Susanne bodde på Pelargatan 7, första huset till vänster bortom bron från Burspråksvägen på det gamla vykortet. (På kortet står Kolonnvägen, som Pelargatan först hette. Namnet ändrades efter att alltför ofta blandats ihop med Kolonivägen i Gamla Enskede.)
När det i kommentarerna till ”Vad fanns på Burspråksvägen?” blev diskussion om var Burspråksvägen 8 egentligen fanns kunde hon tala om att där inte finns något nr 8 (trots att det faktiskt står så på husfasadens skylt!).
Inte heller finns något nr 9 på Pelargatan, det är kommunal mark. Susanne gjorde en ritning över sina gamla hemtrakter Burspråksvägen/Pelargatan/Arkadvägen, med platser hon minns.
Klicka på bilden till en större variant.
Susanne berättar: Jag föddes 1953 och är uppvuxen på Pelargatan 7, tillsammans med storebror Dan, född -47. Själv flyttade jag därifrån i 20-årsåldern, men min mamma bodde kvar ända tills hon flyttade till serviceboende.
Om man förstorar det gamla vykortet ser man att det hänger en skylt med FÄRG på 11:an, men det är ingen affär jag kommer ihåg.
Många andra affärer har däremot fastnat i minnet. Två hus längre neråt gatan fanns ett charkuteri. Vete katten vad det hette, men minns hur jag fick gå till ”farbror” Ragge och köpa nymalen köttfärs och fläskkotletter – alltid inlindade i det gamla hederliga vaxpapperet. Köttsågen var förstås spännande, men det lät förfärlig när han sågade i benen. Köttfärskvarnen var ett trolleri att få titta på för ett litet barn. Rinnande vatten i fönstret var ju också spännande!
Till mangelboden på Burspråksvägen fick jag gå och hämta pappas nystrukna skjortor med styvpapper i kragen och inslagna i silkespapper. (Den doften av nytvättat och nymanglat var ljuvlig). Skomakarens doft i hans lilla butik bredvid var också speciell. Och jag är nästan hundra på att Arkadv 1 senare blev kemtvätt.
Runt hörnet på Pelargatan 7, mot tunnelbanan och Hammarby/Skanstull, var vår ”baksida”. Den grå dörren ledde ner till vår så kallade matkällare, där sopnedkastet hade sin behållare.
Vi förvarade inte några matvaror/konserver i den källaren vad jag kommer ihåg. Däremot hade vi nog detta utrymme som ett garage för att parkera lådbil/ar, som någon händig pappa snickrat ihop av bräder. Säkert hade några gamla barnvagnar fått sätta hjulen till. Att åka nerför Pelargatan gick nog galant men någon stackare måste ju ha puttat på uppför, eller så klev man av och drog den upp för att sen börja om nerför? Fanns det inga parkerade bilar då? Tror inte vi åkte i körbanan utan på trottoaren. Till höger i bilden stod piskställningen på den tiden. Där piskades det mattor, och på vintern lades ryamattorna ut i snön för att fräschas upp.
Här fanns även ett cykelställ i ett skjul. Senare flyttades cykelstället upp till gatunivå utanför mangelrummet. Där ställde jag brorsans ärvda moppe, en Monark.
Lekte gjorde vi från morgon till kväll i parken eller nere i skogen bakom huset. Där fanns det ett litet märkligt hus, troligen något liknande en kolonilott, som ”Elaka farbrorn” ägde. Där fanns äppelträd som var lockande för vissa att palla ifrån – om man vågade. Men jag var för liten för dom upptågen.
I skogen bakom huset fanns det sprängsten efter de sprängt för husbyggena till Pelargatan ca 1942. Av sprängstenen hade en platå byggts upp med en sandlåda och sittbänkar. Några stora stenblock låg i dager och var utmärkta som lekstuga. Vi bakade sandkakor/geggamoja och kanske det blev kottar som efterrätt.
Den här lekplatsen är från Årsta men tämligen lik den vi hade bredvid Pelargatan 4. Dock saknas det gungor på bilden men det hade vi. Klätterställningen är identisk, en rutschkana hade vi bredvid sandlådan. Volträcke.
