Anna och Lena tittar på bilderna av kvarterets ungar 1952 och minns mera om hur vi var klädda. (Klicka för större bilder.)
Anna kommer ihåg att man ofta hade hängselklänningar och -kjolar, och på en del klasskort är många iförda hängslen, ofta flickor. Hela kortet finns på Bilder från Röda skolan.
På samma sida finns bilden nedan från början av 50-talet. Många på bilden, både pojkar och flickor, har koftor, och längst till vänster står två flickor (kan de vara systrar?) i identiskt likadan utstyrsel: koftor, byxor och bälten. Lite längre till höger står ytterligare två flickor i exakt likadana storrutiga byxor med stora påsydda fickor. De är sydda av samma tyg, gissningsvis av en mamma.
Även idag finns byxor liknande de praktiska galonbyxor Lena hade på sig på bilden från gården bakom huset vid Skärmarbrinksvägen, men elastabyxorna har väl försvunnit? Som framgår av namnet var de elastiska och satt helt skrynkelfritt, eftersom de hade hälla under foten. ”För promenad och skidåkning” står det i DN-annonsen från 1960.
Bloggaren Singelfarsan kallar elastabyxorna ett barndomstrauma:
”Skidbyxor kallades de av mina vuxna förebilder, och hade hällor som man satte under fotvalven. De var oerhört smala nedtill, antagligen för att det inte skulle läcka in snö när man pulsade omkring i djupsnön. Jag HATADE dem!”
Anna hade mörkblåa elastabyxor, Lenas var beige – och hon minns dem som mycket välsittande och eleganta.
Lenas barndom förpestades av ett annat klädesplagg: De ribbstickade beigefärgade långstrumporna, som fästes på det skära(?) livstycket med knapp eller strumpeband. Strumporna stacks inte, men när de var nytvättade satt de åt och veckade sig kring knäna, på ett sätt jag uppfattade som olidligt obehagligt. Varför? kan man undra.
Min snälla mamma var emellertid förstående och trädde upp de nytvättade strumporna på mjölkflaskor efter tvätten, så att de blev JÄTTEvida. Och jättekorta, men det gjorde inget, jag drog ut dem och fäste dem vid livstycket. Hur det såg brydde jag mig inte om i det läget.
UPPDATERING: På Facebook hittade jag den här fina bilden som Gun låter mig använda (Tack för det! 🙂 ). Den föreställer hennes mammas underkläder, inklusive livstycke med knappar. Mamman är född 1924 och livstycken med påknäppta långstrumpor levde väl kvar ända till strumpbyxornas genombrott. För flickornas del, jag antar att pojkarna gick över till långbyxor när det var för kallt att vara barbent.
Sen kom guschelov strumpbyxorna! Jag minns att grannens något äldre tjejer skröt med sina beigebruna (relativt) tunna och oerhört töjbara strumpbyxor. Och kan bara instämma när Wikipedia skriver: ”Strumpbyxutvecklingen under 1950-talet kom även barnen till godo. De kunde nu slippa strumpor med livstycke och liknande anordningar.” Kalasbyxorna var en annan sorts strumpbyxa, tjockare, oftast kulörta, stickade barnstrumpbyxor. Såna hade min lillasyster.
Sockiplast är en svensk uppfinning från 1959 – ett slags ankelsocka i frotté med räfflad halkfri plastsula. Den användes istället för sportskor på gymnastiklektionerna främst under 1960-, 1970- och 1980-talen. Anna minns att när hon var ca 7 år gammal hade hon ett par svarta sockiplast med chockrosa plast. (Kan jag ha drömt det då jag inte hittat någon uppgift om den kombinationen?) Jag hade också ett par vanliga tråkiga som var helt vita.
Lena hittade en hemsida för ”Sockiplastens vänner”, med historik och allt. Den verkar ha försvunnit(?), men på deras Facebookgrupp hittar jag en bild av vad som är äkta sockiplast – och där finns åtminstone en chockrosa med svart plast. Jag lägger in en bild, om FB-gruppen också skulle försvinna, läs annars gärna mera om Sockiplast där.
Lena har hittat bildbevis på att vi ibland var finklädda: På samma ställe där jag stod i mina galonbyxor, fast på andra sidan gatan, togs bilden som, förutom någons (fotografens?) fina nya bil, visar två finklädda barn: jag och min fosterbror Peter. Hans vantar hänger i sina tampar under ärmarna, men på huvudet har han en stilig mössa med blankt märke, och själv är jag oerhört elegant i min vita teddypäls med matchande mössa samt pälskantade pampuscher.
På en annan, något äldre finbild pekar jag mot ett flygplan, iklädd flott pälskantad mössa och (troligen hemstickad) kappa.
