Den 8 juni var det 60 år sen klass 9G1 gick ut Nytorps enhetsskola, och det måste vi förstås fira! Och hur kan man göra det bättre än med ett återbesök?

Vi kollade in minnesrika platser i det gamla plugget under ledning av Pelle Kyhlén, som också ställde upp och tog bilden på oss: arrangörerna Tomas och John-Evert och så Elisabeth, Lena (som skriver här), Anette, Kent och Anna.

1962 hette vår rektor Signe Bengtsson och klasslärare var Yngve Lundell. Och så här såg skolgården ut (från skolkortet).

Skolan heter numera Hammarby södra, men den närbelägna busshållplatsen bär enligt uppgift fortfarande det stolta namnet Nytorpsskolan.

Nu gick vi genom ingången direkt till aulan, som jag bara använt en gång tidigare – när 1962 års nior firade 45-årsjubileum. På vår tid var detta tydligen lärarnas ingång.

Eleverna använde porten mot skolgården (nedan), som är helt oförändrad. Det var innanför den man stod och tryckte nere i trappan för att slippa gå ut på rasten.

Själv blev jag så ivrig att kolla av alla platser att jag totalt glömde bort att ta några kort, men Elisabeth fixade bild av aulan både med och utan oss, och hjälpte till med minnet.

Tillsammans kom återbesökarna ihåg mycket om de olika lokalerna och nedan tar jag hjälp även från andra tidigare elevers minnen, på Facebook och här på Enskedebilder.

Rakt fram ligger scenen kvar, med många minnen både från elevframträdanden och uppträdanden av andra, exempelvis Mats Bahr.

Här kan man läsa många fler minnen av verksamheterna i och kring aulan. Ett litet axplock: Ett år hade julspelets jungfru Maria gipsat ben, en annan gång lär en kille ha strippat, åtminstone in på T-tröja och shorts. En gång trillade Josef rätt ned i tärnskocken, men ingen minns någon olycka vid de pampiga luciatågen, även om någon ibland svimmade av värmen från ljuset. Lärarna var placerade lite här och var med vattenhinkar framför sig, och en musiklärarinna lär ha sagt: ”Svimma, spy, bli medvetslösa om ni så vill, men blås för fan ut ljuset först!” Det verkar ha fungerat.

Bakom ryggen på fotografen finns en dörr till rummet där vi bytte om när vi hade gymnastik i aulan. Vilket inte var så roligt alla gånger när elever utanför klassrummen flera våningar upp högljutt kommenterade bland annat mitt livs första – och sista! – försök att hjula.

Det var även i det rummet som fluortanten kom på besök med sina små pappmuggar. Väven, som många minns, finns kvar, högst upp under taket på väggen bakom ryggen på fotografen.

Till vänster låg rektorsexpeditionen, dit somliga av oss varit kallade till rektorsförhör, exempelvis Elisabeth, i sin egenskap av klassrepresentant, och jag när jag hängt med och fikat inne i stan 1961 när avslutningsfesten för våra tyska gäster ställdes in på grund av Hammarskjölds död.

Alla minns vi rektor Bengtssons högtalaranrop, inledda med ett plingande. De supermoderna högtalarna fanns både i klassrummen och på ytterväggen ut mot gården, där överläraren hade sitt fönster och vid hotande snöbollskastning eller slagsmål brukade ropa: ”Rör inte snön!” och ”Skingra er!” – med växlande framgång.

Mitt emot rektorns rum fanns skolsyster, som en tid hette Ingeborg och har beskrivits som ”en barsk kvinna”, med strikt dräkt och hätta på huvudet.

I ett rum till höger hade en del av oss trä- och metallslöjd, många minns magistrarna Wing och Adolfsson. Vi tittade vi in och det såg ungefär likadan ut som på bilden Eddie tog 1980.

En trappa upp låg skolbiblioteket alldeles ovanför ”omklädningsrummet”. Magister Bridell var skolbibliotekarie och Elisabeth glömmer aldrig att han lät henne låna fler böcker än hon egentligen fick, eftersom han visste att hon snart kom tillbaka med dem. Lärarrummet låg också en trappa upp, och den elev som behövde gå dit måste knacka på och stå kvar och vänta tills läraren man sökte kom ut. Längst upp fanns kemi-, biologi- och fysiksal.

På aulans hårda stengolv stod en tid studsmattan, som föräldraföreningen skaffat in 1957, eftersom det var så ont om gymnastikredskap. Gunnar Vistam, som senare ingick i Sveriges OS trupp i gymnastik i Sarajevo, hoppade så högt att han nästan var uppe vid översta våningen i aulan. Birgitta tyckte inte om att läraren höll tag i byxorna på en, för att man inte skulle ramla av.

Matsalarna låg i våningen under aulan, en till vänster, en till höger. Då fanns en stor hall emellan, där vi ibland tränade folkdans, möjligen inför ”Skolgymnastikens dag” på Stockholms stadion 1960. En bror till en av dansarna har skickat in bilden från vad som verkar vara genrep på skolgården. (Kjolarna hade vi själva sytt i slöjden, de med röd kjol dansade dam och de med blå var kavaljer.)

Bakom dansarna, längst ner till höger i huset, ser man tandläkarens gamla lokaler, där nu skolsköterskan finns. Vi kikade genom fönstret och väntrummet såg likadant ut som då. Mitt emot tandläkarmottagningen fanns en ingång till toaletterna nån halvtrappa ner. Både tandläkaren och toaletterna minns vi med fasa! Mer om tandläkaren längre ner på sidan.

