Minns ni när vi började dua varann – och hur det var innan dess? Lena gick ut nian i Nytorp anno 1962: Vi duade inte någon lärare. Först på gubbskivan efter studentexamen hade vi möjlighet att lägga bort titlarna med lärarna – som vi troligen aldrig mer skulle träffa.
Bilden ovan visar Gubbängens gubbskiva 1965, på Hasselbacken. Jag tror att jag sitter allra längst bort på bilden och jag vet att jag inte la bort titlarna med någon lärare.
Man brukar säga att det var chefen för Medicinalstyrelsen Bror Rexed, som 3 juli 1967 startade du-reformen genom att uppmana personalen att dua honom.
Men det fanns redan en önskan att komma ifrån vårt klumpiga tilltalssätt, både bland ”vanligt folk” och andra. I juli 1967 intervjuade DN statsminister Erlander, som själv tyckte att det vore rimligt och klokt med ett allmänt utbrett duande, och fortsatte: I riksdagen är vi alla du utan undantag. Kungen säger du till oss, men regeringen säger inte du till honom. I Kanslihuset är man du med de manliga anställda, men när det gäller damerna krävs en titelbortläggningsceremoni i varje enskilt fall.
Så var det även i början av sjuttiotalet på mitt första jobb (som sekreterare på en mycket konservativ advokatfirma). När seniordelägarens hustru extraknäckte hos oss blev det knepigt: Hur skulle vi tilltala henne? Den äldsta sekreteraren åtog sig att kolla om vi kunde säga fru NN. Hon svarade: “Jag är mest van att kallas “friherinnan”, annars föredrar jag nog “Eva”.” Troligen menade hon det tredjepersons-tilltal som användes ”nedifrån och upp”, fast utan titel: “Skulle Eva vilja vara vänlig och…” men vi (spelade möjligen dumma? och) sa “du” precis som till varann – och hon höll färgen. Det kallar jag väluppfostrat. När Bror Rexed sa ”Jag heter Bror” har jag hört sägas att han egentligen menade att medarbetarna skulle säga ”Bror”, inte du. Men han höll också färgen.
Gunilla minns att du-reformen kom i mitten av 60-talet: Den började så smått slå igenom för oss i mellanstadiet, när vi gick i gröna baracken. Det var särskilt en lärare som ville att vi skulle dua honom och kalla honom Janne. Han var juste och modern tyckte vi, men tyvärr klarade en del killar inte av den icke auktoritära stilen.
En av dem provocerade Janne så till den milda grad att han slängde ut killen (vill inte namnge honom) genom fönstret. I baracken var det låga fönster med gräs under så det gick bra. Killen med fönstret bodde bredvid mig och jag vet att han fick stanna hemma ett par veckor – inte för skador utan för sitt uppförande. Läraren blev sjukskriven efter det där med fönstret. Vi var för jobbiga.
Det hände mycket under den här tiden som bröt med gamla traditioner och alla var väl inte redo för det. Jag duade en lärare i lågstadiet, men hon sa att det inte gjorde något för hon visste att mina föräldrar var från Dalarna…
IsaBella gick också i baracken: Vi hade en lärare som vi fick dua i årskurs 6 och det var Bosse Gustavsson, som vikarierade för Karin Boyve som sedan gifte sig och fick namnet Karin Sallo. Vi var hem till henne då hon var nygift och bodde i Högdalen. En lärare hade temperament och slängde psalmböcker mot en kille i klassen som snabbt fick ducka i bänken.
Margareta var lärare och minns också övergången till att säga du: När Larry och jag var nya fick eleverna kalla oss vid förnamn utanför skolan, Men även det var opassande tyckte våra äldre kollegor: ”Ett billigt sätt att göra sig populära”.
Annika: Solvej Persson som var musiklärare bröt också mönstret, henne fick vi dua. Och i klass 4 fick vi Ann-Charlotte Boström, som hade kommit tvåa i tävlingen ”Miss Mälardrottning ”. Hon var väldigt ung, modern och snygg som bara den. Ingen av de äldre lärarna trodde att hon skulle klara av vår klass som ansågs vara väldigt stökig, många vikarier kom och gick.