Observera de tjocka damaskbyxorna på båda fin-bilderna. Min mamma hade säkert stickat dem, och de knorvade sig över knäna, som huden på elefantben. Men jag har inget minne av att de var obehagliga – till skillnad alltså från de eländiga ribbstickade långstrumporna.
Har du egna klädminnen? Kommentera gärna – eller mejla redaktören direkt via kontaktsidan.
Om oss som bodde i Enskede med omnejd 
Vilken kul läsning. Det där med förändringar i modet är ju sånt man aldrig tänker på, men som förmodligen har funnits med i alla tider.
GillaGilla
Kul att titta närmare på bilderna, man lägger märke till mer och mer man känner igen. 🙂
GillaGilla
Ja klädesplaggen bär ju.med sig minnen. Jag minns de laxfärgade underbyxorna med krossad insida som farmor envisades med att köpa åt mig och min syster. Mamma var förstående så vi behövde bara använda dem när vi träffade farmor.
Så minns jag också mitt ”prassel”. De flesta hade blåa eller bruna sådana. Tror att mamma köpt mitt billigt för det var pepitarutigt! Inte roligt alls. Jag ville ju vara som ”alla” andra.
GillaGilla
Helst ville man vara som andra fast liiite annorlunda. Jag hade ljus club blazer och mörk plisserad kjol, istället för tvärtom. Mycket vågat! 😉
GillaGilla
Aaah! Livstycken! Jag minns inte hur gammal jag var när jag slapp att bära ett livstycke. Det bör ha varit när ”kalasbyxor” fanns till salu allmänt – i Metz på Sofielundsvägen, kanske? Åhlén & Holm vid Skanstull där vi ibland handlade vissa saker sålde säkerligen både kalasbyxor och plastisockor, prasselkappor och elastabyxor.
Damasker! Kära nån! Sådana bar även jag om vintrarna som liten flicka – innan kalasbyxorna erövrade Sverige!
Mockasiner hade både jag och min 2 år yngre lillebror som barn. Dessa var i stället för tofflor inomhus under den kallare årstiden. Dessa ”mockasiner” bestod av ett par stickade strumpor med ”lädersulan”, som var uppdragen runtom, ditsydd ovanpå strumporna med stora langettstygn.
Mina sockiplast var dock tvärsom mot de på fotot:
svarta strumpor med djupt shockrosa plastsulor.
(Undrar hur min far gick med på det? Han hade mycket rigida ÅSIKTER om våra kläder! Jag minns hur jag som 11-åring grät därför att jag ville ha svarta träskor, som var ”coola”, men min pappa insisterade på att jag skulle ha vita då jag var en flicka och svart inte var en passande färg för små flickor . . . )
GillaGilla
Jag har aldrig funderat över om killarna också hade långstrumpor, men min man (född 39 i Bohuslän) berättar att han också hade livstycken med knappar f a hålla uppe (de hemstickade, stickiga!) långstrumporna. Låter som 1800-tal…
GillaGilla
Har ett foto på min ex-man, född 1950, 6 år gammal klädd i livstycke 😀.
GillaGillad av 2 personer
Min far född 1919 och hans äldre bror född 1917 hade även de livstycke med knappar och långstrumpor som barn, tills de blev 12 år gamla, tror jag, men det kan ha varit tills de fyllde 10 år.
Jag minns att pappa berättade att de HATADE dessa livstycken och de kliiga, tjocka hemstickade långstrumporna av ylle som de var tvungna att ta på sig om vintrarna.
GillaGilla
Det var nog såna strumpor som min man (född 39) beskrev. Mina kliade åtminstone inte, o livstycket har jag inte ngt starkt minne av.
Hittade just i en katalog från 46 ”barnunderliv”(!) i storlek upp till 11 år. Började flickorna med gördel direkt sen, före strumbyxornas tid? Minns ej.
GillaGilla
Min mors generation bar nog korsett från ca 15 års ålder – en riktig KORSETT, inte gördel.
Själv fick jag min första gördel som 12-åring, om jag minns rätt. Mamma ansåg att den var mycket dyr, minns jag. Hon sa till mig när vi var inne i provhytten: Det här berättar vi inte för pappa!”
Jag var på många sätt en ”tomboy” (pojkflicka?) och hade ofta långbyxor som barn – senare som tonåring jeans. När jag ser på gamla foton av mig som barn bär jag visserligen klänning i många, faktiskt de flesta, av dem, men jag minns att jag ofta bar långbyxor; tex hade jag som 4-5-åring ett par av vinröd manchestersammet med midjeresår som mamma sydde, även ett par av mörkt skotskrutigt ylletyg (mörkröd botten) med midjeresår som även de var sydda av mamma.
