Bland dem som bodde i torpen och gårdarna söder om Skanstull fanns en poetisk hästslaktare.


Ovan: Utsikt mot Hammarby sjö från Skanstull, Fredriksdal i förgrunden.
Av C P Löfman, 1864, Sthlms stadsmuseum (CC-BY) via Stockholmskällan.

Alldeles vid Hammarby sjö låg Fredriksdal, som hovrättskommissarie Fredrik Lennberg 1757 arrenderade för att anlägga ett kattuntryckeri (bomullstygstryck), som inte gick inte så bra. Senare ägare lyckades visserligen bättre, men vid mitten av 1800-talet blev konkurrensen av utländska tyger och kläder för stor.

Då tog slaktarna över. Slaktardrängarna från Fredriksdal blev snabbt ökända för slagsmål och superi. 1912 öppnades Stockholm stads slakthusområde och gjorde slut på hemslakterierna, men många slaktare bodde kvar med sina familjer och fortsatte som slaktare i det nya slakthuset under mer ordnade former.

Greta Garbos pappa Karl Alfred Gustafsson jobbade mest som renhållningsarbetare och latrintömmare, men en tid var han slaktardräng på Fredriksdal. Det var då han träffade sin blivande hustru, och när hon blev med barn flyttade de till Stockholm tillsammans. På foton kan man ana att det var från pappan som Greta ärvt sitt utseende.

En annan av slaktarna hette Karl Johan Gustafsson Ekeblad och var en mångsidig man: poet, slaktare och djurvän. Han föddes 1817 i Östergötland och invalidiserades som barn genom en olyckshändelse, som lär ha haft med hästar att göra. Efter studier vid Uppsala universitet levde han en tid som tidningsutgivare i Norrköping innan han 1849 kom till Stockholm och blev hästslaktare. Som djurvän led han av att se hästarna plågas – många fick svälta, eftersom det var onödigt att kosta på dem mer än precis så att de orkade arbeta.

Ekeblad tänkte att hästarna skulle behandlas bättre om det blev populärt att äta deras kött, så han betalade bra för välskötta och välnärda hästar, som han slaktade. Köttet sålde han i en bod vid Kornhamnstorg, med hjälp av sin hustru.

Fritz von Dardels akvarell Kornhamnstorg 1852, Stockholms stadsmuseum SSM 100124 (CC-BY) (https://stockholmskallan.stockholm.se/post/3835)

I bakgrunden på bilden syns Katarinaberget med Katarina kyrkas torn. På Kornhamnstorg hade torghandlarna sina särskilda platser: Närmast kajen stod fiskgummorna och sålde färsk fisk, kräftor och saltad strömming, därefter stod slaktare på rad och bjöd ut kött. Särskilt hästkött sägs ha varit en specialitet för Kornhamnstorg. Längre upp på torget handlades det med slöjdade varor och blommor.

Ekeblad öppnade även en bespisningslokal för fattiga, där han (förstås) serverade hästkött, samt utgav ett propagandablad för hästkött: “Pegasus”, och ett antal skrifter i djurskyddsfrågor. Han skrev dikter och lät trycka tidningen “Diktarens Bazar”, som bara innehöll hans egna dikter. Det blev mycket dikter även i andra tidningar han försökte ge ut, vilket kanske kan förklara att det inte gick så bra ekonomiskt. Folkbladets första nummer inleds med informationen: “Som detta tidningsnummer är väl mycket upptaget av poesie hafva vi i detsamma saknat utrymme för annonser.”

På 1870-talet kom Ekeblad till Fredriksdal, och i januari 1873 kan man läsa en upprörd notis i DN: Ett gement julnöje. (Kan det vara Ekeblad själv som skriver?

Skribenten ärmycket upprörd över att en hop ungdom “af arbetsklassen” vid dansen vid Fredriksdal tog sig in i hästslaktare Ekeblads stall och spände hans bästa körhäst framför en tung köttvagn. Sju personer åkte sedan ända till Örby herregård och tillbaka igen, och: “I det dåliga väglaget och på denna väg, som är besvärad af två stora, branta backar, blef det eldiga hästkreaturet af sina samvetslösa körsvenner så förstördt att det blef halt på högra bakbenet samt fick ohjelpligt qvickdrag.” Inte nog med det: Lottdragning och råa dansnöjen, vanligtvis avslutade med slagsmål har tyvärr hört till ordningen för söndagsfirandet utom Skanstull och på den s k galgbacken, utan att länsstyrelsen gjort något, men nu kan väl ändå de skyldiga inte undgå lagens strängaste straff för både djurplågeri och stöld.

Texten fortsätter: Hästslaktaren Ekeblad är inte bortklemad av medgång, men sannolikt har ingenting kunnat värre såra honom än detta avskyvärda tilltag, alldenstund han haft en innerlig tillgivenhet för sin sällsynt kloka och utmärkta häst. Därtill kommer att hr Ekeblad alltid vinnlägger sig om att välvilligt och aktningsfullt bemöta en var av arbetsklassen, så det kan omöjligen vara något hämndbegär, utan endast en “otyglad lusta efter råa förströelser” som förlett en hop slaktardrängar och tjänsteflickor att begå denna smutsiga misshandling. Om kronobetjäningen icke nu gör sin plikt kan ingen hästägare utom Skanstull sova tryggt!

