När jag var 14 år började jag gå ut dansa med kompisar – hur man nu kunde släppa in mig på dansställen när jag såg ut som tolv… Men de andra var förstås äldre, den äldsta killen var 22(!). Vi dansade på Björknäspaviljongen, Nalen, La Visite, Skansen, Gröna Lund, och någon gång en klubb i Gamla Stan med ett madrassrum. En del av de ställena hade faktiskt mamma en gång gått till. (Ja, inte madrassklubben, då.)

Men oftast gick hela gänget till ”Stugan”, som låg i skogen, var inredd som en sportstuga och hade ett separat toaletthus, som jag minns var svinkallt och inte särskilt fräscht. Men i DNs lilla annons från 1964 (alltså under ”min tid”) står: ”Stans vackraste flickor dansar på Söderpaviljongen”. För i efterhand har jag fått veta att det var så stället hette.

Med mitt icke-existerande lokalsinne visste jag inte var det låg, utan följde bara med de andra i bilen eller med buss från Gullmarsplan. För inte så länge sen blev jag nyfiken, letade på nätet och insåg att ”Stugan” egentligen var en skyttepaviljong vid Söderskjutbanan på gränsen mellan Rågsved och Stuvsta.

Sen hittade jag i gamla tidningar en kort notis om att polisen sökte vittnen efter ett mord som ägt rum efter en danskväll. Nu blev det riktigt spännande! Det var visserligen två år innan jag började gå dit, men ändå.

I SvD och DN kan man följa hela historien om det första mordet på en kvinnlig taxichaufför – 24-åriga Berit Lundqvist.

Före 1956 fanns inte ens några kvinnliga taxichaufförer i Stockholm. Då kom de första 10: ”Fruntimren kommer att få det svårt med fyllona. Men annars går det nog bra.” trodde någon.

Bilden visar hur den första kvinnliga taxichauffören i Stockholm, Maud Hansson-Fagerberg, blir avlöst av Sven Jansson efter debuten.

Och fyra år senare mördades alltså Berit Lundqvist. Vid tretiden på morgonen den 29 september 1960 vaknade trädgårdsmästare Gunnar Hedqvist på Myrängsvägen och kollade vädret, för han skulle till Klarahallen med blommor tidigt på morgonen. Han såg ett strålkastarsken på grusvägen, men antog att det var ett förälskat par som satt och ”tjusade” i bilen efter dansen på Söderpaviljongen.

Strax före fem tog Hedqvist mopeden in till stan, såg att strålkastarljuset nu bara glödde och trodde att föraren kört i diket och var på väg efter hjälp. Han tittade aldrig in i bilen, eftersom han var fullt upptagen med att inte själv köra i diket på den leriga och gropiga vägen. Halv sex på morgonen larmade två olika vittnen polisen i Huddinge – byggnadsarbetare Robert Magnusson och charkuteristen Nils Nilsson, som med sin son Dick var på väg från hemmet i Huddinge till T-banestationen i Högdalen.

Ett gigantiskt spaningspådrag drogs igång och tidningarna rapporterade flitigt. Bland annat finkammade ett femtiotal militärer från Svea ingenjörsregemente terrängen kring mordplatsen efter mordvapnet, utrustade med minsökare. Det hela lades upp som en minsökningsövning, och kunde därför räknas in i de värnpliktigas utbildning.

Den 11 oktober var det begravning. Klockan 12.00 körde Stockholms samtliga taxibilar in till trottoaren och förarna ställde sig bredvid sina bilar i stram honnör för en tyst minut. Två timmar senare tog taxichaufförerna farväl av sin kollega vid Solna kyrka – alla i uniform, de flesta med skärmmössa. Ett sextiotal kvinnliga förare paraderade utmed gången till kyrkporten, sex manliga bar kistan. Bland de många blommorna fanns kransar från ”Dina kvinnliga kamrater i Taxi”, ”Dina manliga kamrater i Taxi” – samt rosor från en liten tysk pojke, Gerhard Hermanski i Hamburg, som hade läst om mordet i tyska tidningar och skickat en slant till borgmästaren i Stockholm att köpa rosor för.

Fredagen den 7 januari 1961 kom ett erkännande: En 40-årig laborant i Danmark greps för fylleri och erkände taximordet redan innan han medgav att han var så berusad att han måste omhändertas. Eftersom han inte kunde betala 60 kronor i böter för fylleri blev han satt i häkte. Där vidhöll han sitt erkännande, dock utan att vilja berätta några detaljer för dansk polis, men: ”För den svenska polisen ska jag lägga papperen på bordet, även om det skall kosta mig resten av mitt liv i fängelse.” Som häktad fick han en daglig halvtimmespromenad i rastgården, övervakad av två man och ”den skarpbitande (polishunden) King”. Och på ”Den gamle kro” mitt emot rådhuset undrade kägelspelarna om deras tillfällige spelkamrat verkligen var en mördare.