Men Lotta, som vi fick kalla henne, stannade i 2 år och vände hela klassen till det bästa. När jag gick ut nian jobbade jag som barnflicka åt hennes lilla son. Hon var en helt fantastisk pedagog. Tror att alla vi som fick henne under 2 år enbart har positiva och ljusa minnen av vår mellanstadietid.
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Jag gick aldrig i Nytorps skola, men varken i Gärdesskolan eller i Statens Normalskola fick vi säga du till någon lärare/lärarinna – med undantag av EN ung manlig svensklärare som vi hade i 8:an och 9:an (från och med höstterminen 1966 till och med vårterminen 1968). Han var Marxist, spelade jazz, klädde sig i manchesterbyxor och polotröja, hade skägg, s.k. ”skepparkrans”, och sa till klassen att vi fick säga ”du” samt kalla honom för Bim (han hette Bengt Ingelstam). Jag gjorde nyligen en Google search, och det visade sig att han lever än, är 81 år gammal nu, fortfarande Marxist och jazzmusiker, samt känd författare av barn- och ungdomsböcker.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Bengt_Ingelstam
Min farmor (född 1891) fick jag aldrig säga du till, utan vi blev drillade som mycket små att säga ”Vill farmor ha mera kaffe?” och ”Får det lov att vara en kaka till?” Farfar (född 1889) var oerhört sträng, och honom fick vi heller inte säga du till. Jag minns faktiskt inte att jag någonsin tilltalade min farfar … (You will only speak when spoken to … ) Så var det i somliga familjer när jag var barn.
Jag tycker MYCKET illa om det nutida sättet att kalla äldre människor vid deras förnamn. Till exempel så ropar receptionisten hos tandläkaren ut ”Anna, you can go in now!” En ung tjej som ser ut som om hon borde gå i skolan ännu kallar mig för Anna! Det får mig att känna mig som ett litet barn, att bli tilltalad med mitt förnamn i alla sammanhang.
GillaGilla
Jag som är 55 år undrar intresserat vad du tycker att receptionisten ska ropa? Jag har aldrig funderat på den mer än att det ofta sitter flera Marior i väntrum vilket ger ett problem när personal ropar ”Maria” .Själv är jag tacksam så länge ingen lurpa i kassan i butiker kallar mig för ”Ni”
GillaGilla
Jag bor i England, och jag föredrar Ms Borsey, Maria. Jag är 67 år (68 i November), och jag är INTE förtjust i att unga människor kallar mig för ”Anna”, eller att någon som inte känner mig gör det. Det får mig att känna mig som ett litet barn. Jag vill ha respekt. I know, I know. Respect is a very old-fashioned concept now … especially respect for old(er) people.
GillaGillad av 1 person
Då förstår jag. Hade missat var du bodde. Jag minns när jag första gången besökte England på språkresa och bodde hos Mr and Mrs Blight. De sa aldrig vad de hette i förnamn. När jag bodde i England i mitten av 80-talet så upplevde jag det som om fler kallade sig vid förnamn även om jag blev uppropade som Miss Lindvall när jag besökte läkaren. Antar att ingen i Sverige skulle komma på idén att kalla mig Fru Svensson idag. Intressanta kulturskillnader
GillaGilla
Hmmm … ja, det är nog Socialdemokraternas långa regeringstid i Sverige som gör att de flesta svenskar är mer ”jämlika” än vi är här i England.
I många butiker tilltalas jag av personalen med ”Madam” – på svenska blir det ”Damen”, förmodar jag. Till exempel: ”Yes, Madam, I think we do have some more in the store room. I will check.”
Detta står dock i skarp kontrast med samtlig butiksanställdas hurtiga, kamratliga US style ”Have a good day now!” eller ”Have a good weekend!”.
Jag AVSKYR amerikaniseringen av brittisk engelska!!! Grrrrrrr
GillaGillad av 1 person
I Berlin (60/70-tal) reagerade jag på att när vi träffade andra i tjugoårsåldern var man inte självklart du. Det kändes konstigt.
Anledningen till att dureformen slog igenom så snabbt här antar jag var att vi i Sverige hade det krångliga tilltalssättet (se länk i mitt inlägg), som jag inte vet om något annat språk har.
