maträtter och husdjur. Och dofterna varierade naturligtvis med årstiden, fuktigare under höst och vinter, torrare under vår och sommar. Kring jul var det julbakets underbara dofter som spred sig i husen. Ibland kunde jag få en kaka eller en nygräddad saffransbulle, mums. En bagerichef på San Remos bageri gjorde nogsam skillnad på doft och lukt, och sa att ett bageri doftar, medan en charkfabrik luktar, och jag måste konstatera att ett bageri doftar bättre än en charkfabrik. Men vad vore bröd utan korv när man är åskådare vid ett idrottsevenemang? Då luktar en varmkorv verkligen gott!

Varje dag efter plugget kom jag till butiken vid så tre- halvfyratiden. Då stod nästan alltid några korgar och påsar och väntade på lagergolvet. Om det kostade något när man själv hade plockat ihop sina varor i butiken kommer jag inte ihåg, men i synnerhet på fredagar och lördagar ringde många in sin order, och då kostade det 50 öre, senare en krona.

I lön hade jag en krona i timmen plus dricks. Det var en schysst uppgörelse för mig, även om den säkert inte var avtalsmässig – om det nu fanns något springschasavtal för 11-åringar. Dricksen gav ofta lika mycket eller mer än timlönen, i mynt av alla valörer: ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, 25-öringar, någon enstaka 50-öring och så i undantagsfall någon enkrona. Jag förde själv ”tidkort” över hur många timmar jag jobbat under veckan, det blev så där en 10-12 timmar. På lördagen fick jag betalt, och då kände jag mig rik som ett troll. Dom där stålarna skulle ta slut under helgen, det visste jag. Att spara några pengar var det aldrig tal om, bio och godis var vad som gällde! Och det kändes skönt att få ha spenderbyxorna på sig.

På söndagen drog jag till Sockenvägen igen, där jag bott fram till 29 februari 1952. Det skulle bli en av de sista verkliga återfärderna för mig, tillbaka till dom gamla kompisarna och de invanda omgivningarna. Bosse, en av de gamla kompisarna, och jag kläckte idén att åka till Gröna Lund för att förlusta oss. Jag skulle stå för alla kostnader, eftersom Bosse inte hade några pengar, medan jag var förmögen. Men tji vad vi bedrog oss! När vi väl hade hoppat av färjan till Djurgården och kutat upp till Grönans ingång, möttes vi av stängda grindar. ”Va faan nu då?” skrek vi, ”har dom stängt för året?” Det fick bli Skansen istället, det gick bra det med, även om det hade varit mycket kuligare att vara på Grönan.

Om det inte fanns något skubb fanns det annat jag kunde göra, exempelvis plocka upp grejor från lagret i källaren. Och från den stora potatisbingen på lagret vägde jag upp potatis i två- och femkilos påsar, så att personalen slapp jorda ner sig. Nu kunde dom ta en uppvägd påse och istället jobba med att skära upp korv eller hugga fläskkotletter.

Ibland fick jag dyka ner i någon silltunna och fiska upp någon fet islandssill. Det var skillnad på sillen då och nu, då var dom stora och feta. Man har antytt att sillarna var så stora efter världskriget eftersom de livnärt sig på alla omkomna sjömän. Men det är nog mest hummer och krabba som äter kadaver. Det viktigaste skälet till den fina fisken var att fiskebåtarna på grund av avspärrningar och minfält inte hade kunnat gå ut till havs för att fiska.

Jag lärde mig snart av vem jag skulle få dricks, och nästan hur mycket jag skulle få, och hos de generösa var jag nog lite artigare och lite mer ”serviceminded” än hos dom andra. Jag hade fått den gamla sortens uppfostran, där respekt för äldre var en självklarhet och artighet en dygd. ”God dag!”, ”Adjö”, ”tant” och ”farbror” och allt det där andra tillsammans med bugandet satt som en smäck och nu kom det väl till pass. Det var inte så mycket kryperi, utan bara som det skulle vara.

Att säga du till en vuxen fanns överhuvud inte i min sinnevärld. Det skulle dröja länge innan jag vande mig vid det. Den förste vuxne som jag sa du var nog Lasse Malm, en ”gammal gubbe” i grannhuset. En liten kille som hette Björn hade börjat kalla Lasse för ”herr Malm” och jag tyckte det lät festligt och tog efter honom. Men Lasse tröttnade snart på det där herr malmandet och sa: ”Säg Lasse istället”. Så blev det, och i hans fall kändes det helt naturligt. Men andra vuxna hade jag förfärligt svårt att säga du till, även långt upp i vuxen ålder. Jag sa faktiskt aldrig ”du” till morsan eller farsan, i högtidliga sammanhang sa jag ”Mor” och ”Far”. Detta kan låta lite underligt men så var det.

