Hammarbystugan och dess spännande omgivningar

Hans-Göran kommer ihåg när Hammarbystugan brann: Det kom ju som en chock när man fick beskedet att stugan hade brunnit ner. Dit hade jag skidat många gånger tillsammans med kompisar.

Ett halvsekel senare var jag på nostalgisk cykelutflykt tillsammans med min gamle barndomsvän Gunnar. Vi cyklade från Blåsut till Hammarbystugan och Hellasgården. Det var nu många år sedan jag brukade vara i dessa trakter, med skidor eller cykel. Så himla vacker terräng och sjöar. Många minnen kommer upp – från orientering, bad och naturupplevelser.

På bilden fikar Gunnar vid Söderbysjön invid Hammarbystugan. Han har varit elitgymnast och här hade Hammarbygymnasterna sin utomhusträning – åtminstone killarna.

Hammarbystugan låg vid Söderbysjön, mellan Bagarmossen och Björkhagen, och drevs av Hammarby IF. Den var i många år ett populärt utflyktsmål där man på vintern kunde åka skidor, spark eller skridskor, och på sommaren bada. Till skidutflykten hörde ostfrallor eller limpmackor med prickig korv eller stekt ägg och efteråt kunde man få varm choklad med vispgrädde vid den öppna brasan, i lukten av blöta skidkläder och yllevantar.

En vanlig vintersöndag kunde stugan 1955 locka upp emot 4.000 besökare, i storstugan kunde man hyra in sig för konferenser och bröllop, och på midsommaren var det dans runt majstången.

Okänd fotograf (Public domain), via Wikimedia

Tidigare låg här torpet Söderby, och en lada fanns fortfarande kvar när Hammarby IF i början av 1940-talet arrenderade marken. Föreningens medlemmar byggde om ladan till en sportstuga med omklädningsrum, klubbrum, samlingsrum och ett litet kök.

1945 byggdes bredvid det gamla huset ett nytt, som hängde ihop med det gamla och innehöll storstuga med servering och kök. I början av 1950-talet restes en klockstapel och lite senare flyttade man dit en 1700-talsstuga från Åsögatan på Södermalm, skänkt av Stockholms stadsmuseum. Den blev omklädningsrum och sovrum. 1957 byggdes ett fjärde hus, en loftbod från Långstrand i Transtrands socken, Dalarna. Dåvarande Morgon-Tidningen beskrev 1957 anläggningen som ”ett blivande Skansen söder om söder, vid Söderbysjöns blänkande vatten.”

På bilden nedan syns längst till vänster nybygget från 1945 med storstuga och kök, till höger om det den ombyggda ladan och i förgrunden det f.d. boningshuset från Åsögatan.

Okänd fotograf (Public doman), via Wikimedia

Natten till den 29 december 1962 brann de två huvudbyggnaderna ner vid ett inbrott, och de återuppfördes aldrig. De kvarvarande husen övertogs av kommunen och Björkhagens Golfklubb, som använde loftboden som sin klubbstuga ”Loftet”.

När Nackas brandkår väl lyckats ta sig fram på de oplogade skogsvägarna var byggnaden redan i stort sett nerbrunnen till grunden. I DN från 30 december 1962 läser man under rubriken ”Spår i nysnön efter två män”:

När brandkåren kom till platsen efter larm från en fru i Björkhagen såg man fotspår efter ett par män i den nyfallna snön. Korv, ost och choklad låg slängda i snön 50-75 meter från stugan. Sedan branden släckts började kriminalpolisen i Nacka omedelbart undersökningar för att definitivt försöka fastställa brandens uppkomst.

Några dagar senare undersöktes brandplatsen igen med anledning av ett möjligt koffertmord i närheten. Det kan man läsa mera om här.

Bild ur DN 1962-12-30

1970 brann även den k-märkta timmerstugan med halmtak som användes av golfklubben som förråd, och i juni 2010 förstördes den gamla fina klubbstugan Loftet på samma sätt.