Fyra dagar senare skulle mannen förhöras av två svenska kriminalmän – och verkade fullständigt överraskad: ”Vad har jag med mordet att göra? Jag kan inte ha erkänt ett mord. Berusad har jag varit många gånger i mitt liv, men aldrig så att jag tagit på mig ett mord som jag inte har en aning om.” På frågan varför han inte tagit tillbaka erkännandet på flera dagar svarade han: ”Det är väl först idag som jag anser att jag är helt nykter.” Förhören visade också snabbt att hans berättelse stämde med vad personalen på en alkoholistanstalt utanför Stockholm sagt: Laboranten fanns på anstalten vid tiden för mordet.

På mordplatsen hade man säkrat ett tydligt avtryck av skor med ”curlingsula”. Landets skohandlare råkade ha kongress i Stockholm, så polisen fick välkommen hjälp att identifiera skorna. Endast fem par av rätt storlek och typ hade sålts i Sverige före mordet, till ett pris av 62-64 kronor, och fyra av dem kunde man snart utesluta. Det femte paret hade strax före mordet sålts på Kvickly i Högdalen, inte långt från mordplatsen. Trots att polisen till och med visade upp skorna i ”TVs nyhetsmagasin Aktuellt”, som haft sin allra första sändning så sent som i september 1958, fick man inte tag i någon som mindes köparen.

Två år efter mordet fick polisen fortfarande in nya uppgifter, 1400 tips hade bearbetats, man visste att vapnet var en Waltherpistol med 7,65 mm kaliber och hade fått in ett 70-tal ”mer eller mindre illegalt innehavda pistoler”. Motivet var ovisst, en normal dagskassa och offrets egna pengar låg orörda i bilen. Utredningen tydde på att mördaren bodde eller hade anknytning till någon som bodde i närheten, eftersom han hade så god lokalkännedom.

Det sista man vet om mordoffret är att hon avslutat en körning vid Medlemsvägen 73 i Enskede omkring kl 2 och skulle ha ställt in bilen i garaget kl 3. Mordet förövades mellan kl 2.15 och 3.30.

Den 16 maj 1972 erkände den 34-årige Norrköpingsinternen Leif Peters mordet. Han var dömd till tolv års internering för att 1967 ha mördat två polismän och en väktare i Handen. För kriminalpolismän från Norrköping och en tillsyningsman vid fängelset redogjorde han detaljrikt för taximordet, dessutom visste man sen tidigare att han köpt ett par skor av den eftersökta typen. Men precis som laboranten i Danmark tog Peters tillbaka erkännandet när experter från Stockholm skulle höra honom. Hans förklaring var att han haft en besvärlig natt och ville komma bort från fängelset ett tag.

Efter en natts betänketid erkände han dock på nytt och berättade hur han stoppat droskbilen vid Skanstull och beställt körning hem till Rågsved, men i närheten av Högdalens centrum omdirigerat körningen mot skjutbanan. Han kunde även peka ut vägarna han flytt på. Han uppgav inget motiv, bara att han velat döda efter att ha kommit över en pistol (som han gjort sig av med efter mordet), och polisen bedömde det som trovärdigt att han fått en impuls att döda, eftersom det var vad som hänt vid massakern i källaren under Handens centrum. Peters vallades och grodmän letade i sjön Magelungen, där han sa att han kastat vapnet.

Man fann aldrig vapnet och Peters åtalades aldrig för taximordet. Han överflyttades senare till den psykiatriska vården, där han avled 2006, 68 år gammal.

När preskriptionstiden närmade sig 1985 hade DN ett helt uppslag med bilder och rubriken ”Mordgåtan utan lösning”. Det man visste, sammanfattningsvis, var att Berit Lundqvist tjugofem år tidigare jobbat sent för att kompensera några timmars ledighet tidigare på kvällen.

Plötsligt sträckte sig mannen i baksätet fram genom den halvt frånskjutna mellanrutan, riktade en pistolmynning mot hennes huvud och sköt. Hon dog direkt, bilen rullade ner med vänster hjulpar i diket, och mannen sprang därifrån. Kvar i bilen fanns hela taxikassan och hennes personliga ägodelar. Mördaren sprang panikslagen 25 meter i ljuskäglan från Mercedesen innan han vek av från vägen. Drygt 300 meter längre bort upphör alla spår efter honom.

Polisens teori var att mördaren flytt utan att få med sig pengarna, eftersom han trott att hela omgivningen väckts av skottet i den tysta natten. Under de följande 25 åren hade åtta personer anhållits men friats, 4500 förhör hållits och 3000 vapen provskjutits. Man hade undersökt skor från sju länder och fått in sex falska bekännelser. Och åtminstone en av mordspanarna trodde att man en gång hade ”rätt man” i förhör: ”Mycket stämde och mannen kände till platsen väl, men det räckte inte till åtal.”

Den 29 september 1985 preskriberades mordet, och de 25000 kronor som utlovats i belöning behövde aldrig betalas ut. Efter mer än 50 år vet man fortfarande inte vem som mördade Berit Lundqvist.