Skolgården ser lite annorlunda ut än på 60-talet. Vi hade uppritad 60-metersbana. Nu fanns här bland annat nedanstående bollplan och lekplats och längst till höger ligger dessutom en scen.

Efter skolan gick vi ned till det gamla koloniträdgårdsområdet för att jubileumsskåla i bubbel. Skolan låg så nära koloniträdgårdarna att 27 kolonister blev uppsagda från Björkens koloniområde när den skulle byggas.

I skolan hade vi träffat oväntat många glada barn och vuxna. Det är ju snart sommarlov och man hade just börjat träffas som vanligt igen, efter pandemin.

Ute sken solen och utanför vår lilla dunge förbereddes en grillning, flera studentmössor skymtade samt åtminstone en hund. (Bilden är tagen en molnigare dag.)

På väg till middagen gick vi förbi ingången till flickornas syslöjd, som jag nu fick reda på låg på Paternostervägen. Anette kom ihåg att hon inte fick vara vänsterhänt för slöjdfröken, och jag är ganska säker på att det var samma lärarinna som försökte tvinga i mig den fruktade mannagrynsgröten. Det kanske var tur att ingen av oss mindes lärarinnans namn…

Upp genom de kuperade bergknallarna med tallar och buskar gick vi sen mellan husen mot Malmgrenska krogen, som småningom fylldes av gäster i den sköna sommarkvällen. Utanför flanerade människor med och utan barnvagnar och hundar, som på en reklambild för ett blivande bostadsområde.

En minnesvärd kväll i de gamla hemtrakterna.

Och så lite historik

I Expressen från 1949 hittar jag nedanstående modell av den blivande Nytorpsskolan, under rubriken: Trängseln i svenska skolorna lättar om 6 år, tror Weijne. DN visar samma modell och rapporterar att skolan skulle innehålla 40 klassrum, vilket innebar en fördubbling av skollokalerna för stadsdelen med ca 21000 invånare. Så här var det tänkt:

Centralt inom anläggningen ligger hallbyggnaden med ingång från gatan och utformad så att den bildar en fullt självständig fritidsanläggning då klassrumslängan avstängts. Intill hallen ligger hörsalen och skolmåltidslokalerna. Med ingång från hallen ligger skolläkarens mottagning, som även kan utnyttjas som barnavårdscentral och för skoltandvård. Kring hallen har grupperats skolans gemensamma lokaler, såsom slöjdsalar, expedition, lärarrum, bibliotek etc. Folkskolelängan innehåller 27 och småskolelängan 14 klassrum. Man har ordnat med olika entréer för folkskole- och småskolebarnen.

1952 gick 1200 barn i Nytorp och lunchen måste ätas i fyra skift, för att alla skulle få plats. Sen 1951 deltog man i försöket med ”enhetsskola”, det som småningom blev grundskola. Överläraren har berättat att de stora problemen var att klasserna var för stora och att man saknade gymnastiksal, så att man tvingades använda stora hallen.

Mer om den spännande försöksskolan Nytorp kan man läsa på
”Skolförsöket del 1:  I nybyggarland vågade man experimentera” (och följande sidor).

Så här såg modellen ut, uppdelad på två bilder:

Nedan bildtexten.

Delen för gymnastik och bad (1-6) var inte med i det ursprungliga bygget, och i Brännkyrka läroverk, som byggdes samtidigt, begärde man inte ens anslag för idrotts- och badanläggningen, eftersom ”folkskoledirektionen insåg att det skulle bli svårt att få byggnadstillstånd”. Först 1958 fick Nytorp pengar för ”gymnastiksalar och ombyggnad av läraravdelningen” och med hjälp av sin syster kommer Elisabeth fram till att gymnastiksalarna måste ha stått klara läsåret 59/60 när vi gick i sjuan, och vi tränade nog folkdanserna inför framträdandet på skolgymnastikens dag där.

Småskolan (12-13) är inte med på mitt urklipp och det verkar som om aulan skulle ha funnits i en separat utbyggnad (9). Men vid (17) ser jag att de läbbiga toaletterna mitt emot tandläkaren mycket riktigt var folkskolans WC-avdelning.

Tandläkaren har som sagt många av oss hemska minnen av. Nu läser jag i DN från 1957 att bland annat vi i Nytorp hade en tandläkare från Tyskland, eftersom det tydligen var tandläkarbrist.

På bilden (med den fruktansvärda borren!) behandlas Yvonne Engström, klass 6 D, och enligt bildtexten trivs tyska tandläkare med svenska barn. Jag är inte så säker på att det var ömsesidigt.

De utländska tandläkarna fick bara arbeta i folktandvården, eftersom ”utlänningarna är ovana vid svenska förhållanden och bör stå under ett visst överinseende”. Man hade även befarat att de på grund av språksvårigheter inte skulle få den rätta kontakten med patienterna, men Nytorps tandläkare Kirsten Appel kände inte alls av några sådana problem: ”Jag kunde lite svenska förut och mitt intryck av de svenska barnen är mycket gott. De har kanske sämre tänder än de tyska barnen. Men detta beror ju i första hand på att svenska barn äter för mycket sötsaker.”

Jag gick där 1956-1962, så detta är antagligen den tandläkare som gav mig långvarig tandläkarskräck. Den enda kontakt jag minns att vi hade var att jag satt tyst och skräckslagen medan jag blev utskälld för att jag hade så många hål och (alltså) åt för mycket godis. (Fast jag faktiskt INTE gjorde det!)