Bränderna 1962 och 2010 blev aldrig uppklarade, men 2019 erkände Bengt i lokalpressen att det var han och hans något äldre kompis som hade tänt på 1970. Det stämmer med vittnesmålet från ”herr Sjöberg på Malmvägen” som sett två pojkar i 13-årsåldern, som ”skyndsamt lämnade platsen” på en cykel med ”lång sadel”. Men vittnet kunde inte lämna något signalement och till slut lades polisutredningen ner.

När det hände var Bengt 10 år och bodde i en etta i Björkhagen med sina alkoholiserade föräldrar. Eftersom han ibland tjuvrökte hade en ask tändstickor i fickan som de började leka med: ”Först blötte vi en tändsticka i munnen, sedan sköt vi iväg den med fingret. På tredje försöket flög stickan två, tre meter upp i luften och landade på taket. Det bara fräste till och sedan började det brinna i hela taket”, säger Bengt som tillsammans med sin medbrottsling lämnade platsen i panik på en cykel med limpsadel. Dan efter var killarna där och tittade. ”Sedan den dagen har jag inte nämnt vad vi gjort för någon, men händelsen har tyngt mig i alla år”.

Det fanns annat spännande i trakten kring Hammarbystugan. Mellan Söderbysjön och Ältasjön ligger de mytomspunna Varggrottorna – eller Vargklyftan, som kallats ”alla barns favoritklättringsområde (och alla föräldrars skräck).”

Bengt Schantz (Public domain) via Wikimedia

Och 1949 spelades åtminstone utomhusscenerna i filmen Singoalla in på klipporna ovanför Söderbysjöns badvik.

Där fanns resterna av en gammal ångdriven ramsåg kvar, och på den byggdes modellen av Månesköldarnas borg.

Filmen Singoalla är en svensk-fransk romantisk dramafilm, baserad på Viktor Rydbergs roman. Den spelades in i tre olika språkversioner samtidigt: svenska, franska och engelska, och kostade tio gånger så mycket som vanlig svensk långfilm på 40-talet. Den fick inte särskilt positiv kritik, men blev en publiksuccé i Sverige. Den franska versionen ansågs vara betydligt bättre än den svenska, vilket möjligen kan hänga ihop med att regissören var fransman.

Viveca Lindfors spelar titelrollen i alla tre versioner, men riddar Erland spelades av tre olika skådespelare, på svenska Alf Kjellin. Den engelska versionen är nästan identisk med den svenska, medan den franska är något längre. Lite kuriosa: Musiken är av Hugo Alfvén, som egentligen var pensionerad vid den tiden, och Katarina Taikon var en av de dansande ”zigenerskorna”.

Nu kan man se hela filmen om Singoalla på nätet, åtminstone den franska varianten, med engelsk text. Observera att Singoallas och Erlands son heter ”Sorgbarn” även i den franska versionen, uttalat på svenska, och i den engelska undertexten förtydligat: ”eq child of sorrow”.

12 reaktioner på ”Hammarbystugan och dess spännande omgivningar

  1. Very Gothic – except for right near the end, which is pure Hollywood, with a prolonged Errol Flynn style fighting scene.

    What DOES Sir Erland mean by ”I’ve killed my son!” – killed him how?

    Surely Viveca Lindfors’ voice was dubbed by a native French speaker!

    Is that Söderbysjön we keep seeing in the French film version?

    Gilla

    1. Såvitt jag förstår är alla utomhusscener filmade vid Söderbysjön. En annan modell fanns på Gärdet vid Sandrewateljéerna, men där finns ju inte den naturen.
      I filmen jagade Erland sonen så att han ramlade nerför en klippa – fast han dog väl först efter att ha släpat skatten till borgen..?. I boken tror jag han dödar honom med flit i skogen.
      Jag tänkte också på att Viveca Lindfors knappast lär ha pratat franska, försökte kolla läpprörelser, men misslyckades.

      Gilla

      1. Hmmm … i den franska filmversionen (vilken jag såg på YouTube i går kväll – för allra första gången i någon version) fanns inte scenen du beskriver där Erland jagade sonen så att han ramlade nerför en klippa. I den versionen vet inte Erland om att han har en son med Singoalla. Detta upptäcker han först när han ser sin släkts vapen (?) i form av ett hänge på en kedja runt Sorgbarns hals, efter det att denne ramlat ner för trappan i Månesköldarnas borg, då han kommer bärande på släktskatten. (Detta hänge gav Erland till Singoalla då de ”gifte sig” ute i skogen; han tog det från runt sin hals och lade det runt hennes.)