Ekeblad är idag mera ihågkommen som hästköttspropagandist och hästvän än poet. 1877 fick han Patriotiska sällskapets mindre medalj i silver, och 1894 Svenska allmänna djurskyddsföreningens silvermedalj. Året därpå dog han medellös på Stockholms allmänna försörjningsinrättning, dit han blivit intagen några månader tidigare på grund av sjukdomar och fattigdom.

I eftermälet skriver DN att “hästslagtaren-poeten” på gamla dagar hade tillfredsställelsen att se hur hästkött, åtminstone i huvudstaden, blev en icke så alldeles obetydlig handelsvara. Och han hade bidragit till detta, främst genom gratis utdelande av små broschyrer. Om hans poesi skriver man kort: “Han har utgifvit ett rätt stort antal poetiska småskrifter, som i formelt hänseende alls icke äro sämre än många som framträdt med större anspråk.”

1914 har SvD ett kåseri om “Hästen, kulinariskt betraktad”,
där författaren till häftet “Pegasus” är omnämnd:

Den på sin tid mycket omtalade hästslaktaren tillägnade sitt opus åt “Hans Durchlaucht Mahomet Sadik Pacha, Bey öfver konungariket Tunis”, eftersom denne förärat Karl XV en present: 

Vår kung en ädel häst du gaf.
Min svenska tack nu därför haf!”

Skalden, som lär haft en mkt sympatisk personlighet, förhävde sig icke över sin poetiska talang, “ehuru denna stundom var långt ifrån oäven”. Men främst såg han sig som en nyttig samhällsmedlem, som “genom egen verksamhet och föredöme hafva tillskyndat det allmänna en ren vinst af flera hundrade tusen riksdaler för födoämnen, hvilka annars, som under århundraden, fått ruttna på luderbackarna till föda för vargar och andra rofdjur.”

Ekeblads son uppträdde, åtminstone enligt PA Fogelström i “Söder om tullen”, också som skald och var en av sin tids Klarabohemer, som levde fattig och snart glömd. SvD skriver dock 1899 i en notis om “fängelsekunden” K Nordeman-Ekeblad att han är “son till den aflidne hästslaktaren K J Ekeblad, bekant för sina rimmerier och djurskyddsvänliga skrifter”, men kan “föga läsa och knappast skrifva”. I polisregistret står han som bokkolportör och han levde mellan 1871-1930.

FAKTA om Stockholms försörjningsinrättningar.

Dihlströmska 1885-1906, Bodin (CC-BY), Stockholms stadsmusem SSMF004405 (https://stockholmskallan.stockholm.se/post/19220)

I 1800-talets Stockholm var det olagligt att sakna försörjning. Den som gjorde det kunde bli tvingad till en av stadens försörjningsinrättningar, där utfattiga, alkoholiserade, psykiskt sjuka och små barn trängdes. Dihlströms på Södermalm och Grubbens gärde på Kungsholmen kallades i folkmun strykinrättningar på grund av de dåliga förhållandena: undermålig mat, usla rum och prygel. De döda togs till Skansbacken (Kolerakyrkogården) – eller såldes till Anatomisalen på Karolinska, där man alltid behövde kroppar att dissekera. Det krävdes inget godkännande, eftersom de intagna inte ansågs ha några rättigheter.

1864 delade man upp hjonen så att de arbetsföra skickades till Dihlströmska och de andra till Grubbens (som senare blev S:t Eriks ögonsjukhus).

15 reaktioner på ”Bland dem som bodde i torpen och gårdarna söder om Skanstull fanns en poetisk hästslaktare.

  1. Roligt att få bilder och ansikten på personer i vår närmiljö som har levt före oss 100-150 år tillbaka.

    Gilla

      1. Apropos detta – det vore mycket roligt och intressant (åtminstone för mig) om du kunde hitta några uppgifter (foton vore ännu roligare!) om de koloniträdgårdar som funnits på ”ängen” nedanför de två norra hyreslängorna på Burspråksvägen innan hyreslängorna byggdes. Kanske det var torp och inte koloniträdgårdar? Torp låter troligare. Där fanns nämligen flera fruktträd – ävensåsom en syrenberså, vid norra gaveln av huset mitt emot vårt, dvs Burspråksvägen 11 t.o.m. 17 – när vi bodde där mellan 1954 och 1962.

        De stora buskagen av rosa rugosa, både vita och djuprosa ”nyponrosor” som också växte där, bakom ”vårt” hus, på en bred remsa ”natur” mellan husets baksida och Hammarbybacken, kan ha varit planterade av husägaren men kan lika gärna ha funnits kvar från äldre bebyggelse, t.ex. torp. Där fanns även en del träd som lämnats kvar. Mellan tre-fyra av de större träden hade någon spänt upp tvättlinor, och där hängde alla husmödrarna (tanterna) sin tvätt på tork! DET skulle absolut INTE gå för sig i dagens Sverige!