När cykeln var fullpackad av varor på pakethållaren, sadeln och styret var det faktiskt en smärre konst att få bra balans och jämn viktfördelning i korgen eller väskan. Ibland klirrade det förrädiskt från alla håll på cykeln, mjölkflaskorna var stora och lite otympliga och måste ställas på rätt ställe. Då var det enlitersflaskor som gällde, om man nu inte köpte lösmjölk i mjölkhämtare. Snart skulle den berömda tetran dyka upp och med den nya små problem, bland annat läckte dom i hörnen och blötte ner andra grejor. Även öl- och läskflaskor kunde vara lite besvärliga. 33 centiliters-flaskan hade en kapsyl av tunn metall som man drog av, och ville det sig illa kunde man skära sig ordentligt på den.

Det jag då lärde mig sitter fortfarande i ryggmärgen efter 50 år: Hitta rätt balans, inga ömtåliga varor långt ner. Äggen var alltid ett problem. De var i lösvikt och plockades i en vanlig papperspåse, inte som idag i en stadig och nästan stötsäker kartong. För det mesta gick det bra, även om det hände att jag spräckte något ägg då och då, när jag packade eller plockade upp. Men ett spräckt ägg var inte hela världen, det gick ju att använda ändå.

Efter några månader kände jag mig rätt säker i jobbet, allt funkade och stålarna flöt in. Farbror Liman, den övriga personalen och inte minst kunderna var nöjda med mitt jobb. Ibland fick jag hjälp av någon kompis som ville ha sin del av drickskakan, och det kunde vara skönt att ha sällskap när man stretade fram och tillbaka i Skönstaholm. Vi delade då på drickspengarna, vilket vi båda tyckte var en schysst uppgörelse.
Eftersom jag rätt snart lärde mig vilka som gav mest dricks blev det ofta så att jag valde ut de skubb som skulle till de generösaste först – några privilegier skulle dom väl ha.

Detta gjorde att mina kompisar alltid var mycket villiga att hjälpa till vid början av ett arbetspass, främst på lördagarna, för då hoppades man att folk skulle vara lite generösare än annars. När väl de bästa skubben hade betats av hade min medhjälpare ofta inte tid längre utan stack med några uppenbara lögner och jag fick slita med ”skitskubben”. Jag lät dom hållas, även om jag tyckte att dom var lite okamratliga och kymiga, för jag hade ju ändå min grundlön på en krona i timmen. Men ibland kunde jag lura mina hjälpredor och säga att nu måste det eller det skubbet iväg, och vänta lite med de bästa skubben så att jag fick sällskap och hjälp lite längre tid.

När min självsäkerhet växte som kammen på en tupp blev jag emellanåt lite nonchalant. Det fanns alltid någon tjej som jag ville visa upp mig för så att hon förstod att ”här kommer jag!”. På med grejorna på hojen bara, på pakethållaren, på styret och ibland även på ramen, för en balansakt i den högre skolan! Men det skulle visa sig vara en smula bedrägligt det där med den stora säkerheten och skickligheten.

En stressad lördag då jag inte hade någon som hjälpte mig, hände det som inte fick hända. Alldeles efter att jag lastat allt på hojen både bak och fram, fått upp balansen och rätt rull i den svaga nedförsbacken mot Skönstaholmsvägen, började korgen på styret att sakta glida så att balansen blev ojämn. För att parera försökte jag rätta upp hojen och tryckte till lite försiktigt för att få stopp på glidandet. Men tryckningen blev för kraftfull, för att parera var jag tvungen att dra cykeln mot mig – och –

– SMACK! –

Där låg jag, hojen, alla korgarna och kassarna, där rann mjölken och ölen, där rullade potatisen och frukten, där låg köttet, äggen och jag i en salig röra mitt i gatukorset. Snabbt som sjutton for jag upp, borstade av mig, samlade ihop resterna i korgarna och styrde med tårar i ögonen tillbaka mot butiken. Som tur var hade ingen av mina kompisar sett min fatala vurpa, och hur jag låg bland burkar och glas, påsar och krossade varor. Tänk vilket gyckel det skulle ha blivit! Kommentarerna skulle ha haglat. ”Hur var det med äggen? Var äggröran god? Hur många pannkakor skulle du göra egentligen?” Men ingen såg mig som tur var!