Jämte huset parallellt med Hammarbybacken hade vi en lagom tefats/pulkabacke på vintern.
Kindergarten gick jag på som liten, kanske 3 timmar per dag, nere vid Blåsut. Söndagsskola gick jag till som liten, troligen på Pelargatan 19. När jag blev lite större höll jag ofta till i Parkleken vid Blåsut. Där fanns byggklossar i trä, pingisbord, klätterställning och på vintern kälkslunga.
Biografen Kaza var poppis för söndagsmatinéer. Kaza blev sedemera en lokal där man kunde åka rullskridskor till diskomusik.
Vårt närområde bjöd också på upplevelser, som Ödledammarna (som ju byggdes för att förse slakthuset med kylvatten, men blev en omtyckt lekplats för flera generationer). Jag tror inte jag egentligen fick hålla till där, men jag trotsade förbudet och hämtade hem grodyngel i en burk som jag ställde på balkongen. Ville göra det lite trevligt för dom så jag la i en sten… trodde jag men det var en cementklump så dom var stendöda dagen efter.
Sen fanns ju Johanneshovs idrottsplats. Innan den kom till spolades fotbollsplanen bredvid till is och några värmestugor fanns för värme och skridskosnörning. Det luktade yllevantar där inne. Ibland snördes skridskorna på redan hemmavid. Snacka om att balansera sig fram på skydden – över Nynäsvägen!
När vi ändå är i området (Slakthusområdet) så kommer jag ihåg att det fanns ett rökeri där vi lämnade in ål för rökning. Vi var i skärgården med en jobbarkompis till pappa som hette Tage som vi hälsade på. Ålar fiskades upp och slängdes på durken. Mina fötter var INTE där nere!! Sen spikades ålen upp av frun på en trädstam för att skinnas av. Dom ”sprattlade” i stekpannan. Hoppas jag fick köttbullar.
Godis inköptes i Tobix (i Konsum-huset till vänster) eller Gröna Kiosken på Arkadvägen (till höger i den högra bilden).
Fast när pappa jobbade på lördagar och kom hem på eftermiddagen efter sitt jobb på Thörns Mekaniska så mötte jag gärna upp för då vankades det glass som inhandlades på Pressbyrån i Skärmarbrink. Den delades på mitten till brorsan och mig. Eller så fick vi varsin.
Hemmagjort godis fanns också. Till jul gjorde vi ibland ischoklad.
Fast ”negerbollar” han vi aldrig göra, för vi åt upp smeten direkt ur byttan.
En del kastruller blev sig aldrig riktigt lika efter allt poppande…
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Fina miljöer!
Det börjar bli gott om gatubilder och affärslokaler från vårt svunna Enskede och Johanneshov på den härbloggen. Inte så många spännande berättelser om karraktärer som bebott och strövat omkring i området. Det fanns ju idoler för idrottsintresserade småttingar som ställde undan cykeln i skogsbrynet vid ödledammarna och gick upp till grusplan för att titta på grabbarna i IFK Hammarbyhöjden, Björkhagens IK, Kärrtorps IF, Södermalms fotbollsbegåvningar. Killar som Sune Lunberg, Tage Björk, Leffe Åh, Räkan, Tokas från Björkhagen och ett stort antall andra talanger.
Bonzo Jonsson var ingen fotbollslirare men en fantastisk ordvrängare. Mycket av det så kallade ”södertugget” processades i och omkring Bonzo. Hasse Norén, som bodde mitt i backen på Natorsvägen, var Bonzos ”kusse”. Ibland samordnade vi äventyr när vi pumpade våra cyklarna hos Lessnert. Vi samlade ihop några kompisar i grönområdet mellan Elefanthusen och i slutändan av Natorsvägen. Där planerades äppelknyckning i kolloniområdet mellan Hammarbyhöjden och Nytorp, eller det som låg på där Dalens Sjukhus nu ligger. Sen kunde man njuta frukterna i grässlänten vid slutet av Fyrskeppsvägen.