GillaGillad av 1 person
Jag tycker att det är intressant att läsa om. När jag gick på lågdtadihette fröken ”Fröken Attefall” på mellanstadiet ”Magister Allan” men på högstadiet tilltalades lärarna med för eller efternamn.
GillaGillad av 1 person
Man ser ju i minnena från Nytorp hur man i övergångstiden försökte få till det på olika sätt. 🙂 Nutidshistoria.
GillaGillad av 1 person
Lustigt hur olika vi kan uppleva saker. För mig är det naturliga att man säger du. Särskilt i ”utsatta lägen” (ex inom vården) känns det som om vi är i samma team och det blir lättare att prata öppet än om de skulle kalla mig ”fru NN”. (I England har ni ju ert smidiga you).
Däremot kan jag bli löjligt irriterad när unga människor nu börjat nia oss gamla. Jag antar att det är välment och att de tror att det är artigt. Men för mig är det INTE det, det artiga var titel o efternamn. (Knepigt för expediter, de sa nog ”Damen” på den tiden…) Glömmer aldrig utskällningen jag fick på ett sommarjobb, när jag var tvungen att tilltala en tant: ”DU ska inte säga NI till mig! Du ska säga fröken Rosenkvist!” Och det VISSTE jag ju, men hade glömt vad kärringen hette! 🤬
GillaGillad av 1 person
Well, actually, the English ”you”, when used to address someone, blir ”ni” på svenska. Det är en feluppfattning att alla tilltalar alla med ”du” här i England. Pronominet ”du” är egentligen ”thou”; dig är ”thee”, och ”ditt” är ”thine”. Dessa tre pronomen anses dock numera vara antingen dialektala eller mycket arkaiska.
På sjukhus och hos läkare vill jag definitivt kallas för ”Ms Borsey”. Det känns infantiliserande att tilltalas med ”Anna”. Jag vill ha respekt! Det är illa nog att jag redan känner mig i underläge genom att jag är i behov av någon form av vård, och denna känsla förvärras av att bli tilltalad som om jag vore ett barn.
GillaGilla
You betyder väl både du och ni? Mkt praktiskt, rena motsatsen till det gamla svenska tilltalet…
Det viktiga för mig är att bli behandlad som folk, och det tycker jag att jag blir, även nu på äldre dar. Kan jämföra med när doktorn sa ”fru NN” till min mamma, och det var INTE respektfullt, kan jag intyga, hon var livrädd för honom.
GillaGilla
Well, NUMERA betyder ”you” dels ”du”, dels ”ni”.
Emellertid, som jag förklarade ovan, är detta historiskt sett ett relativt nymodigt bruk.
Förr betydde ”you” enbart ”ni”. Pronomenet ”du” motsvaras av ”thou”.
Till exempel:
”Wilt thou marry me, sweet Marion?”
”Shall I compare thee to a summer’s day?”
“If fear thou hast in thy heart no mercy, dear lady!”
”Curses be upon thee and thine!”
I själva verket säger vi alltså ”Ni” till SAMTLIGA människor vi tilltalar.
” You was formal, and thou was informal. In a book called The Personal Pronouns in the Germanic Languages, Stephen Howe says that in the fifteenth to sixteenth centuries, thou was generally used to address someone who was socially inferior or an intimate. For example, parents called their children thou, and children called their parents you, but then the use of thou sharply decreased in the seventeenth century, starting in London. Thou was used the longest in areas that were farthest from London, and in fact, it’s still used in a few regional dialects including those in Yorkshire and Cumbria, which are both quite a bit north of London. ”
”The reason people stopped using thou (and thee) was that social status—whether you were considered upper class or lower class—became more fluid during this time. You had social climbers striving to talk like the upper class, so they used you all the time instead of thou, and since you couldn’t be as sure as you used to be about who was in what class, it was safer to use you instead of thou because you didn’t want to risk accidentally offending someone in the upper class by using the wrong pronoun. You didn’t want to call someone thou when you should have used you!”
GillaGilla
P.S. Min mor sa aldrig någonsin ”du” eller använde enbart förnamnet till sina svärföräldrar. Hon kallade dem ”Farbror Harald” och ”Tant Gerda”, och hon tilltalade dem i 3:dje personen: ”Vill Tant Gerda ha lite mera efterrätt?” och ”Farbror Harald kanske hellre ville ha lite portvin?”