Jag hade mörkblå ”kalasbyxor” om vintrarna efter det att jag slutade använda livstycke och vita knästrumpor om somrarna. Då jag är några år yngre än dig (född November 1952) hamnade jag tydligen i den ”nya tidens generation” då allting plötsligt blev så oerhört mycket lättare och mindre strikt och regimenterat.
Min bror och jag var ofta klädda i samma typ av kläder som små barn. Tex hade vi en matchande ensemble när jag var ca 6-7 år (och Johan 2 år yngre) vilken bestod av långbyxor av mellangrå flanell, vit blus respektive vit skjorta (snarlika plagg!) en mellangrå kofta stickad av vår faster Inga (min kofta hade rosa rand nertill på ärmarna samt livet, och Johans hade en blå rand, annars identiska) samt en marinblå jacka av poplin (ett ord som tydligen inte används längre). Dessa jackor hade läderklädda knappar, och jag minns att jag tjatade tills mamma bytte ut mina till vita knappar av imiterad pärlemor. Tydligen ansåg jag att de var mer passande för en flicka!
Tyvärr, tyvärr togs det inget foto av oss klädda i dessa plagg.
GillaGilla
De två tjejerna på gruppbilen på bergknallen längst till vänster är mycket riktigt systrar, t o m tvillingar, Britt och Gun Lövstedt. Fotot är från 3:e klass i Röda Skolan 1954 eller 1955.
GillaGilla
Tack, kul! Då gissade jag rätt. Fast jag tyckte att en av dem ser lite större ut.
GillaGilla
Lite kuriosa: De fyllde år på samma dag som jag, 27/8. Så när terminen började på hösten, det var ofta på vår födelsedag eller någon dag före, så firades vi lite extra, tre tårtor! Nej, jag skojade bara… Tyvärr så har Britt längst till vänster gått bort enligt Hans-Görans klasslista. Jag lärde mig tidigt att se skillnad på dem. Andra hade svårare med det.
De är också med på fotot från Bromma flygplats. Jag tror de står längst till vänster med Kerstin Söderman mellan sig. De tre hängde ofta ihop.
GillaGilla
Kerstin Söderman hade väl en något yngre syster, Barbro? Hon gick i så fall i min klass åtminstone i 1 ring i Gubbängen.
GillaGilla
Min ”prasselkappa” var ljust brun; en mycket ful och otäck färg – om man ens kan kalla det för ”färg” …
Apropos Plastisockor – VARFÖR säger och skriver nutida svenskar ”sockar”???
En socka, flera sockor, heter det! Samma böjningsmönster som ”en flicka, flera flickor” och ”en limpa, flera limpor”, en katta, flera kattor” samt ”en gumma, flera gummor”! HUR har denna irriterande felskrivning bitit sig fast i nutidssvenskan? Varifrån kommer den?
GillaGilla
”kvinna-kvinner” – fast det skriver man väl inte, bara säger… 😉
GillaGilla
Jag vet faktiskt inte om Kerstin hade en yngre syster men det är mycket möjligt. Kerstin var väldigt duktig i skolan och hade nästan alltid full pott på alla prov.
Det fanns två Barbro i min klass, Haglind och Lundqvist. Barbro Haglind hade en äldre bror Ulf vet jag eftersom de bodde i samma port som jag, t o m på samma våningsplan. Barbro Lundqvist var duktig på att sjunga och spela gitarr så hon uppträdde gärna på roliga timmen.
GillaGilla
Det låter som den Kerstin jag menade. 🙂
GillaGilla
En typ av mössa som var väldigt populär i början på femtiotalet var en svart stickad sak, cylinderformad med en rund ovansida i en färg och en undersida i en annan färg. Den kunde alltså vändas ut och in och blev på så sätt två mössor. Den var dubbelstickad och därmed väldigt varm vilket innebar att den ofta åkte ner i väskan.
En av mina klasskompisar hade en jacka som jag gillade väldigt mycket. En sådan ville jag också ha. Jag tjatade på mina föräldrar så min mamma och jag åkte till slut in till stan för att handla. Dumt nog hade jag inte frågat var jackan var köpt så mamma och jag fick ränna runt i stan i alla möjliga affärer och varuhus för att hitta denna speciella jacka, någon annan dög inte. Till slut hittade vi den, i Södra Varuhuset som låg mitt emot Skattehuset, i det trekantiga huset. Den jackan hängde sedan med i flera år tills den knappt höll ihop längre, eller kanske var det så att den krympt för mycket, haha.
GillaGilla