        Den s.k. ängen låg mellan Burspråksvägen (vid foton av en brant backe) och Hammarbybacken samt östra änden av Sandstuvägen och Nynäsvägen. Tror ej att denna äng finns kvar, tyvärr.

        Gilla

        1. Stort tack för tipset! Jag ska se vad jag kan hitta, göra ett studiebesök kanske? (när jag är tillbaks i Stockholm). Har jag fattat rätt, att tvättstugan låg i huset Burspråksvägen 10 – 18, fruktträd o syrenberså vid norra gaveln av det huset?
          Roligt att få in andras idéer också, om vad jag kan rota i. 🙂

          Gillad av 1 person

          1. Ja, tvättstugan låg i huset No 10 – 18 (närmare bestämt, i övre källaren mellan portarna 12 och 14).

            Syrenbersån däremot låg norr om gaveln om huset mitt emot, No 11 – 17. En brant backe sluttade från norra änden av Burspråksvägen (vilken är en s.k. återvändsgränd) ner mot ”ängen”; där fanns en lite vindlande trappa där gatan tog slut, s.a.s. ”mellan” de två huslängorna, med en trappavsats ungefär halvvägs ner. Syrenbersån låg på en utgrävd avsats norr om gaveln av huset No 11 – 17. Det var en gammal, väl etablerad syrenberså; definitivt inte en nyplanterad – jag tror att dessa fyra hyreslängor längs Burspråksvägen byggdes sent 1940-tal men kan inte säga def. byggår. Kanske att du kan hitta den uppgiften?

            Fruktträden växte på den så kallade ängen, i hörnan mellan Hammarbybacken och Sandstuvägen.

            Jag ser nu att den meningen blev lite missvisande; jag är van vid att skriva långa meningar med flera ”subclauses” inflikade.

            Gilla

        2. Burspråksvägen, samtliga 4 hyreslängor, bebyggdes år 1942 såg jag just på internet.
          (Byggår: 1942)
          Jag antar att där fanns en del torp innan hela detta nya hyresområde byggdes och alla nya gator anlades. Förmodligen lydde dessa torp under Johanneshovs Gård – av vilken område fick sitt namn (tror jag).
          ”Huset var ett envåningshus med frontespis, sadeltak och två skorstenar. Byggnaden inrymde vid sekelskiftet 1900 fem lägenheter, flera bebodda av slaktare som bedrev verksamhet här och i närheten. Huvudbyggnaden revs under andra halvan av 1950-talet.”

          Jag minns när brandkåren satte eld på huset; det användes som en brandövning.

          Ängen jag minns norr om Burspråksvägen bör ha varit vad som fanns kvar av Qvarnängen (se gammal karta i länken nedan).

          Där fanns tydligen flera områden med koloniträdgårdar – se karta no 2!

          https://sv.wikipedia.org/wiki/Johanneshovs_g%C3%A5rd

          Gilla

  2. Är det bara jag som anser att det är mycket motsägelsefullt att en stor djurvän och hästvän (som dessutom år 1894 tilldelades Svenska allmänna djurskyddsföreningens silvermedalj! ) propagerade för att svenskarna (Stockholmarna) skulle äta HÄSTKÖTT, och som dessutom blev HÄSTSLAKTARE!
    ”Ekeblad är idag mera ihågkommen som hästköttspropagandist och hästvän … ”

    Gilla

    1. Ja, det låter ju lite udda, men hans tanke var tydligen att om man ville äta hästarnas kött skulle de få bättre omvårdnad, bli mera välnärda – för att köttet skulle vara välsmakande. Nu var de ofta magra o eländiga, fick bara precis så att de orkade arbeta – så länge de orkade arbeta…

      Gilla

      1. Hmmm . . .

        Jag skulle ALDRIG kunna slakta en häst – ej heller något annat djur för den delen. Att man slaktar innebär ju att man styckar kroppen osv.
        Euthanasia för att förhindra ett utdraget lidande är en sak, men att SLAKTA !

        Gilla

  3. Slaktarmästaren Lars Bryn 1823 – 1900.
    Drev slakteri rörelse på Gården Lilla Gröndal
    Lägenhet under Enskede gård.
    Han och hans hustru Aurora kom dit på början av 1860 talet Tidigare bostad Långgården Johanneshov Då yrke skomakare och rörelse där.
    Livet på Lilla Gröndal vid Skanstull var hårt.
    Sonen Johan tar över Lilla Gröndal efter modens död 1909 . Johan Bryn med sin hustru Klara bor på Lilla Gröndal fram till 1923 Då han blir rekommenderad att Sälja gården för planer fans för hög bro vid Skanstull.
    Greta Garbos far och även farfar Bode och arbetade på Lilla Gröndal

    Gilla

    1. Vet du var Långgården låg – ungefärlig ”gatuadress”? Det har jag inte riktigt begripit.
      PS: Visst har du fått min e-mejladress? Annars kan jag skriva igen.

      Gilla

Lämna ett svar till Tommy Lennberg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s