Med inte så lite knäckt självkänsla gick jag tillbaka till butiken där tant Liman tog emot en stukad liten kille. Hon tröstade mig med orden ”Sånt händer och det ordnar jag. Ta ett annat skubb under tiden så är allt ordnat när du är tillbaka!” Jag stack ut på ett enklare skubb medan tant Liman gick igenom vad som hade funnits i korgarna och kassarna och plockade fram nya varor. När jag kom tillbaka var det bara att plocka upp grejorna på hojen igen och ge sig iväg. Den här gången tog jag det lite varligt och hade lärt mig en nyttig läxa. Jag föresatte mig att det inte skulle bli någon ny krasch. Och det skulle jag lyckas med!

Det kändes faktiskt skönt att ha det här jobbet. Jag var uppskattad av Limans, av personalen i butiken och av kunderna. Jag var snabb och dom visade att dom litade på mig. När Uffe ibland försökte bräda mig, i synnerhet på lördagarna, släppte Limans inte in någon annan om de visste att jag skulle komma – utom i största nödfall. Och det var inte så ofta.

Vid jultid fick jag känna på hur trycket i livsmedelsbutiken ökade dramatiskt: Ju närmare jul desto mer hysteriskt blev det. Det märktes att det var baktider. Mjöl, socker, ägg och alla andra bakingredienser såldes en masse. Skinkor och korvar, pastejer och ostar, sillar och lutfiskar stod på rad för att käkas upp i olika former. Ja, som sagt dagens matexcesser är något lyxigare, men annars är mycket sig likt.

En väsentlig skillnad mellan då och nu är att då gjorde man mycket mer hemma. Halv- och helfabrikat fanns naturligtvis, men dåtidens husmor ville visa vad hon kunde med mat och bak. Det dök alltid upp något nytt på julborden, mat från andra kulturer eller exotiska frukter som skulle provas. Ibland föll dom en på läppen, ibland var nog förväntningarna ställda lite väl högt. Men jag lärde mig till exempel att äta bräserade endiver hos min morbror och tyckte det var gott.

I december liknade varje eftermiddag en lördag, det blev hetsigt och jobbigt och det fanns ofta kvar skubb fram till halvsju. Men det gjorde inget, för jobbet var ju kul. Dagarna före julafton var jag ledig från plugget och kunde jobba hela dagarna, från 9 till 18. Dagen före julafton, och kanske ytterligare någon dag, hade affären rätt att ha öppet ända fram till 19.00.

Under julstressen blev jag bjuden på käk i butiken. Jag gjorde stora ögon och öron, när tant Liman frågade om jag ville ha något att äta och vad jag ville ha. Maten bjöd butiken på! Den där första julstressen var något alldeles extra, nog för att jag visste att det var mycket jobb i butikerna inför jul, men inte så här mycket! Den 23 december var årets sista arbetsdag för mig, eftersom vi av tradition åkte till mormor Mimmi i Arboga över jul- och nyårshelgerna. Hela dagen från strax före nio flängde jag fram och tillbaka med alla korgar, kassar och lådor. Inte en minut var jag ledig, förutom de minuter när jag åt. Det var en del snö och lite kallt, just som det ska vara inför julen. Här skulle man ha kunnat åka släde, och jultomten skulle inte ha några problem med sina renar och sin släde.

Klockan var bortåt halv åtta när vi skulle ut med det sista skubbet för dagen – farbror Liman, jag och farbror, ja vad-han-nu-hette, det manliga biträdet i butiken – lång, mörk och ståtlig och omtyckt av Skönstaholms damer, ungefär som ombesjungne bagaren i San Remo. Vi gick där i snön alla tre i bredd med korgar och påsar, småsnackande om dagens intensiva arbete. Det var skönt att strosa tillbaka till butiken i maklig takt och andas in den lite kyliga och friska kvällsluften. För gubbarna var det den första minut dom hade varit ute i den friska luften så för dom kändes det säkert ännu skönare och dom måste ha njutit där vi gick.

Jag kunde se fram mot vila och julresa till Arboga. Fickan var nu full med dricks och jag fick också lön för det intensiva jobbet, samt en liten present. Jag var nöjd och tackade och önskade alla en God jul och ett Gott nytt år, när jag gick. På nyåret skulle vi träffas med förnyade krafter och uppkavlade ärmar.