Det här är femtiotal. Leffe Linblom har just börjat bekanta sig med ägarinnan av Hammarby Radio. Det skulle bli början på ett livslångt kall för Leffe som senare startade Årsta Radio. Och som med mycket annat så är den Radioaffären ett minne blott. Tiden går.
GillaGilla
Tack för rolig kommentar! Jag kan avslöja att Susanne även berättat lite om grannarna och umgänget med dem – kommer i nästa avsnitt.
På Enskedebilder hamnar de berättelser som skickats in hit (utfyllt med lite som jag själv – red – hittat på). Jättevälkommet med flera berättelser om ”karaktärer” – för såna fanns det ju. Kanske kan börja med din kommentar? Jag mejlar dig. /Lena
GillaGilla
Leffe Lindblom, kallades han för Kulan?
GillaGilla
Nej det är en annan Leffe också en profil som bodde runt Åkerbladsgatan / Olaus Magnus väg. Om Leffe Lindblom kan man läsai MittNytt ”https://www.mitti.se/nyheter/nu-stanger-leif-butiken-for-gott/LdeliB!I9U2fsfW2x8y8owGmVHxIg/ ”
Kolla gärna där.
GillaGilla
Aha! Således existerade ej heller Burspråksvägen No9 ser jag. Den tomten blev en ”mini-park” med sandlåda och 1 eller 2 gröna parksoffor. Fina granitblock och granithällar fanns där också. NU har tyvärr en bred gång- och cykelväg anlagts tvärs över ”min” lilla park, har jag sett på Internet.
Gungparken mellan Pelargatan och Arkadvägen minns jag mycket väl. I min familj kallades den för ”lilla gungparken” – till skillnad från ”stora gungparken” nere på ängen intill T-banespåren, bakom Blåsutvägen. Ett eller annat modigt barn gungade upp ett sådan ”schwung” att han eller hon kunde slå volt med gungan runt järnbalken kedjorna hängde från. Vid ”stora gungparken” fanns det Parklek med trästyltor och stora träklotsar att bygga med.
Gröna kiosken minns jag oerhört väl. Dit gick jag ofta för att handla lite billigt ”godis” eller en glasspinne för 35 öre . . . min favorit var päronglass. Synd att den smakvarianten togs ur sortimentet för många, långa årtionden sedan. Lakritsremmar, 5-öres kola, flygande tefat, syrliga karameller, rosa bubbelgum, skumbananer och ”sockerbitar” samt annat liknande köpte jag också. Min far avskydde tuggummituggande så han grälade på oss om vi köpte bubbelgum: ” Är du en ko som idisslar? ” brukade han säga.
Innan jag började skolan fick jag inte gå över gatan själv, för att komma till kiosken, utan jag var strängt tillsagd att stå och vänta tills en vuxen eller ett några år äldre barn kom och ledde mig vid handen över gatan. Där stod jag snällt och väntade . . . Oftast behövde jag inte vänta så länge då folk gick mycket på den tiden; de allra flesta hade ingen bil nämligen . . .
Tobix minns jag också oerhhört väl. Där såldes förutom tobaksvaror även veckotidningar och choklad och ”snask” av många olika sorter samt BOKMÄRKEN. Mot slutet av November kunde man även köpa adventskalendrar där- med GLITTER på, till och med. Jag ansåg som liten tös att bokmärken och adventskalendrar beströdda med glitter var (nästan) det vackraste som fanns.
ICA -affären delade ut gratis adventskalendrar till barn som handlade där (med eller utan mammor) och jag har för mig att även Konsum gjorde det då. Minns att min lillebror och jag hade ett snöre som spändes upp på väggen i barnkammaren vilket vi hängde alla dessa adventskalendrar från. Vi brukade nämligen samla på oss flera styckan var. De flesta var gratis reklamtryck som delades ut av olika större affärsrörelser.
GillaGilla
Den här hörde jag om tuggummin: ”Det enda som skiljer tuggummituggaren från kon är det intelligenta uttrycket i kons ögon.”