        DÅ, plötsligt, uppfylls Erland av kärlek till sin äldste son, efter det att Sorgbarn förklarat att Singoalla aldrig förrådde Erland utan alltid älskat honom. (A complete, very sudden, change of heart, this …) Sonen dör, ”on cue”, efter det att Erland kallat sin son för ”My boy, my boy” (på textremsan). Oerhört melodramatiskt slut. Very Gothic.

        Nej, naturen på Gärdet är/var inte alls så dramatisk som den vid Söderbysjön. Det är mer öppet och plant där (med några små kullar, här och där).

        Jag är övertygad om att samtliga av Viveca Lindfors repliker måste ha dubbats av en fransk aktris. Samtliga yttranden lät helt autentiska; ingen svensk brytning alls.

        Gilla

        1. Jag minns inte att jag läst boken och filmen såg jag filmen nu på nätet. När Erland jagade killen så att han trillade nerför klippan visste han inte att det var hans son. Småningom kravlade sonen sig svårt medtagen upp o till borgen med blodet rinnande från huudet, o så faller han ihop och dör i trappan – av fallet, som jag uppfattade det.
          (Hur han lyckades släpa med sig skatten i sitt halvdöda tillstånd begriper jag däremot inte, men det var f a det stod så i manus. 😉 )

          Gilla

  2. Det du skriver om Hammarbystugan, Lena, påminner mig starkt om Hellasgården, i Nacka, dit vi gjorde skolutflykter om vintrarna.

    ”Den var i många år ett populärt utflyktsmål där man på vintern kunde åka skidor, spark eller skridskor, och på sommaren bada. Till skidutflykten hörde ostfrallor eller limpmackor med prickig korv eller stekt ägg och efteråt kunde man få varm choklad med vispgrädde vid den öppna brasan, i lukten av blöta skidkläder och yllevantar.”

    Exakt så minns jag utflykterna till Hellasgården! Just de där limpsmörgåsarna med ett vändstekt ägg mellan två brödskivor och varm choklad i termos minns jag synnerligen väl.

    Gillad av 1 person

  3. The ancient manor house Manderley in the novel ”Rebecca” by Daphne du Maurier was also a model in the 1940 film version, apparently.

    ”It may look like a real English estate, but according to Architectural Digest, this was actually a miniature built on a table.”
    and ”The interiors were created on soundstages and with painted backgrounds.”

    ” … och på den byggdes modellen av Månesköldarnas borg.”

    Very well done, in both instances!

    ”Rebecca” is a Gothic romance in which the Cinderella fairytale goes wrong, rather like ”Singoalla”.

    Gothic romances usually feature great houses like this one, and they often have a deeply tragic end (cf ”Jane Eyre”).

    Gillad av 1 person

  4. Jag har inga speciella minnen av Hammarbystugan mer än som ett utflyktsmål i stil med Hellasgården dit vi åkte för att orientera på höstarna och åka skidor på vintrarna. Mer beskrivet av mig på annan plats. Fast jag minns förstås mackorna och den varma chokladen, jättegott. Filmen har jag inte sett, inte någon av versionerna. Fast jag har nog läst boken som en uppgift i svenska vill jag minnas.

    Gillad av 1 person

    1. Jag förmodar att romanen ”Singoalla” numera finns på den ”Svarta Listan” över ”rasist and demeaning literature”, Christer, och sålunda ej längre finns med på läslistan i svenskundervisningen.

      Man får numera absolut INTE beskriva zigenare som tjuvar eller på något sätt kriminella – inte ens om de faktiskt ÄR det . . .

      Gilla

      1. Antagligen är den borttagen sedan länge från läslistan. Man kallar dem inte heller zigenare nu för tiden utan romer.

        Gilla

        1. Well …
          Will renaming an ethnicity in actual fact alter people’s perception of the people in question?
          You can put a new label on a group of people but others will still think and feel what they think and feel.

          Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s