Men hur gick det med min inre bild av springschasen? Han som spanade efter tjusiga pinglor, for fram som ett jehu i flygande fläng och uppvisade balanskonster väl värdiga en cirkusartist, eller öppnade truten och lät den rappa och slagfärdiga stockholmskan sprida sig över gatan. Vart tog han vägen?

Ja, inte var det jag inte. Här kände jag alla och att vissla efter kända tjejer gick ju inte, även om jag var småkär i några av dom. Jag skulle förresten aldrig ha vågat vissla efter någon tjej överhuvudtaget. Att slänga käft med någon tokstolle var inte heller aktuellt, för vem skulle det vara i så fall? Inte hade jag kunnat hjälpa till att fånga några skurkar heller. Nä, film är film och verkligheten något helt annat.

Däremot innebar springschasjobbet att jag fick ett förtroende av farbror Liman, som jag gjorde mitt bästa att leva upp till. Jag fick ta betalt av de kunder som hade beställt sina varor per telefon, jag visste vad grejorna kostade och hade med mig växelpengar. Inte så märkvärdigt i sig, men för mig var det viktigt. Jag lärde mig att lämna tillbaka pengarna på rätt sätt, räkna upp dem öre för öre i rätt ordning. Och sedlarna skulle alltid lämnas tillbaka med framsidan mot kunden, som på banken, för det gav ett gott intryck. Den här ordningen använder jag mig alltjämt av och blir lite irriterad när jag nuförtiden inte får tillbaka växelpengarna på rätt sätt. I min plånbok ligger alltid sedlarna i valörstorlek och åt samma håll. Det ger koll.

I jobbet fanns många tillfällen att knycka lite småsaker, som godis och kakor. Men min inre kompass sa att om jag fått ett förtroende, skulle jag leva upp till det, så jag tog inte så mycket som en ynka kaka ens. Däremot hade jag inget som helst dåligt samvete när jag snodde småpengar ur morsans portmonnä. Det var ju liksom legalt! Tänk vad irrationell man är!

Hemma gällde det bara att inte bli ertappad, och det gick bra för det mesta. Fast en gång blev jag ertappad med att ha stulit en femma. Det var lite för mycket, och morsan var inte glad. Jag gick i andra klass och hade smugit in i vardagsrummet när morsan lagade mat, så tyst jag kunde öppnat hennes kassaskrin för firman, norpat femman och stoppat den i den lilla nyckelfickan frampå brallorna. Tydligen hade jag inte varit tillräckligt tyst, eller så var jag alldeles för tyst, för jag blev ertappad. På morgonen när jag skulle gå till plugget satte sig morsan på min säng och berättade att hon kommit på mig. Det var inte kul! Mina syskon Tompa och Babba hörde allt och jag skämdes.

Efter några år sålde farbror Liman sin butik till en annan köpman som hette Weidling. Jag följde med i köpet men det blev en stor skillnad, eftersom de två var olika som dag och natt. Weidling välvde stora planer och började snart förbereda att slå ihop de båda butikerna till en modern snabbköpsbutik. Det fanns goda skäl till det: Livsmedelslagen hade ändrats så att de rigida reglerna med särhållning av olika typer av matvaror lättats upp, och det var förstås mycket effektivare med en enda butik, både för kunder och personal.

När ombyggnaden hade beslutats och godkänts kunde man se Weidling sent på kvällarna stå där i butiken med slägga i handen och klappa ner väggarna: Bort med det gamla, in med det nya! Ljust och rymligt blev det, det tyckte alla. Stolt kunde Weidling stå där, när allt var klart i den nya rymliga butiken. Det var ett bra jobb han hade gjort. Men han skulle inte stanna så länge innan han sålde butiken och drog iväg till en större butik i Farsta, som nu började växa upp.

Weidlings köp innebar stora förändringar för mitt jobb som springschas. Timlönen togs så småningom bort, istället skulle jag få 50 öre per skubb. Det betydde inte så mycket, kanske skulle jag till och med tjäna mer pengar på det nya systemet. Men det kändes osäkrare, jag kände mig inte längre som ”anställd” på samma sätt som under Limans tid, och den känslan var mycket värd. Nu kunde jag bli utbytt av vem som helst.
Dessutom hade jag flyttat upp en klass och slutade vid halv fyratiden, ett på lördagar. Jag skulle komma senare till butiken, och med tanke på Weidlings jakt på effektivitet blev det ett aber.