Detta fortsatte hon med tills de dog; först dog farfar, och många, långa år senare farmor.
Det skulle vara nu för tiden, det. När jag beskriver min barndom låter det ibland som om jag levde på Drottning Victorias tid . . .
GillaGillad av 1 person
Det enda jag kan komma ihåg som inte var du och förnamn var att min mamma sa tant till sin svärmor och familjens vänner var tant/farbror plus förnamn för mig som barn. Fast jag tilltalade dem med du. Kanske spelade in att mamma kom från Norrbotten o pappa från Dalarna?
GillaGilla
Alla våra föräldrars vänner och bekanta tilltalades med ”Tant si-och-så” eller Farbror si-och-så” av oss barn. Vi fick absolut INTE säga ”du” till NÅGON vuxen då detta betraktades som MYCKET oartigt.
Jag sa Faster Inga och Moster Greta, Farbror Henrik och Morbror Lennart. Jag sa Farmor, men ALDRIG vare sig ”du” eller ”ni”.
ALDRIG sa jag ”du” till någon släkting (utom kusinerna).
Ja, oh, ja. Gifta kvinnor förr i tiden sa ALLTID Tant samt förnamnet till sin svärmor – Farbror samt förnamnet till sin svärfar.
GillaGilla
Re: vi i Sverige hade det krångliga tilltalssättet som jag inte vet om något annat språk har.
Jo, franska språket samt det spanska.
I Frankrike tilltalar man samtliga utom vänner och syskon med ”vous” – det vill säga, språkbruket har kanske förändrats även där. Det är inte SÅ länge sedan som fransmännen sa ”vous” till sina föräldrar tills de blivit myndiga och officiellt vuxna.
Dessutom tilltalar expediter kvinnliga kunder med ”Madame” och manliga kunder med ”Monsieur”. Detta tilltal gäller även i många andra offentliga sammanhang.
”The distinction between ”tu” and ”vous” is one of the most confounding aspects of French, and one of the most basic. The influence it has on verb conjugations, adjectives, and pronouns is considerable, but more than that, the choice of ”tu” or ”vous” is a matter of etiquette: it defines the relationship between two people and how they interact, and using the wrong pronoun can have negative consequences.
In a nutshell, ”tu” is informal and singular, while ”vous” is formal and/or plural.”
”The formal subject pronoun ”vous” indicates a respectful and/or distant relationship. It’s used between strangers and in professional situations, such as doctor-patient and clerk-customer. It’s also used in professional and academic hierarchies, like boss-employee and professor-student. Using ”vous” with someone who doesn’t fall into one of these categories demonstrates a certain distance, or worse.”
”The informal, singular subject pronoun ”tu” indicates an intimate, amicable, and/or equal relationship between two people, and as such it is used with family, friends, lovers, colleagues, and classmates. Kids always use it with one another, as do most teens, even when meeting for the first time. Likewise, adult friends of friends often use it upon being introduced. Tu is also used when talking to God, children, animals, and inanimate objects. Using ”tu” with someone who doesn’t fit any of these categories is likely to cause offense.”
GillaGilla
Tack för mycken input! Man kan lära sig mycket på Enskedebilder. 🙂
Jo, jag pluggade franska en gång i världen (rostig nu!), och lärde då att även många äkta makar sa vous till varann.
Det jag menar med det krångliga svenska tilltalet är att vi inte skulle säga ni, utan titel o namn. Hittar nu en SvD-artikel från 52 av språkvetaren Erik Wellander:
( https://www.svd.se/ni-eller-du )
En av de besynnerligheter som mest förvåna utländska gäster i Sverige är vårt egendomliga sätt att tilltala varandra. Till barn säga vi du, till vuxna säga vi – ja vad? Vi ha intet allmänt erkänt pronomen som svarar mot det engelska you, det franska vous, det tyska Sie och det danska De: ”Professor Andersson sa att professor Andersson skulle komma så snart professor Andersson kunde.”
Artikelförfattaren trodde inte att det allmänna tilltalsordet skulle kunna bli du – ”det gamla bondesamhällets enkla pronomenbruk”.
Men femton år senare var vi där! 🙂
GillaGilla
Hmmm … kanske att svenska språket – eller snarare svenskarna – borde ha behållit det formella ”Ni” som tilltals-pronomen i samtliga sammanhang där ett informellt pronomen inte passar sig.
