Bild ovan: Stureby Sjukhem 1954 via Stockholmskällan (CC-BY-NC)

Mina första tolv år bodde jag i en etta på Skärmarbrinksvägen 1. När familjen vuxit till fem personer flyttade vi till en trea i Farsta, där jag som var äldst fick eget sovrum, mina småsyskon delade det andra och våra föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Inte mycket privatliv för dem, eftersom rummet hade en glasdörr till hallen och en vanlig dörr till de yngstas sovrum.

1965, när jag just tagit studenten, träffade jag en kille från Berlin som efter några år flyttade till Sverige. Först fick han bo i mitt rum – jag hade ju eget! – men sen fick vi tips om en liten stuga i Svedmyra, som husägaren hyrde ut. Där bodde min kompis’ kille, men när de skulle flytta ihop tyckte de att stugan var för trång för två. Det tyckte inte vi! Vi bodde där i flera år och trivdes jättebra, trots att vi bara hade kallvatten, och möss och tvestjärtar tittade in. Men var det ju ändå något ”eget”!

Uppdatering: Åtminstone enligt en aktuell karta ser jag nu att jag egentligen bodde i Stureby, inte Svedmyra. Men tunnelbanestationen jag åkte från varje dag hette Svedmyra, så det var vad som gällde för mig. (Enligt samma karta ligger T-banestationen Svedmyra dock en liten bit in i Stureby…? Jag avslutar nu mina kartstudier innan jag blir ännu mer förvirrad…)

Hemifrån fick jag med mig lite husgeråd, vi skaffade några vita tallrikar med blått mönster (som nu finns hos dottern), och så köpte jag en rosa och en blommig frottéhandduk på NK i Farsta – fint skulle det vara! Men annars var det mina egna grejor jag tog jag med: kökshanddukarna med monogram som jag sytt i slöjden och kaffeskedarna vi barnbarn fått av mormor (som trivs bättre i asken där de nu ligger – de var tunna och blev omedelbart heta när de doppades i varmt kaffe).

En korgstol fick jag ta med hemifrån, som mamma fått av en av mina mostrar. Och så hade jag alldeles egna möbler. Ett ”nätt flickskrivbord” av teak hade jag köpt per annons och betalt med sommarjobbspengar, liksom en grönbetsad byrå, och så hade jag knutit en rya med det raffinerade motivet ”Masugn”, som nu, nästan 60 år senare, hänger i trappan på landet.

Stugan bestod av ett rum, kök och liten toalett samt en utbyggd hall, där det var ännu kallare än i rummen innanför. Förutom ytterdörren fanns där bara plats för en dörr: den till toaletten. Värmen kom från en liten gaspanna i köket och spisen drevs också med gas, men det fanns bara kallvatten i kranen. Underkläderna tvättade vi i en gryta på spisen, övrig tvätt åkte vi hem till mina föräldrar med, för de hade en liten tvättmaskin i badrummet.

Utanför köksfönstret stod en syrénbuske och där matade vi gärna fåglarna. Mössen som kom in för att övervintra i vårt kök tog själva sin/vår mat. Det fanns spår av deras aktiviteter i de flesta underskåp: muslortar, okokt spaghetti som de försökt dra ut genom något hål. Hålen var så många att det inte lönade sig att försöka täta. Min syster kom en dag in från köket och sa skrämt: ”Det är något som rör sig i köket!” och en gång när vi satt i köket och åt hörde vi hur det prasslade, ryckte upp skåpdörren – och där satt en liten mus och blinkade förskräckt mot ljuset. Vi tittade på varann ett tag, stängde sen dörren. Och la ut gift. Mössen var söta, men påträngande.

Tvestjärtarna som flyttade in på höstarna var inte särskilt söta: Man fick snabbt rycka upp ytterdörren och ta ett steg bakåt medan de rasslade ner på golvet och smet iväg o gömde sig (ibland tyvärr i mina träskor, som stod innanför ytterdörren). De höll sig dock i hallen, där brudkistan fanns där vi förvarade alla våra sängkläder över dan. Innan jag bäddade kollade jag dem noga: Inte för att jag egentligen trodde på att de kryper in i öronen, men man kunde ju aldrig veta…

Brudkistan var även den inköpt på Ikea och många år senare hittade jag den i en katalog från 1961: tydligen hette den Leksand och kostade 84 kronor. Nu står den på landet, fortfarande med sängkläder i.

Stugan uthyrdes möblerad, men allteftersom vi köpte egna möbler tog värden hand om de befintliga. I rummet fanns från början en blå framåtbäddad bäddsoffa, men vi ville kosta på oss nya sängar, så på Ikea köpte vi två sängar med väggkuddar samt liten vägghylla och litet soffbord – allt i modern teak, förstås.

På bilderna är mamma och mina småsyskon på besök och dricker adventskaffe. (Tjejerna hade långt hår och korta kjolar på den tiden.)

På bilden nedan ser man den gröna byrån, till vänster skymtar min mans ärvda väggklocka och korgstolen, till höger skrivbordet. Småningom köpte vi en begagnad TV, som vi ställde på golvet bredvid skrivbordet. Det var bara där den fick plats, för den var lika djup som bred. Bilden var svartvit och apparaten var bara avsedd för kanal 1, fast vi lärde oss att få in även den nya tvåan med hjälp av en blyhammare som vikt på kanalväljaren. Och tänk att vi hade en egen TV!

Om denna lilla stuga berättade man att en tant tidigare bott där – och drivit blomsterhandel i hallen. Om jag minns rätt hade hon barn också.

Granne med vår stuga låg Stureby vårdhem (bild högst upp på sidan) och på väg till tunnelbanan gick jag förbi det tillhörande kapellet, Rotundan – och tänkte att de gamla hade nära till gravkapellet när den tiden kom. Vår hyresvärd berättade att han en gång hittat en gammal tant i sin bil när han skulle åka till jobbet. Hon ville åka hem, sa hon.

Maten handlade vi i en liten Konsumaffär en bit ner på Tussmötevägen. Vi tog inga bilder på butiken, men Dick från Svedmyra har skickat en bild på ett Konsum på Herrhagsvägen, som nog var lite mindre än ”vår” affär.

I vårt Konsum handlade även de boende på vårdhemmet, bland annat öl. Som jag minns det fick de inte dricka öl på hemmet, så de la in burkarna i glasspaket för att smuggla in dem. Utanför en del fönster på hemmet hängde plastpåsar, som jag trodde innehöll öl – men det måste väl ha varit ett dåligt ställe att ”gömma” dem på?

/Lena