Weidling tyckte inte att det var rationellt att dra varor på en vanlig cykel, utan köpte en riktig paketcykel. Jag fick dra in till stan och köra hem den inköpta begagnade hojen, ett veritabelt åbäke, tung som rackarn. Men en riktig paketcykel var självklart mycket lättare att köra massor av varor på. Dessutom fanns hojen där hela tiden, och även andra kunde använda den. Det skulle jag snart bli varse.

En lördag när jag kom till butiken märkte jag att någon hade varit där före mig. Han hade plockat ut de skubb som han visste gav mest dricks och kört ut dom, och jag fick hålla till godo med lågdricksskubben. Mer slit för mindre pengar alltså.

Några lördagar kunde jag till nöds acceptera detta tjuv- och rackarspel som Weidling var med om. Men jag ville inte känna mig utnyttjad, jag var pålitlig och stolt över det jobb jag utförde. Allt detta skulle ingen kunna ta ifrån mig. Jag sa inte ett smack till Weidling utan struntade bara att gå upp till butiken efter plugget. Jag gillade jobbet, men ville inte bli oschysst behandlad. Weidling hade aldrig tagit upp något om mina nya skoltider, vilket jag tyckte att han borde ha gjort. Vi hade säkert kunnat hitta någon lösning, men nu fick det bli som det blev.

Efter drygt två år som springschas var det alltså slut. Det var både befriande och lite sorgligt. Nu blev jag helt fri efter plugget och kunde göra andra saker. Pengar led jag inte någon brist på eftersom jag kunde hjälpa morsan i skrivbyrån. Weidling kommenterade aldrig med ett enda ord att jag slutade. Från farbror Liman hade jag fått ett fint betyg över mitt jobb, något som jag tog till mitt hjärta. Betyget från Liman var första gången som jag fick bekräftelse från någon annan än morsan på att jag dög, för de betyg som jag fått i plugget hade inte varit mycket att hurra över. På den tiden fick man betyg redan från första klass, och mina hade alltid varit mycket slätstrukna, det var B och Ba på sin höjd utom i gymnastik med lek och idrott, där jag hade så höga betyg som det gick att få, alltså litet a, stort A delades mycket sällan ut.

Jag skulle ta en liten hämnd på Weidling. En av hans markiser hade fått en rätt stor reva så den fladdrade lätt i vinden. Vi killar tyckte att det såg kul ut med den där flärpen som viftade fram och tillbaka, och tyckte att vi gott kunde göra den lite större. Så vid när vi lattjade med en fotboll på planen vid butiken, kastade vi bollen in i det där lilla hålet, så att det blev åtminstone dubbelt så stort. Efter några dagar kom Weidling utfarande rätt på mig, ilsken som ett bi, och började hota med polis om jag inte erkände att jag hade varit med om att förstöra hans trasiga markis. Jag kunde inte förneka att jag varit med när vi ”olyckligtvis” hade kastat fotbollen upp på markisen. Jag hade erkänt och med det fick det bero. Weidling och jag hade ingen fortsatt relation, jag sket i honom och han i mig. Det var en schysst uppgörelse.

Den här perioden som springschas var mycket lärorik. Jag hade lärt mig att service var något mer än att bara uppfylla framförda önskemål. Jag lärde mig också vad service inte är, som när tant Olsson stod i sitt köksfönster och hojtade till mig att jag skulle komma upp med en fläskkotlett till henne. ”Den kan du hämta själv eller så kan någon av dina killar göra det!” tänkte jag för mig själv. Men jag fick nog lite dåligt samvete för den där uteblivna tjänsten, eftersom jag kommer ihåg denna fåniga incident 50 år senare. Service är alltså det där lilla extra, som inte har med att göra sig till, utan som bara finns där som något självklart.

Att fylla en kasse på det bästa sättet är en konst i sig. Det måste vara rätt balans i kassen, man kan inte bara slänga ner varorna huller om buller så att de kunde skadas eller klämmas. Vid dagens rullband kan det bli riktigt rörigt när varorna tornar upp sig som en timmerbröt. Här måste kassörerna ha känsla för hur varorna ska hanteras samtidigt som kunden inte bara kastar upp sakerna hur som helst.

Lite av den kunskap om service och varuhantering som jag fick i Skönstaholms Livs skulle jag komma att använda långt senare i mitt jobb som utbildare och informatör på Konsum Stockholm. Även som utbildare för Handelsanställda skulle jag komma att luta mig på denna gamla kunskap.