Jag skulle just nämna att ”ni” kommer sig av en misuppfattning, där uttryck som ”Skolen I kunna” och ”Viljen I veta” av någon egendomlig anledning ombildats till ”Skall ni kunna” och Vill ni veta”, men sedan läste jag i artikeln i din länk, att Erik Wellander ingående förklarar hur detta språkbruk uppkom.
Wellander påpekar också att ”you” inte motsvaras av ”du”, utan att ”you” i själva verket är andra personen pluralis, d.v.s., ”ni” på svenska.
”På den vägen är det nu som franskan och engelskan ha slagit in, då de småningom ha ersatt andra personen singularis tu och thou med andra personen pluralis vous och you.”
Själv tycker jag MYCKET illa om det nutida svenska (svensk-amerikanska?) hurtiga, ansträngt kamratliga tilltalet oberoende av vem man tilltalar. Jag anser att vi borde ha behållit distinktionen mellan fomellt tilltal och informellt tilltal. Ja, ja, jag vet. Många svenskar tyckte oerhört illa om pronominet ”ni”. För många år sedan läste jag i en artikel att en svensk godsägare skall ha blivit förbannad över att bli talltalad med ”ni”, och irriterat snärtat till ”Jag har inga löss ska Andersson veta!” (Or words to that effect …) Detta är dock antagligen en påhittad anekdot.
Här är vi numera tvungna att stå ut med Amerikanska tilltal som tex ”Do you guys want some more wine?”, och ”What do you guys think about my suggestion?. Guys? Guys??? Detta tilltal används nämligen till både män OCH kvinnor, allt enligt modern Amerikansk sed. Bevare mig för Amerikanska!
GillaGilla
Welanders artikel tyckte jag var så intressant att jag tänkte göra ett eget inlägg om den i min andra blogg.
1952 ansåg han att det behövdes ett särskilt hövlighetspronomen. Men ”Det är icke självklart att det blir ”du”… nog skulle det förvåna, om den sociala utjämningen i våra dagar skulle förmå att återföra vårt språk till det gamla bondesamhällets enkla pronomenbruk”.
Själv har jag som sagt inga problem med att bli duad, däremot att bli niad. 😣 Ändå är jag t o m lite äldre än du, o vi är uppvuxna i samma område. Så olika är vi människor…
PS: När det dyker upp ”låtsaskompisar” på TV byter jag dock kanal.
GillaGilla
Hmmm … Kanske att mina mer än 40 år i sydöstra hörnet av England har gjort mig betydligt mer konservativ än jag hade varit om jag hade stannat i Sverige. Faktum är, att om Douglas Murray och hans meningsfränder skulle starta ett nytt politiskt Neo-Conservative Party skulle jag definitivt rösta på det.
https://en.wikipedia.org/wiki/Douglas_Murray_(author)
Nja, min familj flyttade till Gärdet när jag var 9 år gammal. Förmodligen spelade detta en viss roll vad beträffar formandet av min personlighet och karaktär.
Mina föräldrar var heller aldrig Socialdemokrater – i synnerhet inte min far som avskydde ”Sossarna”.
Frågan är, hur stort inflytande den tidigaste barndomen har på en människa i 60-årsåldern. Kanske att senare livshändelser spelar större roll? Kanske att vi föds med vissa ”tendenser” att utvecklas i en viss riktning, förutsatt att specifika förutsättningar finns? (The eternal Nature-Nurture debate.)
Det är den falska kamratligheten jag avskyr så mycket. Jag är inte Anna med dig, vill jag ryta till, när en ung sjuksköterska på ca 28 år tilltalar mig med mitt förnamn. Jag vill ha RESPEKT!
GillaGilla
Jag är född 1958, Min mamma då 25 år kallade alltid vår granne som hette Holm, för Fru Holm. Fru Holm var änka, som jag minns det var hon runt 50 år, men är inte säker svårt för ett barn det där med äldre. Men minns att mamma så att vi måste säga fru Holm. Varje nyårsafton stod vi på balkongen med tomte bloss och ropade gott nytt år fru Holm. Även andra grannar som var äldre en mamma, kallade hon fru…
GillaGilla