GillaGilla
Heh heh heh!
GillaGilla
Susanne,
Sista April 1957, Valborgsmässoafton, som 4 och 1/2 år gammal tös, gick jag ensam till Majbrasan som de boende hade anordnat i naturparken mellan Pelargatan 7 och Hammarbybacken, vid foten av platån.
Jag hade min ”sjömanskappa” av marinblått ylletyg och matchande marinblå basker på mig. Har för mig att den kappan hade mässingsknappar med ankare i relief på, men jag kan minnas fel.
Att mina föräldrar VÅGADE låta mig gå dit ensam! Min lillebror Johan var endast 2 år och knappt 5 månader så våra föräldrar stannade hemma med honom. Johan ansågs vara ”klen” så de ville väl inte ta ut honom i den kalla tidiga vårkvällen. Möjligen var han sjuk då han var mycket sjuklig som baby och litet barn.
Jag däremot ansågs vara ”käck” och mycket förståndig för min ålder, även lydig (med ett par, tre undantag . . .).
Dåtidens föräldrar var definitivt inte så ängsliga av sig som nutidens är – INGA ”curling-ungar” eller ”helicopter parents” fanns det på 1950-talet eller ’60-talet.
GillaGilla
Någon majbrasa kan jag inte påminna mig men kan bero på att familjen då hade landställe som vi åkte till alla helger och ledigheter. Jag hade en blå dräktjacka med just knappar i mässing och ett ankare på. Det va ju ”andra” tider då för oss barn att få vara ute och leka själva utan tillsyn någon förälder satt nog säkert i parken och höll koll. Barnvagnar med sovande barn i som stod vid husen. Olydig va jag 1 gång 😉 I Tobix låg på golvet ett nystan (ihop-lindat begagnat) blankt fint snöre ….som följde med hem!
Samvetet gnagde så jag gick tillbaka med nystanet och erkände mitt tjuveri.
Fick en klapp på huvudet och en klubba! Nystanet behöll dom?
GillaGilla
Stor frihet att röra sig som barn på 50-talet. Bra. Men också en hel del olyckor. Drunkning efter jumpat på isflak. Trafikolyckor. O s v.
GillaGilla
Susanne,
Även jag gick i Söndagsskola i ca ett års tid, innan jag började i 1sta Klass i Enskede Gamla (Röda) Skola. Som jag minns det hölls denna skola i en lokal på bottenplanet i sista huset vid Pelargatan innan gångbron över T-banespåren.
Jag älskade vissa psalmer (”Härlig är jorden” (en begravningspsalm!) var en stor favorit samt ”Bereden väg för Herran” och ”Gläns över sjö och strand”; jag var ett något egendomligt barn som tyckte mycket om kyrkogårdar och ovanliga gravstenar samt gjutna järnkors från 1800-talet).
Den andra anledningen till att jag tyckte om Söndagsskolan var de vackra bilder i färgtryck med gummerad baksida man fick där; en biblisk färgbild var Söndag man infann sig. Vi fick även ett litet ”album” (ett häfte med något styva kartongpärmar) att klistra in bilderna i – ordningen följde kyrkoårets.
GillaGilla
Jag tror Du menar Pelargatan 19 där gick jag i Söndagsskola i alla fall och det är efter sista huset med stora fönster i gatuplan. (sista huset efter nergången till Skärmarbrink) Tror inte jag blev så långvarig på dessa möten då jag hellre ville ut och leka.
GillaGilla
Visst fanns det en bok- och pappershandel lite uppåt Pelargatan, Susanne?
Jag inhandlade där mitt första bokmärkesalbum, minns jag.
De ”regniga” fönstren i kött- och charkuteriaffären minns jag mycket väl. Har för mig att även fiskaffären vid Burspråksvägen hade den kylanordningen, med konstant rinnande vatten på INSIDAN av fönstren!
GillaGilla
Kan det vara så att färgaffären blev pappershandel??? Ska höra med bror min om han har bättre minne gällande den affären. Själv kan jag inte få någon ”tioöring” att trilla ner.
GillaGillad av 1 person